500-årsjubiléet av reformationen närmar sig. Vad kommer vi att fira år 2017? Något som liknar den kristna tro som formade den lutherska reformationen? Eller vår egen tolkning formad av de senaste århundradenas tilltro till förnuftet?

Texterna på reformationsdagen fungerar bra som biktspegel. I den gammaltestamentliga läsningen från profeten Jeremias bok utmanas vår gudsbild: ”Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren, och inte Gud långt borta?” Guds storhet och suveränitet förkunnas av profeten, som också varnar för att sätta tillit till profeter som förkunnar vad de själva hittat på. Det är väl egentligen ett budskap om att låta Gud vara Gud och ta emot Guds ord. ”Den profet som har haft en dröm, han berättar en dröm, men den som har fått ta emot mitt ord, han predikar verkligen mitt ord.”

Episteln från Hebréerbrevet visar tydligt att Guds ord för människan till ett vägskäl genom att skilja och blottlägga. ”Inget kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga.” I den gudomliga uppenbarelsens ljus framträder våra liv i nytt perspektiv. Det blir nödvändigt för oss att välja väg.

I Johannesevangeliet framstår den personliga tron som avgörande för vägvalet. Men Jesus betonar att ingen kan komma till honom som det gudomliga Ordet annat än som ”en gåva av Fadern”. Men några går bort, de tolv kan välja att stanna kvar. Jesus frågar: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Frälsningen är paradoxal, ett gudomligt mysterium. Relationen till Gud blir helad av nåd genom tron. Gud ger, vi tar emot i förtröstan på Guds löften.

Det svar som Petrus ger berör i sin existentiella nakenhet. ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Det finns inget annat val inför det gudomliga Ordet än att överlåta sitt liv och ta emot det Gud ger. Det levande Ordet ger mer än vi kan tänka eller begära.

Jag mår bra, och det beror på att jag under helgen har varit på Arjeplogs filmfestival där årets tema var Feel good och försoning. En unik filmfestival och mötesplats där skådespelare, filmintresserade och kyrkfolk ser film, samtalar och umgås. Jag fick möjlighet att reflektera i gudstjänsten över temat. Här kommer några av mina tankar.

Vad får oss att må bra? Vilka filmer påverkar oss så att vi känner oss bättre? Det kan väl finnas olika svar. Jag vill drömma mig bort. Jag vill uppleva kärlek. Jag vill se när någon klarar sig mot alla odds. Jag tycker om när någon upptäcker nya möjligheter, får betyda något speciellt för andra. Jag vill se när människor återförenas. Jag vill få inspiration, känna hopp inför framtiden. I 10 år har filmfestivalen tro, film och kärlek anordnats. Hopp har blivit film. Det säger något om vad film kan betyda.

Genom att se må bra-filmer bejakar vi vår längtan. Vi ser, vi hör, vi känner som Tomas Axelson från högskolan Dalarna sa i sin filmanalys på lördagen. Nog har det med försoning att göra. Försoning är allmänmänskligt men också det centrala i det kristna budskapet. I berättelsen om hur Gud blir en av oss i Jesus möter vi den gudomliga försoningen som i ord och handling. Det handlar om nya livsmöjligheter. Vi har alla en känsla för vad det innebär att försonas. Det innebär att återupprätta och förnya relationer. Att försonas innebär att älska.

Och vilka är det viktigt att älska? Närmast till hands ligger väl medmänniskan. Det behöver vi göra för vår egen och andras skull. Störst av allt är kärleken. Den innehåller känslor och attraktion och mer än så: vilja, satsning, kamp och smärta. Det andra ledet i det dubbla kärleksbudet handlar om den kärleken: du ska älska din nästa. Det första ledet handlar om vår relation till livets ursprung, mening och mål: du ska älska din Gud. Jag tror att alla söker Gud men på olika sätt och flera platser. Inte heller relationen till Gud är lätt att upprätthålla och förnya. Liksom i relationen till medmänniskan finns till Gud ett ständigt behov av försoning och mer kärlek.

Men det stannar inte med dessa relationer. I det dubbla kärleksbudet sägs något om en person som vi ska älska men alltför ofta glömmer bort: du ska älska din nästa som dig själv. Älska sig själv, försonas med sig själv. Här ligger också en hemlighet när det gäller att älska andra, det är svårt om man inte älskar sig själv.

Jag tänker att vi mår bra om vi lever försonade. Och livet handlar väl om att nå dit. Det är ett ständigt pågående livsprojekt.

