Gudstjänsten har alltid innehållit texter och handlingar som visar vidare till den bibliska traditionen. Så är det med fridshälsningen. Det är viktigt att hålla fast vid det.

Fram till mitten av 1990-talet var det endast prästen som sa ”Herrens frid vare med er!”. Sedan började vi med att dela fridshälsningen med varandra: ”Herrens frid!”. Men fler och fler tyckte att ”Herren” uttrycker ett gudomligt maktspråk och en maskulin gudsbild. Så vi började hälsa varandra ”Guds frid”. Ganska förståeligt egentligen. Men vi förlorade Bibelanknytningen. Det paradoxala är att hälsningen ”Herrens frid vare med er!” egentligen inte återger en maktfullkomlig och maskulin gudsbild utan är en hälsning från den Levande och Uppståndne, som inte är fången i tid och rum. Den ger ett personligt tilltal till oss, så som det gavs till de första lärjungarna.

Det är viktigt att i de liturgiska texterna och handlingarna inte förlora kopplingen till de bibliska berättelserna, vilket kan ske även med de bästa föresatser. Förslaget till ny kyrkohandbok innehåller flera bra alternativ för fridshälsningen, dock inte det otydliga alternativet ”Guds frid vare med er”. Själv föredrar jag att säga: Låt oss dela fridshälsningen från den levande och uppståndne: Frid åt er alla! Det naturliga är väl då att vi svarar varandra: Frid åt dig! Detta alternativ finns inte i förslaget men jag vill föra fram det. Kanske känns det märkligt att säga så i början, men i sak säger det vad det handlar om. Den levande och uppståndne ger oss frid och fred. Den delar vi med varandra. Frid åt dig!

I går morse fick jag leda mässan på stiftsgården Breidagård och samtala med ledarna vid avslutningen av den första kursen för andliga vägledare om ignatiansk spiritualitet.

Spiritualiteten har alltmer kommit i fokus i kyrkorna och den ekumeniska rörelsen. Den överskrider alla gränser och är avgörande för framtiden.

Det är viktigt vad vi gör av våra liv och att vi uppehåller kontakten med livets källa. Gud ville våra liv och Guds Ande finns redan i luften vi andas. Men vi förlorar lätt kontakten och hamnar i ytlighet. Vi har därför behov av andlig förnyelse och fördjupning. Gud sände sin son för att hela vår Gudsrelation och sin Ande för att ge förnyat liv. Gudsrelationen gäller mer än vår personliga relation till Gud. I den inryms relationen till medmänniskan och jordens överlevnad.

Två bilder ur pingstens budskap berör mig särskilt. Den första finns hos profeten Hesekiel: ”Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött, så att de följer mina bud och håller sig till mina stadgar och lever efter dem. Så skall de vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.”

Stenhjärtat är hårt, kallt och okänsligt. Hjärtat av kött lever, pulserar och känner. Skillnaden utgörs av andlig förnyelse.

Den andra bilden ger Jesus i Johannesevangeliet: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.”

Tänk att få del av den källa som släcker den andliga törsten, och att den Ande som finns i allt kan ta plats i vårt inre! Ur trons människa ska flyta strömmar av levande vatten.

Kom, heliga Ande, bli en källa i mig så att mitt inre flödar över av livets vatten och ger vidare kärlek till min medmänniska och hela din skapelse. Amen

Kom, heliga Ande, förnya jorden och ge världen liv. Ta plats i vårt inre och värm våra hjärtan så att din vilja sker genom oss och våra liv. Amen.

Människan behöver lära känna sina rötter och finnas i ett sammanhang. Årets nationella konferens om det kyrkliga kulturarvet blev för mig en påminnelse om det. Den hölls 13-14 maj i Arvika och temat var Plats för berättelser, vilket belystes ur många perspektiv.

Till en sådan konferens hör att studera olika kyrkorum. Vi inledde med Trefaldighetskyrkan som ritades av arkitekten Ivar Tengbom och invigdes 1911. Den kallas konstnärernas kyrka, eftersom konstnärerna från den s.k. Rackstadskolonin präglade den genom sina insatser. Senare har andra konstnärer gjort avtryck. Därför innehåller den här kyrkan osedvanligt många berättelser om bibliska gestalter, människor i Arvika samt goda och svåra händelser i samtiden. Bland annat finns en målning i koret av en soldat i ett krigslandskap med ett offer vid sina fötter.

Kulturarvet behöver utvecklas och göras innehållsligt tillgängligt. Genom forskning om kyrkliga inventarier träder en berättelse fram om hantverksarbete och måleri. Arkitektur, skulpturer, textilier och målningar berättar om möten mellan människa och Gud och hur den stora berättelsen från de heliga skrifterna och kyrkans tradition gjorts levande. Det går att njuta av detta kulturarv för dess skönhet och konstnärliga värde. Men det behövs kunskaper, referensramar och inlevelse för att tränga djupare in i det och ta till sig budskapet och dess gestaltning i olika tider. Vi påmindes om behovet av ett kyrkopedagogiskt arbetssätt som innebär att kyrkorummet blir tillgängligt genom att vi upplever det med alla sinnen. Guidning, moderna kyrkobeskrivningar och digitala hjälpmedel blir viktiga.

