I tre dagar har stiftets diakoner och präster varit samlade i Uppsala med gäster och medverkande. För fyra år sedan var temat Liv i löften och handlade om kallelse, sändning och tjänst utifrån de vigningslöften som kyrkans vigda gett och försöker förverkliga i sina uppdrag. Denna gång samlades vi kring det mest centrala som kan tänkas: Liv i försoning. Alla kristna – och det gäller också för oss som är vigda till tjänst och lever liv i löften – är helt beroende av försoningen som Guds gåva.

Jag är uppfylld av intryck: från gudstjänster och sånger om Guds kärlekshandlande i Kristus och vår sändning till försoningens tjänst bland medmänniskor; från föredrag och samtal om sambandet mellan sanning och försoning; från delade insikter om den skuldtyngdes väg till försoning; från analysen av möjligheterna till försoning mellan föräldrar och barn; från samtal om försoning ur ett internationellt perspektiv med Nelson Mandela och Desmond Tutu som föredömen med unik lyskraft; från alla som personligt delade med sig av tankar och perspektiv i seminarier och samtal men också berättade om bekymmer, oro och utmaningar.

Jag är berörd av den glädje och det engagemang som deltagarna visade över att samtala om försoning i dess många former. Det märktes tydligt att det är viktigt att få samlas kring det avgörande för livet: att relationer återupprättas och bär. Försoningen har sin grund i det som Gud ger och som sedan formar våra relationer till varandra och till hela skapelsen. Försoningen gäller också oss själva och vår egen självkänsla, att vi försonas med livet som det blev för att kunna möta framtiden.

Jag har lärt mig mycket under dessa dagar. Nya pusselbitar har lagts till mitt eget livspussel, nya perspektiv har jag fått ta emot.

Jag bär med mig en tagg i hjärtat. I ett av mina seminarier tog en av de unga engagerade prästerna upp att hon saknar samtalen kolleger emellan och i församlingen om tron och livet. Alltför många samtal är planeringssamtal. Det praktiska och almanackan tar för mycket tid. Är inte det tragiskt? Jag vet ju att präster och diakoner är bra på att samtala med människor i personliga möten. Om vår tro ska fördjupas och livet förnyas behöver vi dela med oss av våra personliga berättelser. Det allra mest glädjande med årets präst- och diakonmöte är att så många berättade om det som är väsentligt för dem. Jag är tacksam. Vigningslöftet gäller:

Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?

Ett efterlängtat barn har fötts idag. Vi har blivit mormor och morfar, glada och stolta sådana, till en liten flicka. Det är årets viktigaste händelse för oss. Livet förnyas med en ny generation. Det ger perspektiv på historien, nuet och framtiden. När ett barn föds, tycks tiden stanna för ett ögonblick för att strax gå vidare med förnyad kraft.

Det är ett livets under när ett barn föds. Vi kommer i kontakt med livets källa, och våra egna liv förändras för alltid. Barnet tar sig livsrum hos oss. Det är bra att det finns nio månader att förbereda sig, även för mormor och morfar.

Man kan inte ta för givet att man ska få ta emot ett barn, och att det ska gå så som man själv planerar. När vi följt vår dotters graviditet har det blivit påtagligt hur sårbara vi är. Så mycket kan hända. Jag tänker på de längtande blivande föräldrar som inte fick uppleva glädjen att ta emot sitt barn.

Det känns gott att veta att vår dotterdotter nu ligger hud mot hud på vår dotters mage.

Livets Gud, välsigna vårt barnbarn och alla andra barn på vår jord. Amen.

Vi var sex biskopar som besökte Friends Arena för att träffa Fotbollsförbundet och se landskampen mellan Sverige och Norge. En skämtares påstående att Sverige skulle kalla in oss som de sex ersättare som kan användas i en landskamp var som tur var felaktiga. Bollen rullade bättre utan oss på planen.

Man hinner fundera en del under en match över vad fotboll betyder och vad som behövs för att det ska fungera. Och det finns en hel del att lära. Fotbollsförbundet framhöll för oss att deras målsättning är att alla som spelar ska ha framgång. Det betyder inte att alla matcher bör sluta 1-1.  Människosynen är viktig. Alla är betydelsefulla. De har arbetat grundligt med vision, värdegrund och strategi för verksamheten. Det finns ett viktigt samarbete mellan församlingar och fotbollsklubbar på många platser. För människan och det goda samhället.

Det gäller att inte ge upp. Fem norrmän imponerade på mig. De satt på ena kortsidan och hade vecklat ut den norska flaggan på raden framför sig. De hurrade som bara den. De trodde på sin sak även när det inte gick så bra för Norge.

Ett annat föredöme är kollegan Thomas Söderberg. Han var den ende biskop som konsekvent applåderade även när norska laget gjorde något bra.

Ledarskapet är viktigt visade lagkapten Zlatan genom att sätta en bra spelkultur när han gjorde mål och samspelade bra med de andra.

Efteråt förmodade kulturministern att vi biskopar bidragit till det goda spelet och segern. En ödmjuk kollega svarade att spelarna hade gjort en hel del själva. Vi har ett eget ansvar för att det ska gå bra.