Under ett par år har ett studie- och forskningsprojekt om Teologi och HIV/AIDS drivits i Latinamerika med stöd av Svenska kyrkan och bidrag från SIDA. 32 studenter från olika kyrkor och fyra teologiska fakulteter har deltagit. Vid ett seminarium den 24-25 i Costa Rica presenterades resultaten i närvaro av representanter även från Afrika. Jag höll ett tal om ”Sexuality and the challenge of HIV” med anknytning till vårt biskopsbrev 2007 om HIV i ett globalt perspektiv. Här följer några inledande grundtankar ur mitt tal.

När jag ser tillbaka på decennier av studier, överläggningar, förslag och debatt om frågor relaterade till sexualiteten, slår det mig hur viktigt det är att ställa frågan om vår grundläggande syn på sexualiteten.

Min huvudtes är att den mänskliga sexualiteten inte är något vi kan välja. Sexualiteten blir en del av skapelsen genom Guds handlande. Den är Guds gåva och en integrerad del av människans liv. Den tillhör människans grundläggande behov. Ibland talar vi om sexualiteten som om den endast är relaterad till vissa ”sexuella” handlingar som utförs. Men den mänskliga sexualiteten är alltid närvarande. Den innesluter hela människan och har konsekvenser för hennes längtan, perspektiv och kommunikation med andra. Det är inte möjligt för oss att fly undan den Sexualiteten finns, därför att vi är människor.

Den här synen på sexualiteten som integrerad i själva den mänskliga existensen, och som en integrerad del av den enskildes liv, har blivit tydligare genom våra överläggningar om synen på homosexualitet och brottning med de bibliska texterna. Det är en avgörande teologisk och etisk skillnad om dessa texter säger något om vad människor är eller vad de gör.  Är exempelvis vissa negativa påståenden i Bibeln relaterade till vissa beteenden eller är de påståenden om homosexualitet i sig? Efter decennier av studier och reflektion har Svenska kyrkans biskopar och kyrkomöte dragit slutsatsen att dessa bibliska texter vanligtvis avser beteenden. Vetenskapen har också gett oss fördjupade kunskaper. Därför måste vi dra slutsatsen att sexualiteten inte är något som människan väljer och att det finns skillnader i sexuell orientering. Både sexualiteten i sig och orienteringen som en del av den kan inte reduceras till frågor om vad vi väljer och hur vi handlar. Med detta sagt måste vi samtidigt lyfta fram sådana frågeställningar som gäller vårt ansvar för hur vi lever med vår sexualitet.

Därtill måste kyrkorna ta ansvar för konsekvenserna av sin undervisning. En del av problemet är oförmågan att ta tag i sexualetiska frågor. Deras tystnad eller illa underbyggda rekommendationer har bidragit till den pågående spridningen av HIV-pandemin. Men kyrkorna har också gett bidrag när det gäller att ge information och rekommendationer som har resulterat i effektivt skydd, och de har bekämpat marginalisering och stigmatisering av dem som lever med HIV.

Kyrkans roll har inte minst med värderingar att göra. Det finns ett behov av att hon bidrar med en positiv undervisning om sexualiteten. Och vi måste erkänna att det finns mer än ett mönster i den skapelse vi lever i. Skapelsen är per definition inte statisk och uniform utan pågående och mångsidig. Människan är skapad till Guds avbild och har sitt människovärde genom detta gudomliga handlande. Alla människor är genom Guds skapelsehandlande förenade som jämlikar i en mänsklighet.

Människovärdet är relationellt. Enligt kristen tro kan vi inte förlora det värde Gud ger men vår värdighet kan hotas eller till och med gå förlorad. Denna distinktion är särskilt relevant när vi talar om sexualitet och personer som är utsatta genom att leva med HIV.

Människan är en enhet av kropp, själ och ande, alla lika värdefulla. I traditionen från kyrkofadern Augustinus bär kyrkan på en historia av att förminska kroppens betydelse som om den inte har någon viktig plats i Gudsrelationen. Det här måste förändras i perspektiv av den sociala verklighet som vi nu möter. Det diakonala engagemanget och förståelsen för att främja god hälsovård och tillräckligt med mat åt alla måste fördjupas och breddas.

Om kyrkan syftar till att understödja att människor tar ansvar för hur de utövar sin sexualitet – och det anser jag att hon ska – är det nödvändigt att börja med att förkunna att sexualiteten är en gåva i människans liv och med den utgångspunkten ta sig an de aktuella utmaningarna, lokalt och globalt.

Representanter för Borgågemenskapen av anglikanska och lutherska kyrkor har varit samlade i Dublin den 15-18 april till en tredje överläggning för att fördjupa den gemensamma förståelsen av kyrkans diakonala tjänst. Denna tjänst är grundad i Kristusgärningen. Gud sände av kärlek Kristus för att tjäna genom att dela våra liv och ge oss förnyat liv. Diakonin hör till att vara kyrka. I grunden är alla döpta kallade till att omsätta tron i handling. Men då måste kyrkans folk rustas för att leva i diakoni. Därför behöver kyrkan diakoner som barmhärtighetens tecken och ledare.