Till berättelserna i det kyrkliga kulturarvet hör enskilda människors samhörighet med, erfarenheter av och bidrag till kyrkomiljöerna genom århundradena. Dagligen tillkommer nya berättelser när vi besöker kyrkorna, deltar i gudstjänster och kyrkliga handlingar, tänder ljus, mediterar, ber, sjunger och upplever. Att förvalta kulturarvet är verkligen att bruka det.

Varje människa bär på sin personliga berättelse. När kyrkomiljöerna får tala till henne blir det möjligt att koppla den egna berättelsen till andras och i grunden till den stora berättelsen. Kyrkorummet blir heligt för oss som en plats där Gud handlar. Och det egna livet blir heligt. Mänskligt och gudomligt relateras till varandra, och det blir tydligt att kristen tro handlar om det liv vi fått som en gåva och ska förvalta och bruka. Precis som kulturarvet.

På flyget till systerkyrkan och Uppsalas vänstift i Zimbabwe funderar jag över de arga unga männen som syns allt oftare på gatorna, idrottsarenorna och TV-skärmen.

Ledarna i Djurgården kände sig så hotade att de avgick. De fans som gillar klubben hotar dem som de är beroende av för att det ska bli bra resultat. Statsminister Reinfeldt, som också är en Djurgården supporter, rycker ut för att meddela att gränsen är passerad. Hoten kan inte accepteras. Förre polischefen och landshövdingen Björn Eriksson som utrett våld kopplat till idrotten förklarar att det finns kopplingar till vanlig brottslighet. Det gäller att jaga de skyldiga och bura in dem! Nog är gränssättning bra men det löser inte grundproblemet: varifrån kommer de arga unga männen? De har blivit fler och det märks också inom politiken. Det gäller att synas och att säga ifrån. De känner sig tydligen själva hotade. Den mansbild som visar sig är inte tilltalande.

Det ökade utanförskapet bland unga är en viktig faktor. Rötterna finns i arbetslöshet, social segregering, bristande integrering av nya svenskar och liknande. Men varför finns då så få arga unga kvinnor, eller är de dolda? Kanske tar sig deras utanförskap andra uttryck. Vi vet att tjejer i skrämmande hög grad mår dåligt med psykiska problem och självskadebeteende. Kravbilden är stark: det gäller att synas och ha rätt image för att duga. Det finns något i vår konsumtionskultur som är obarmhärtigt för unga människor som söker sin identitet, vill vara någon och betyda något för andra.

Jag funderar över om inte rötterna till problematiken ligger än djupare. Vilka är förebilderna för ungdomar? Saknas ett tillräckligt samspel med vuxna under de år då identiteten formas? Vi som upplevt ungdomars frigörelseprocess i vår närhet vet hur viktigt detta samspel med både män och kvinnor är för dem. Sverige anses vara ett av världens mest jämställda samhällen. Men ibland tänker jag att det främst är så på en samhällspolitisk nivå. Det är klart vad som gäller i Sverige. Men där relationer levs och utvecklas, där ser det alltför ofta annorlunda ut.

Vart tar männen vägen? De tycks välja bort de människovårdande yrkena. Jämställdheten utvecklas framför allt så att kvinnor inom omsorgsyrkena också intar positionerna som chefer och ledare. Och det är ju bra. Men blir samhället alltmer uppdelat?

I Svenska kyrkans verksamhet är det en stor övervikt av kvinnor. Med tanke på att män alltid dominerat är det väl i och för sig inte hela världen. Men det bästa är om både män och kvinnor finner det meningsfullt att delta. Och jag oroar mig ibland över att alltför få killar – särskilt av den lite stökigare sorten – deltar i kyrkans konfirmand- och ungdomsverksamhet. Har vi blivit för mysiga, så att den gode kämpen, motorentusiasten och den sportige inte känner sig hemma? Det handlar inte bara om killar. Ett tecken kan vara att på de platser där det finns scouting blir det också en jämnare fördelning av unga kvinnor och män.

Det blir nog färre arga unga män om de unga männen får spegla sig i vuxna förebilder och umgås med unga kvinnor på ett vettigt sätt. Och när knappast någon längre känner till den syndakatalog som kyrkan förknippats med kanske vi på ett nytt sätt skulle kunna bidra till att goda värderingar och förhållningssätt formas. Sådana uppstår inte utan vidare. Vi måste ta gemensamt ansvar i samhället.

Jag brukar i andra sammanhang propagera för att kyrkan ska använda sig av många språk, så att det finns plats och innehåll för fler. Det gäller nog inte minst för unga i kyrkan. Vi måste nog tänka till och samtala om det här. Det räcker inte med budskapet att vi alla är värdefulla och får komma sådana vi är. Det är en bra början. Men de unga männen och kvinnorna vill få bidra med sina personliga gåvor och betyda något för andra. Att så många vill vara konfirmandfaddrar visar på det. Delaktighet är motsatsen till utanförskap.