I lördags var jag på Världsdag i Gävle tillsammans med många internationella ombud och andra engagerade. Världens behov stod i fokus. Självklart måste det vara så på en världsdag, och kyrkans uppdrag är ju att dela Guds mission i världen. Det handlar om hela världen, inte bara en del av den. Det handlar om hela människan, inte bara en dimension. Det handlar om alla aspekter på kyrkans uppdrag: att dela evangeliet i ord och handling, samverka med systerkyrkor, tillgodose människans grundläggande behov samt verka för rättvisa, fred och mänsklighetens överlevnad. När det gäller människans och mänsklighetens grundläggande behov är det naturligt att samverka med alla människor av god vilja, med andra kristna och dem som bekänner en annan religiös tro. Har vi då något specifikt att bidra med?

Som kristen är jag människa i grunden. Som kristen är jag en fördjupad människa. Alltså måste det finnas en gemenskap med andra människor och dessutom något som jag kan bidra med som kristen. I mässan på Andra söndagen i påsktiden reflekterade jag över temat påskens vittnen. Det är verkligen vårt uppdrag att vittna om att döden och allt som kan förknippas med den inte har sista ordet. Och vittna om att livet segrar. I mässan stannade jag själv inför en text ur Första Petrusbrevet 1:3f: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen”. Smaka på det: vi är hoppets människor. Vi har en framtid hos Gud. Det finns något mer än det vi kan se och ta på.

Det hopp som har sin grund i det Gud gör genom sin Son har dessutom betydelse för oss här och nu. Texten fortsätter: ”Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.” Hoppet om den slutliga befrielsen från allt ont får bära vår vardag och dra oss framåt. Som hoppets människor har vi ett uppdrag: hopp. Jag tror att vår kallelse är att bidra med ett hoppets perspektiv i alla de utmaningar vi gemensamt står inför som samhälle och kyrka. Vårt hopp föds av det som Gud gör och ger. Guds rike ska segra och vi kan bidra till att det tar gestalt mitt ibland oss.

På måndagen var jag tillbaka i vardagen för ett möte om strukturfrågor i vackra Roslagen med kyrkoherdar och förtroendevalda ordföranden i Upplands östra kontrakt. Vi står inför en nödvändig förändring av pastoratsindelningen med förhoppningsvis bevarad och möjligen utvecklad församlingsstruktur. Humöret var gott och samtalen uppriktiga. Vi samtalade om de olika former av bärkraft som är nödvändig: pastoral, organisatorisk, ekonomisk och demokratisk. Det är viktigt att se helheten och att kyrkans uppdrag får stå i fokus för det fortsatta arbetet.

Det finns berättigade anledningar till oro vare sig vårt perspektiv gäller världen, det egna livet eller kyrkan. Just därför är det nödvändigt att hämta andlig kraft hos Gud så att livet förnyas. Så kan vi vara hoppets människor och dela hoppet med andra.

Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden! Det är härligt att få utropa de ord som burit kristnas hopp genom tiderna. Vi utropar det i övertygelse om att inget är omöjligt för Gud. Annars är Gud inte Gud. Vi utropar det i tacksamhet över att Gud i sin kärlek har gett oss försoningens möjlighet. Vi utropar det i glädje över att Gud har gått före oss genom död till liv. Vi får följa efter varje dag, och slutligen en gång. Kristi uppståndelse är grunden för vårt hopp.

Med jämna mellanrum står någon upp och förklarar att tron på kroppens uppståndelse är så orimlig att den gör det omöjligt att stå för en kristen tro. Inte så sällan definieras vad som gäller för frågan så att svaret faller ut med automatik. Den handlar om kroppens uppståndelse. Det är inte ovanligt att någon företrädare för kyrkan försöker tänja gränserna genom att hävda att berättelserna om uppståndelsen har en ”djupare” betydelse än att ett livets under skett genom Guds handlande. De är berättelser om ett hopp om en bättre värld och vad vi kan göra för att bidra till det. Jag kan förstå att berättelserna kan vara meningsfulla så, men skänker de verkligen hopp om de saknar verklighetsgrund? Ger de något att leva av och dö för? Återstår något mer av Gud än det vi kan förstå och skapa?

Evangelierna berättar om att Jesu uppståndelse är kroppslig och påtaglig. Men de stannar inte vid det. De berättar om att Jesus inte är bunden till ett visst rum. Han tycks ha haft en uppståndelsekropp. Därför är det bra att vi i vår trosbekännelse använder uttrycket ”de dödas” uppståndelse istället för den bokstavliga översättningen ”kroppens” uppståndelse, som inte kommunicerar att det handlar om en annan kroppslig livsform än den vi har här på jorden.

Vi måste inte tro. Tron är inte krav, den är ingen gärning. Tron är en gåva, innesluten i nåd. Tron är förtröstan på den Gud som handlar genom Jesus och med oss. Vi instämmer i kyrkans bekännelse till den uppståndne och levande. Vi bär inte kyrkans tro utan vår tro har rum i den.

Det är härligt att leva i vårens uppståndelsetid. Vi kan se med våra egna ögon hur jorden vaknar till liv. Buskar och träd har fått knoppar som tecken för den sommar som snart är här. De första blommorna har visat sig i sin fulla skönhet. Passande nog har påskliljorna rest sig ur rabatterna i värmen lagom till påsk. Och det är inte bara vad vi ser som visar att jorden vaknar till liv. Vi känner värmen från solen strömma emot oss på ett nytt sätt. Luften känns annorlunda. Våren kommer efter höst och vinter. Växlingarna ger ett särskilt djup åt upplevelsen att livets föds på nytt.

