Den kunglige ämbetsmannen kom till Jesus på grund av sin nöd, hans son var sjuk. Han insåg sitt behov av Jesus och sökte upp honom. När nöden är tillräckligt stor, när behoven är akuta, då räcker det inte med vad vi själva förmår.

Det är förunderligt att det tycks vara människor som inser sitt misslyckande och sin svaghet som kommer till Jesus. De är inte ”starka” människor vad det nu än är. Jag tror också att det handlar om insikt och självinsikt, om behov av någon som förmår göra mer än vi kan tänka ut eller begära. Så är det med ämbetsmannen som kommer till Jesus. Det är akut och livsviktigt för honom. Därför ber han: ”Herre kom innan mitt barn dör”. Det käraste håller på att tas ifrån honom.

Ämbetsmannens bön blev hörd i mötet med Jesus. Hans barn fick leva vidare. Vi lever alla våra liv i dödens närhet, mer eller mindre påtagligt. Alla barn överlever inte. Sjukdom och förluster drabbar oss. Kampen mot det onda pågår ständigt. Vi kämpar för livet och brottas med allt som är svårt. Vi är nakna inför Gud i vår maktlöshet. Kanske Gud blir fördold för oss, vi förmår inte ta till oss att Gud är närvarande.

Vi kan inte fly och gömma oss för det svåra. Vi får komma så som vi är och har det. Nöden bildar bakgrund för Jesu frälsningsgärning.

Jesus förstår att ämbetsmannens bön bärs av en tillit till att Gud kan handla. Han möter honom med sådana ord som redan i skapelsens början gav ljus och liv. ”Gå hem, din son lever”. När hans ord uttalas händer det som sägs. Livet återvänder.

Kyrka och församling byggs genom att Gud handlar med oss. Kyrkans tro öppnar en gudomlig värld där vi hör hemma. Den personliga tron är också en gåva. Den kunglige ämbetsmannen kom i tro och gick i tro utan att veta om något hade ändrats. När Jesus talar upprättelsens ord, sker den gudomliga befrielsen när och på det sätt Gud vill. Bönen i Herrens bön ”Låt din vilja ske” är viktig. Det är en bön där vi överlåter våra liv till Gud.

Jesus gav barnet livet tillbaka. Det hände samtidigt som ämbetsmannen fick höra de befriande orden från Jesus. Det finns ingen enkel mall att lägga för tron och livet. Många barn kan inte leva vidare. Även annat lidande drabbar oss. Dagens text från Första Korinthierbrevets första kapitel kompletterar därför dagens evangelium genom att berätta om all trösts Gud med en kallelse till oss: ”Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.”

Det här är några tankar efter att jag idag haft glädjen att viga en diakon och fem präster. Dagens budskap handlar om det liv och den tro som vi får ta emot som en gåva. Det är med stor tacksamhet jag tänker på dem som vigts, var och en med sina personliga gåvor från Gud. När vi viger några till särskild tjänst påminns vi om att vi alla genom dopet är kallade att vara nådens budbärare, själva inneslutna i gudomlig nåd.

När jag ser framåt tänker jag att det avgörande blir att fler berättar om sina möten med levande Gud och hur livet får ett nytt perspektiv och en ny gestalt. Om vi inte öser ur livets källa och delar med oss, hur ska det då gå?

Vad gör vi av livet? Slösar vi bort det på oväsentligheter och småaktigheter som saknar betydelse? Eller lever vi som om denna dag är den sista? Är det jag själv som står i centrum, och det jag konsumerar är sådant som bara finns kvar en kort tid? Eller prioriterar jag relationerna och sådant som betyder något för vår gemensamma framtid? Och grundfrågan: har jag en förankring i livet, en livets källa, som ger kraft i vardagen och som består när allting annat rycks undan, när tid inte längre finns?

