Får är mjukt ulliga, sällskapliga och tycker om att gå tillsammans. De leds gärna av en herde och de fungerar även bra med en vallhund. Getter är individualister, nyfikna och utforskande, även av det förbjudna. Jag kommer ihåg när vi en gång stannade bilen på en väg i Härjedalen där getter obekymrat vandrade omkring. Vi öppnade dörrarna och bagageluckan. Det dröjde inte länge förrän getterna var överallt inne i bilen. Det måste finnas något man kan ta där, tycktes de tänka. Getterna är fina och charmiga rackare!

Jag tänker att får och getter är lika värdefulla djur. När Jesus använder bilden av att skilja fåren från getterna är det nog inte för att värdera och gradera djur utan för att ge en bild av hur Människosonen skiljer mellan onda och goda i den slutliga domen. Fåren är de välsignade som har följt Guds vilja och brytt sig om sina medmänniskor. Getterna är de förbannade som inte gjort det. Intressant nog vet varken fåren eller getterna om vad de har gjort eller inte gjort för Jesus, som själv möter i medmänniskan. Om man har lite ödmjukhet och en normal självkritik, går det då att identifiera sig med de välsignade fåren? Är det inte så att beskrivningen av getterna passar bättre in på mig? Bilden drabbar. Är jag verkligen värd att kallas ett får, ett av Guds välsignade?

Det enda vi kan göra är att lita till Guds löften i Jesus Kristus – som är burna av gudomlig nåd – och överlämna oss själva och andra till Gud. Vi kan inte dela in människor i välsignade får och förbannade getter, inte heller har vi mandat att döma alla till himmelen.

Domen innebär en kris, är avgörandets stund. Den utmanar oss att följa Kärleken. Därför sker domen nu. Den utmanar oss också att lyssna till det gudomliga Ordet och tro på Gud. Då har vi redan del i det eviga livet. Domen sker varje dag, vid tidens slut sammanfattas alla dagar. All mänsklig tid är innesluten i Guds eviga nu.

Jag gläder mig över att frågor om tro och bekännelse diskuteras i anslutning till ärkebiskopsvalet. Det är ett hälsotecken och nödvändigt för en kyrka. Jag har snarast varit åskådare och endast i begränsad omfattning talat och agerat. Jag har heller inte sett på intervjuerna av de andra ärkebiskopskandidaterna, så jag har svårt att tolka reaktionerna.

Med stigande förvåning och bekymmer har jag dock noterat personangrepp från olika håll, insinuationer om mygel och ovilja att tolka andra och det som de säger till det bästa. Diskussionen vittnar samtidigt om att bekännelsefrågor berör och engagerar.

Det gäller inte bara trons innehåll utan också om hur vi kommunicerar vår tro. Kanske finns här en förklaring till varför diskussionen blivit alltför hetsig. Det är viktigt att vi i kyrkan talar trons språk på ett sätt som bärs av förtröstan på Gud och tillit till andras troserfarenheter. Det finns rum för att reflektera om tro, för brottning med trons och livets frågor och för att lyssna på andra. Det är viktigt att vi tar till oss att kyrkans tro är större än vår personliga tro och bär den.

Det har hänt att jag blivit sorgsen. Så var det i torsdags när jag i Kyrkans Tidning läste professor Tryggve Mettingers frågor till oss biskopar om vår tro på Jesu uppståndelse, Jesu återkomst och de dödas uppståndelse samt ett evigt liv. De frågorna ska inte behöva ställas. Då har vi biskopar misslyckats: endera med innehåll eller kommunikation. Självklart får Mettinger som svar från mig ett trefaldigt ja.

Betänksam blev jag redan när några professorer av olika konfessionell tillhörighet uttryckte sin tacksamhet över att vi ärkebiskopskandidater varit otydliga om att Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed. Alltför stor tydlighet kan bidra till islamofobi, sa de. Professorerna skiljde tydligen inte mellan uppenbarelsefrågan – vad Gud gör enligt kristendomen och vad andra religioner berättar om Gud – från frågan om hur vi förhåller oss till människor av olika tro. Dessutom har de problem med verklighetsförankringen, anser jag. Kristna från olika traditioner besöker våra kyrkor tillsammans med muslimer och andra troende. Min slutsats är motsatt professorernas: I ett pluralistiskt samhälle sviker vi vår kallelse och människors förväntningar om vi inte berättar om vår tro. Det efterfrågar människor oberoende av religiös tillhörighet. Det är bra för alla. Det är också avgörande för kyrkans framtid i vårt land.