Det finns en bred samsyn mellan kyrkorna om diakonins avgörande betydelse för kyrkan och att behoven av diakonala insatser blir allt större i dagens samhälle. Däremot finns det stora olikheter mellan kyrkorna när det gäller hur de tagit sig an utmaningarna. Motsvarande gäller för diakonernas tjänst, men här pågår ett utvecklingsarbete i flera kyrkor.

Vi biskopar kommer under de närmaste åren ge ut två biskopsbrev om diakoni. Det mer grundläggande ska behandla kyrkans diakoni med en bred ansats. Det andra är ett biskopsbrev om att bli präst och diakon i Svenska kyrkan, en uppföljare till ett gammalt biskopsbrev som enbart behandlade prästens uppdrag. Det nya biskopsbrevet kommer i höst och beskriver de två vigningsuppdragen, vigningslöftena och antagningskriterierna i perspektiv av kyrkans gemensamma uppdrag på dopets grund.

Det utvecklingsarbete som pågår i kyrkorna visar hur viktig kyrkans diakoni är, och därmed också diakonens uppdrag för att diakonin ska utvecklas och finna nya former.

Att bli till välsignelse är ett uttryck som var särskilt vanligt förr i tiden. Med det menade man att något leder till ett gott resultat. Detta något var oftast en sak eller ett skeende. När jag växte upp hörde jag också motsatsen uttalas: det blir inte till någon välsignelse! Det kunde handla om att någon skodde sig på andra, roffade åt sig utan att visa hänsyn eller helt enkelt var allmänt ogin. Underförstått kunde däremot generositet, omsorg och omtanke bli till välsignelse. Egentligen är det fantastiskt hur livet analyserades med hjälp av en central kristen trostanke. Det är viktigt med välsignelsen. Den är inte bara något som vi tar emot och behåller för oss själva. Den finns i det som sker. Tron har betydelse i livet. Den hör inte till en marginaliserad sektor utan till vardagen i livets mitt.

Gud välsignar utan villkor framhöll jag i mitt förra inlägg. För att välsignelsen verkligen ska bli till välsignelse behöver vi också ta emot den i vårt hjärta och låta den påverka våra liv. Och det behöver och bör inte stanna vid det. Om välsignelsen får uppfylla oss kan det få betydelse för andra. Gud är närvarande hos oss, och något sker som blir till välsignelse för fler. Det bygger på att Gud handlar. Med trons ögon kan vi se hur Gud är i det som sker, när något eller någon blir till välsignelse.

Gud, låt mig få ta emot din välsignelse så helhjärtat att jag blir till välsignelse för andra. Amen.

Det är gott att få bli välsignad tillsammans med andra i gudstjänsten. Idag fick vi ta emot den gamla, aronitiska välsignelsen med orden ur Bibel 2000 och förslaget till kyrkohandbok: ”Herren välsignar er och beskyddar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred. I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn.” Jag hoppas att det blir en övergång till detta alternativ som har ett begripligt språk och ett tydligt, direkt tilltal.

Det är nästan lika viktigt som att gå över till den moderna översättningen av Herrens bön, Vår Fader. Det finns ingen framtid i att hålla fast vid antikverade verbformer och att använda två versioner av de viktigaste liturgiska texterna. Den stora utmaningen är att fler ska lära känna texterna, förstå dem och använda sig av dem.

En del vill nog använda innehållsargument för att prästen ska använda verbformerna välsigne, bevare, låte, vare, vände och give: det är en tillönskan om välsignelse som uttalas, inte ett konstaterande av fakta. Jag har fått kritik för den välsignelse som avslutar mitt herdabrev, att jag borde använt konjunktiv: Gud välsigne/må välsigna er! Utan att här gå in på specialistfrågor om verbformerna i Gamla testamentet konstaterar jag att Bibelkommissionen har gett goda skäl för sin översättning, som dessutom är begriplig. Jag tänker också på att detta är en icke-fråga exempelvis på engelska: ”The Lord bless you and keep you.”

Jag drar också en innehållslig parallell till de ord som uttalas vid förlåtelsen, dopet och utdelandet av nattvardsgåvorna: Dina synder är dig förlåtna; Jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn; Kristi kropp för dig utgiven. Det är Gud som förlåter, döper, ger Kristi kropp och välsignar. Det som uttalas ges genom Guds ord och löften. När det gäller välsignelsen bör det uttryckas tydligt, särskilt som vi tror att Gud har vänt sitt ansikte till oss genom Jesus Kristus.

En annan aspekt är att det inte bara handlar om ord utan om en sammanhållen välsignelsehandling. Det blir tydligt genom att prästen inleder med en uppmaning – ”öppna era hjärtan för Gud och ta emot välsignelsen” – och avslutar med ett korstecken i Guds namn.

Det finns också den parallellen till förlåtelsen, dopet och nattvarden, att Gud ger och att vi får ta emot med trons förtröstan. För att välsignelsen ska bli till välsignelse behöver vi ta emot och leva av den. Den som välsignar vill att det ska gå väl för oss. Den som välsignar är närvarande hos oss.

Under veckan ska jag åka på retreat tillsammans med övriga biskopar. Det är nyttigt för oss att gå in i tystnaden, i meditation och tillbedjan inför Guds ansikte. Det gäller inte minst för mig som är (alltför) pratglad när jag är tillsammans med andra. Gud välsignar, i tystnaden är det lättare att ta emot det Gud ger.