Människan behöver lära känna sina rötter och finnas i ett sammanhang. Årets nationella konferens om det kyrkliga kulturarvet blev för mig en påminnelse om det. Den hölls 13-14 maj i Arvika och temat var Plats för berättelser, vilket belystes ur många perspektiv.

Till en sådan konferens hör att studera olika kyrkorum. Vi inledde med Trefaldighetskyrkan som ritades av arkitekten Ivar Tengbom och invigdes 1911. Den kallas konstnärernas kyrka, eftersom konstnärerna från den s.k. Rackstadskolonin präglade den genom sina insatser. Senare har andra konstnärer gjort avtryck. Därför innehåller den här kyrkan osedvanligt många berättelser om bibliska gestalter, människor i Arvika samt goda och svåra händelser i samtiden. Bland annat finns en målning i koret av en soldat i ett krigslandskap med ett offer vid sina fötter.

Kulturarvet behöver utvecklas och göras innehållsligt tillgängligt. Genom forskning om kyrkliga inventarier träder en berättelse fram om hantverksarbete och måleri. Arkitektur, skulpturer, textilier och målningar berättar om möten mellan människa och Gud och hur den stora berättelsen från de heliga skrifterna och kyrkans tradition gjorts levande. Det går att njuta av detta kulturarv för dess skönhet och konstnärliga värde. Men det behövs kunskaper, referensramar och inlevelse för att tränga djupare in i det och ta till sig budskapet och dess gestaltning i olika tider. Vi påmindes om behovet av ett kyrkopedagogiskt arbetssätt som innebär att kyrkorummet blir tillgängligt genom att vi upplever det med alla sinnen. Guidning, moderna kyrkobeskrivningar och digitala hjälpmedel blir viktiga.

Till berättelserna i det kyrkliga kulturarvet hör enskilda människors samhörighet med, erfarenheter av och bidrag till kyrkomiljöerna genom århundradena. Dagligen tillkommer nya berättelser när vi besöker kyrkorna, deltar i gudstjänster och kyrkliga handlingar, tänder ljus, mediterar, ber, sjunger och upplever. Att förvalta kulturarvet är verkligen att bruka det.

Varje människa bär på sin personliga berättelse. När kyrkomiljöerna får tala till henne blir det möjligt att koppla den egna berättelsen till andras och i grunden till den stora berättelsen. Kyrkorummet blir heligt för oss som en plats där Gud handlar. Och det egna livet blir heligt. Mänskligt och gudomligt relateras till varandra, och det blir tydligt att kristen tro handlar om det liv vi fått som en gåva och ska förvalta och bruka. Precis som kulturarvet.