Mönstret går igen i påsken. Människolivets höst av smärta, förluster, sorg och vemod över dagar som gått säger inte allt om livet. Människolivets vinter av fångenskap i ondska, brustenhet och synd har inte all makt på jorden och i himmelen. Döden har inte sista ordet. Det har däremot det gudomliga Ordet som tar gestalt mitt ibland oss som Guds son. Han delar våra liv, han går in i den yttersta utsattheten och vandrar vår väg genom övergivenhet och död. Det är den gudomliga kärleken som handlar genom honom och möter i honom. Jesus gör allting nytt genom den seger som manifesteras när han uppstår. Livet segrar.

Nu är inte längre tid för missmod, övergivenhet, sorg, förtvivlan och maktlöshet. Jesus har uppstått genom att vandra genom död till liv. Hoppet om ett förnyat liv för varje människa har fötts. Hoppet om en tillvaro utan ondska och brustenhet, utan lidande, död, sorg, klagan och plåga lever. Gud har handlat genom sin Son i en väldig försoningsgärning. Och försoningen ger liv.

Det gudomliga Ordet från skapelsens början har skapat på nytt genom Jesus Kristus. Livet har segrat. Vi ska därför värna livet, lindra utsatthet, kämpa för rättvisa och rättfärdighet, lindra nöden och vittna om hoppet. Guds rike kommer till oss genom Jesus. Vi är sända till att göra det alltmer synligt. Och det blir synligt när Guds vilja sker. I den heliga måltiden kommer Jesus till oss med andlig kraft och välsignelse för vår tjänst för Guds rike. En gång blir hoppet verklighet när Guds rike upprättas helt och fullt. Redan nu är Jesus närvarande som den uppståndne och levande.

Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!

Ett rum är heligt genom att Gud är närvarande där och handlar med oss. Heligheten sitter inte i väggarna, dörrarna eller dem som vistas där, utan i det som sker. Sedan är det naturligtvis så att rummet präglas av hur det används. Det uppfattas som heligt eftersom det är ett rum för mötet mellan människan och Gud. Det här gäller för alla heliga rum, även själavårdens rum. Vi behöver fler heliga rum mitt i livet och ta vara på dem.

Heliga rum kan vanhelgas. Jag använder hellre det ordet än kränkas som ger ett annat perspektiv på samma sak. Det heliga rummet vanhelgas när det används till sådant som är oförenligt med dess ändamål. Det blir inte längre ett skyddat rum för dem som använder det.

Det pågår en debatt om att SVT:s Uppdrag Granskning har försökt granska det som sker i själavårdsrum genom att låta en påhittad konfident tala med en präst, spela in det och sedan konfrontera prästen med resultatet. Jag menar att deras handlande är oetiskt om än inte olagligt eller i strid med någon kyrklig bestämmelse.

Själavårdsrummet är till för den människa som söker själavård, konfidenten. Den absoluta tystnadsplikten om vad som sagts i rummet är till för konfidentens skull, och det är bara prästen som är bunden till den. Det är inte helt ovanligt att konfidenter talar om det som sagts i ett själavårdsrum, och det kan vara besvärligt för prästen att inte kunna kommentera det. Jag vill verkligen understryka att konfidenten måste ha rätt att tala om det som skett. Annars kan övergrepp döljas och åtgärder för att förebygga sådana hindras.

Jag har däremot aldrig hört talas om att en konfident spelat in själavårdssamtal för att kunna redovisa det och använda det mot prästen eller på annat sätt. Själavård gäller bikt och/eller enskild själavård. För att kunna avgränsa den själavård som hör till prästens tystnadsplikt spelar det avskilda rum där konfidenten och prästen möts en avgörande roll. Det säger sig självt att det vanhelgas om det inte längre får vara ett avskilt och tryggt rum.

Uppdrag Granskning har i förväg tydligen funderat på om det är etiskt försvarbart att agera på det här sättet. Redan innan programmet sänts menar man sig kunna avslöja allvarliga missförhållanden och att det legitimerar de metoder som använts. Argumentationen går ut på att ändamålet helgar medlen. Jag menar dock att det är ett oetiskt handlande att vanhelga själavårdsrummet. Särskilt graverande är det att efteråt försöka få prästerna att bryta tystnadsplikten. Genom det lagskydd som finns kan inte en präst tvingas vittna i domstol om det som hör till tystnadsplikten vid själavård, trots att det ibland funnits sådana önskemål för att det skulle vara bra för sakbehandlingen. Uppdrag Granskning har däremot inte visat motsvarande respekt.

Så småningom kommer programmet att sändas och då kommer allt fokus ligga på det som den fejkade själavården handlade om enligt Uppdrag Gransknings version. De berörda prästerna är försvarslösa. Som biskop kan jag inte kräva information och kommentera enskild själavård. Däremot går det att samtala om de sakfrågor som vi har bearbetat under decennier och tagit ställning till.

Min biskopskollega i Karlstad Esbjörn Hagberg, som har en gedigen själavårdserfarenhet och arbetat med frågorna kring tystnadsplikten, har skrivit en artikel på SVT debatt, som också finns på stiftets hemsida: http://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/tystnadsplikten-ar-ett-skydd-for-den-enskilda-manniskan. Jag instämmer i hans analys och bedömningar.

Jag vill avsluta med att framhålla att också prästen har ett grundläggande ansvar för att själavårdsrummet som ett heligt rum inte vanhelgas. Det innebär att prästen förutom att hålla på tystnadsplikten måste ge en god själavård som syftar till att konfidenten ska växa som människa och kristen. Då handlar Gud i det heliga rummet.