Utan helighet blir kärleken ytlig

Varför behövde Jesus lida och dö? Det är en grundfråga i kristen tro. Försoning innebär att relationer helas: med Gud, medmänniskor, skapelsen och det egna livet. I mitt blogginlägg för två veckor sedan – ”Utan kärleken blir heligheten obarmhärtig” – kommenterade jag den så kallade objektiva försoningsläran som präglat vår kyrkas bekännelsetradition.

Den subjektiva försoningsläran förknippas i vårt land med Gävleprästen P P Waldenström som var en ledargestalt i den gren av evangeliska väckelsen som bildade Svenska Missionsförbundet 1878.  Splittringen berodde på olika syn på försoningen men också på församlingen, eftersom Missionsförbundet ville gestalta församlingen som en renodlad troendeförsamling. 

PP Waldenström tog avstånd från att Jesu lidande och död beror på att Gud kräver ett offer för människans synd för att själv bli försonad och göra människans gudsrelation hel. Guds sinnelag behöver inte ändras. Han hade en tydlig poäng i att försoningen har den gudomliga kärleken som drivkraft. Som jag framhöll i mitt förra inlägg stämmer det med evangeliets budskap om varför Guds son sändes till världen. Det betänkliga med Waldenströms tolkning är att Guds handlande genom Jesus Kristus till försoning för människan och hela skapelsen inte räcker. Försoningen slutförs först när den tas emot av den troende i hjärtat. Den uppnås inte genom ett suveränt gudomligt handlande av nåd, som ren gåva. Den subjektiva försoningsläran tonar ned Guds helighet och självständiga makt att hela människans gudsrelation. Försoningen som ett gudomligt mysterium förminskas.

Gud har alltså gett oss försoningen. För att den ska bli till välsignelse behöver vi ta till oss den och dela den med andra. Som Kristi sändebud uppmanar Paulus: ”Låt försona er med Gud!”

I vår tid har den subjektiva försoningsläran fått förnyad aktualitet med något andra förtecken. Kanske beror det på en postmodern skepsis mot generella sanningar och övertygelse att den enskilde tolkar och formar sin egen verklighet. Teologiskt kombineras det gärna med en betoning av Guds storhet och outgrundlighet.

Likheter med Waldenströms förkunnelse finns i betoningen av den gudomliga kärleken och människans roll i försoningen. Med tanke på att Guds storhet ofta betonas är det paradoxalt att försoningen görs beroende av vad människan kan tro och acceptera som rimligt. Konsekvenserna blir viktiga, särskilt när försoningen i livet ska bedömas i relation till Gud.

Allt fler lyfter fram kärleksbudskapet som det kristna budskapet. Då blir det avgörande hur vi ser på kärleken. Sett över lång tid har det skett en förändring i riktning mot att se kärlek som känsla, attraktion och gemenskap. Vilja, kamp och gränsdragning – för att inte tala om lidande och smärta – försvinner lätt ur bilden. Det kan bli ytligt.

I den gudomliga kärleken finns ett drag av helighet, och när Gud handlar blir något heligt. Den kärleken drar en gräns mot det som bryter ner, river sönder och förstör. Den kärleken bär kampen mot det onda. Att hålla något för heligt innebär att kärleken fördjupas. Det gäller också för försoning i livet, när relationer ska helas. Livet är heligt.