Den kristna bekännelsen uttrycker att Gud handlar. Vi kan inte förklara hur det sker. Människan har varken förmåga och mandat att träda i Guds ställe eller rätt att förminska det gudomliga mysteriet. Vi får lita till Guds löften.

Den Kristus som är föremål för vår tro är ingen tankekonstruktion. Inkarnationen äger inte rum i våra egna tankar utan i historien. Kristus är Guds son eftersom Gud blev människa för att dela våra liv och ge oss nya livsmöjligheter. Vår bild av Kristus kan vara en tankekonstruktion. Men vår tro bygger inte på denna utan på levande Gud som uppenbarat sig och är närvarande hos oss.

Under några dagar har jag varit i Düsseldorf på de tyska kyrkomötena. På lördagseftermiddagen fick vi göra en utflykt till Wuppertal och stadsdelen Barmen. Det var i Gemarkerkyrkan som Barmendeklarationen antogs1934. Den nazistiska regimen försökte tvinga kyrkan till anpassning av budskapet, infiltrerade kyrkan och skapade även en egen kyrkostruktur med ”Tyska kristna”. I det läget ville evangeliska kristna skydda kyrkan mot den totalitära staten och dess nazistiska ideologi. Barmendeklarationen blev gemensam bekännelsetext för den så kallade bekännelsekyrkan som var en gemenskap av oppositionella kristna.

I sex teser och avståndstaganden formulerade de sin position i den akuta situationen. Jag återger tre av dem, utmärkta som biktspegel också för oss som kristna och kyrka i Sverige av idag:

1. Jesus Kristus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. (Joh 10:1, 9)

Jesus Kristus, såsom han omvittnas för oss i den heliga skrift, är det enda Guds Ord som vi måste höra till, som vi måste lita på och lyda i liv och död.

Vi förkastar den falska lära, som om kyrkan kunde och var tvungen att tillkännage som källa till sin förkunnelse också andra händelser och makter, gestalter och sanningar, utanför och vid sidan av detta enda Guds Ord.

2. Genom Gud finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. (1 Kor 1:30)

Liksom Jesus Kristus är Guds försäkran om alla våra synders förlåtelse, på så vis och med samma allvar är han också Guds kraftfulla anspråk på hela vårt liv; genom honom kommer den glada befrielsen över oss, från denna världens gudlösa bojor, till fri och tacksam tjänst åt hans skapelser.

Vi förkastar den falska lära, som om det i våra liv fanns områden, i vilka vi inte tillhörde Jesus Kristus, utan andra herrar. Områden, i vilka vi inte behövde rättfärdiggörelsen och helgelsen genom honom.

6. Jesus Kristus säger: Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28:20) Guds ord har inte fängslats. (2. Tim 2:9)

Kyrkans uppdrag, i vilket hennes frihet grundar sig, består däri, att i Kristi ställe och alltså i hans eget ords och verks tjänst genom predikan och sakrament framföra budskapet om Guds fria nåd till alla folk.

Vi förkastar den falska lära, som om kyrkan i mänsklig maktfullkomlighet kunde ställa Herrens ord och verk i tjänst åt några godtyckligt valda önskningar, ändamål och planer.

Medarbetarna i Gemarkerkyrkan berättade att besökare från länder med totalitära regimer kommer till Barmen för att få inspiration att hävda kyrkans identitet mot yttre tryck och inre upplösning. Deklarationen bärs av reformationens frihetstanke, att den kristna får frihet hos Gud och kallelse till tjänst i samhället med samvetet som slagruta. Kristna är kallade att bidra till ett samhälle karakteriserat av demokrati, fred och social rättvisa, där alla människor behandlas med värdighet.