Vi söker alla källan för livet. Vi längtar efter det oförstörbara, efter kärlek och hopp. Idag har jag firat festhögmässa i Bollnäs kyrka med mycket sång och musik med anledning av att tre pastorat med fyra församlingar gått samman till ett pastorat. Det kändes bra att temat var Livets källa. Som en del av beredelsen i gudstjänstens inledning sjöng kyrkorådets ordförande Tor Jonsson ”Omkring tiggarn från Luossa” med text av Dan Andersson. Jag tror att många i sin längtan kan identifiera sig med den. ”Det finns något bortom bergen…”

Livets källa finner vi inte av egen kraft. Evangeliet om Jesus Kristus berättar att den kommer till oss när Gud blir människa. Jesus säger att han kommer med det vatten som släcker all törst. Jesus gav människor tillgång till den källan genom det han sa och framför allt det han gjorde. Det är en källa av upprättelse från det nedbrytande och hopplösa, av gudomlig kärlek att ta emot och dela med andra, av tro som en förtröstan om att Gud finns med också i det svåraste – när Gud är fördold för oss. Det är en källa av hopp om att Guds kärlek ska segra över allt ont en gång, när tiden inte mer är och Guds rike upprättas i dess fullhet.

Gud är livets källa. Hos Gud får vi kraft att leva och att dela livet. Gud är en Gud för levande, eftersom döden inte finns i Gud.

Liksom Jesus vittnade om att han var sänd av Gud, kallas vi att följa honom och bära bud om liv. Och det gör vi mer med vad vi gör än vad vi säger. Vi behöver be att den gudomliga kraftkällan ska finnas inom oss så att strömmar av levande vatten når andra. 

I Bollnäs kyrka invigdes idag en ljusbärare formad som livets träd, som med sina frukter i kyrkoårets färger sträcker sig mot himmelen. Jesus är världens ljus och visar oss vägen till livets källa. De ljus som vi tänder påminner om honom och kanske om en speciell människa som vi vill ska ha del i ljuset. Du och jag kallas att vara ljusbärare.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Amen.

Stjärnor står oftast för något positivt, trots att de kan symbolisera helt olika saker. Stjärnorna på himlen lyser vackert och bildar tecken. Stjärnor som vi beundrar har uträttat något stort inom ett visst område och är berömda för det. När jag gick i lågstadiet klistrade läraren ibland in en guldstjärna i rättstavningsboken som beröm. Till de som gör något gott för oss kan vi skämtsamt säga att de får en stjärna i himlen. En stjärna placeras före födelsedagen i dödsannonser och på gravstenar. Stjärnor i olika färger symboliserar ideologier och pryder flaggor. Viktigast av alla är vår ledstjärna.

Det finns många stjärnor att följa. Det livsviktiga för oss är att följa den stjärna som leder hem till Gud.

Stjärntydarna – eller de tre vise männen som vi brukar kalla dem – försökte tolka skeendena och framtiden med hjälp av stjärntecken. De reste långt för att nå Jerusalem, eftersom de hade kommit fram till att en judisk kung fötts och ville hylla den nyfödde. Genom att följa en nytänd stjärna som blev en ledstjärna till Betlehem fick de vara med om ett genombrott i historien. De fick del av en gudomlig uppenbarelse när de kom till det enkla stallet. Gud handlade, Guds son var där.   

De vise männen från Östern har inspirerat till vidare tolkning och reflektion. Något som fascinerar mig är att de sökte Gud och därför framstår som representanter för jordens alla människor. De längtade efter att få kontakt med det gudomliga och visade så stor tillit till att det kunde ske att de tog med sig heliga gåvor. Denna gång blev deras längtan besvarad genom att Gud kom till dem, var närvarande inför deras ögon. De fick del av mer än de själva kunde hoppas på genom sin egen stjärntydning, som alltid är begränsad av människans förmåga och dunkla blick.

En motsvarande erfarenhet som de tre vise männen gjorde reformatorn Martin Luther 1500 år senare i mötet med Bibeln. När han studerade de bibliska skrifterna kom han fram till att det finns ett centrum och en röd tråd i dem. Han beskrev Jesus Kristus som Bibelns kärna och stjärna. Jesus är centrum och avgörande vägvisare i det frälsningsskeende som Bibeln berättar om. Det fortsätter när vi finner Gud genom Jesus och låter det mötet forma livet. Vi utmanas då att bli missionärer och dela det vi funnit med andra. Så fortsätter Guds uppenbarelsehistoria.