Efter en helg med många feel good-filmer ligger det nära till att först stanna till inför vårt behov av att försonas med livet. Ofta handlar de mest populära filmernas berättelser om det. För att försonas med livet behöver vi kärlek, livsmening, se möjligheter och känna tillit och hopp. Goda drömmar är viktiga. Och man kan lära sig något om sig själv och livet genom att tyda drömmar, både de på film och drömmarna i sömnen. Drömmar kan öppna nya perspektiv och få oss att växa som människor. Liksom en vision kan de dra oss mot en bättre framtid.

För att kunna försonas med livet måste vi också på något sätt hantera de separationer och förluster som livet innehåller, inklusive den stora separationen som döden innebär. Många av må bra-filmerna bearbetar separationerna i våra liv. Det går inte att fly undan dem. Men det är avgörande viktigt att komma igenom dem, kunna leva med dem och gå vidare.

Sanning och försoning ihop. Det gäller i en enskild människas liv, i ett samhälle och för mänskligheten. Det är en erfarenhet vi bland annat kan hämta från Sydafrika när de skulle göra upp med det rasistiska Apartheidsystemet. Ingenting kunde göras ogjort. Men de sanna berättelserna behövde få sägas och höras. Utan dem ingen verklig försoning.

Så vad gör vi av våra liv? Vi håller på med så mycket som inte är till någon som helst nytta om vi ska må bra. Vi lägger oproportionerligt med tid och kraft på sådant som inte gör livet meningsfullt eller oss lyckligare.

Så det handlar om att prioritera relationerna. Till Gud som är livets källa och som vill att vi ska släcka vår existentiella törst i den källan och visa vägen till den. Till oss själva som oändligt värdefulla och älskade och som har mycket att bidra med. Till vår medmänniska, vi behöver varandra.

Ska vi må bra, leva försonade och dela med oss av den kärlek som kommer från Gud, då behöver vi prioritera det som ger liv och förnyar liv.

Helhjärtat ska vi leva. Den unikt helhjärtade är Jesus som gestaltar Guds vilja och offrar sig av kärlek. För att öppna en väg genom död till liv för oss alla. Under filmfestivalen i Arjeplog har jag också tänkt på gestalter i filmens värld som är Jesusgestalter för mig. Den förste jag tolkade så var Jack Nicholson i Gökboet. Han är en befriare som offrar sig för fångna människor. Det andra exemplet är Michael Nyqvist i Så som i himmelen. Vi ber i Herrens bön att Guds vilja ska ske på jorden så som i himmelen. Det försöker han gestalta med stora svårigheter i en by, dessutom i en kyrklig miljö där det i stort sett saknas vilja till förnyelse. Genom det han säger, gör och låter byborna vara med om upptäcker människor sina personliga gåvor och vad de kan betyda. De rätar på ryggarna och formar en god framtid. Han offrar sig med sitt liv som insats.

Livet segrar är det kristna budskapet. Så låt oss prioritera livet. Gud är livets källa.

Idag på Kyndelsmässodagen fick jag den unika möjligheten som biskop att assistera vid en prästvigning. Det skedde i Karlstad där min kollega Esbjörn Hagberg vigde fyra präster till tjänst i sitt stift. Det kändes också speciellt att återvända till den stad där både min fru Ingrid och jag tjänstgjorde i slutet av 1980-talet. Det blev goda möten med gamla vänner och medarbetare.

Det var lärorikt att få se hur prästvigningen gestaltades i en annan domkyrka, så olik Uppsala domkyrka. Mest givande var att lyssna till själavårdaren Esbjörn predika över berättelsen om när Jesusbarnet bärs fram i templet och där möter Symeon och Hanna. Han talade om Gud som kallar, berör och väcker längtan.

Esbjörn lyfte fram vårt behov av en annorlunda omvändelse. Det blir så lätt jag, jag, jag.  Jag behöver en omvändelse från mig själv, en

frigörelse från en självcentrerad fångenskap. Symeon och Hanna är föredömen i det avseendet. De är inte inriktade mot sig själva utan mot Gud. De väntar troget på att Gud ska handla med dem. Och de fick se.

Om vi sluter ögonen möter vi mörkret. Om vi öppnar ögonen kan vi ta emot ljuset. Om vi vill möta Gud, ska vi låta Gud möta oss. Gud kan komma till oss genom våra ögon. Då frigörs vi till att se den andre.Under förberedelsen för denna vigningshelg har annars några ord av aposteln burit mig: Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens ande. Det var hoppet som lyste i Karlstad denna ljusets söndag.