1943 bombade engelsmännen Wuppertal, som ligger i ett industriområde. Gemarkerkyrkan blev helt utbränd. Den är idag inredd som ett kombinerat kyrko- och gemenskapsrum. Nästa år öppnas en utställning för att uppmärksamma Barmendeklarationen. Medarbetarna berättade att få idag känner till den. När de får höra den väcker den en förvånad reaktion: deklarationen säger väl enbart det självklara? Reaktionen visar att man måste känna till den situation när den skrevs. Även det mest centrala i kristen tro kunde förvanskas. Det innebar att ett enkelt kristet budskap innehöll sprängkraft för ett tydligt vittnesbörd i samhället. Den kristna bekännelsen gäller alltid tron, och livet är bekännelsens kontext. Den föds i gudstjänsten och omsätts i vardagen, där gudstjänsten fortsätter som ett liv i mission och diakoni.

Barmendeklarationen står också för försoning. Det var i den gudomliga försoningen som de evangeliska kristna hämtade kraft. Deras syfte var att stå upp för en värld där försoning ska råda. Ett tecken på försoning är den judiska synagoga som har byggts på kyrkotomten endast fem meter från kyrkan. Den invigdes 2002. Den gamla synagogan brändes ner 1938. Efter världskriget fanns bara 300 judar kvar. Genom invandring från Ryssland och andra gamla sovjetstater består den judiska församlingen numera av 2500 medlemmar. Över ingången till synagogan står orden ur Jesaja 56:7: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.”

Kyrkan och synagogan finns på samma tomt och de två samverkar för människans skull. Det berör och vittnar om vilken makt det är som består.

Gemenskapen bär i dödens närhet när jag går tillsammans med många andra för att minnas, sörja och tända ljus på graven i allhelgonatid. Marschaller är tända på kyrkogården för att vi ska finna vägen. De fallna löven i sin höstrika färgprakt vittnar om jordens skönhet och om livets skörhet och begränsade tid.Döden kommer vi inte undan. Det blir tydligt en helg som denna. I TV och tidningar berättar programledare och andra om anhöriga som de saknar och tänder ljus för. De vittnar om kärlek och smärta i sina personliga förluster. Det känns som om döden blir extra påtaglig i år genom de skrämmande morden i Ljungsbro. Och till veckan börjar i TV en programserie i åtta delar med den övertydliga titeln ”Döden, döden, döden”, liksom för att riktigt slå fast dödens ofrånkomliga realitet. Det är sunt att inte fly undan döden eftersom den ger perspektiv på livet. Men vi behöver också finna mening och hopp.

Jag gläder mig över att de äldre, föräldrarna och barnen går tillsammans till sina anhörigas gravar för att dela sorg och tacksamhet. Jag tänker på barnen, som enligt Jesus är våra föredömen när det gäller hur vi ska komma in i Guds rike. De kan också lära oss att hantera sorgeprocesser. Barnen bara är, öppna för det som livet inrymmer, spontana också inför det svåra. De går in i sorgen men stannar inte kvar i den. Inget barn skulle orka med det. Vi kan lära oss att bearbeta sorgen genom att gå in i den för att sedan gå vidare – gång på gång. Då skiftar sorgen ansikte även om den finns kvar.

Varför skulle smärtan försvinna när den har kärleken som källa? Om vi inte älskade skulle vi inte erfara den. Den är kärlekens smärta. Den djupa kärleken har många rum. I ett annat sådant finns tacksamheten. När vi fått perspektiv på den personliga förlusten utvidgas tacksamhetens rum. Där finns goda och lärorika minnen, ett gemensamt liv och erfarenheter som fördjupade synen på livet. I efterhand kanske också tacksamhet över Guds närvaro i det svåra. Tacksamheten har liksom smärtan kärleken som källa. Om vi inte älskade skulle vi inte känna tacksamhet. Den är kärlekens tacksamhet.

Döden river isär och drar gränser. Vi har möjlighet att välja det liv, som föder på nytt, bygger upp och inrymmer framtid. Livet är en gåva, som vi har uppdraget att förvalta.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Lär oss att vandra i ditt ljus. Amen