Det verkar som mångfald är ordet för dagen och på väg att bli ett modeord. Det återspeglar mångas behov att bli sedda och bekräftade som de är i ett alltmer fragmentariserat och individualiserat samhälle. Det är nödvändigt att vara sedd och betyda något, att ha ett värde som människa. Det gäller inte minst för barn och ungdomar som utvecklas och vill finna trygghet i sig själva.
Det finns en särskilt älskad sång bland unga: ”Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.” Att bejaka mångfald är att bejaka den enskildes människovärde och att alla är jämställda och ska behandlas lika och med värdighet. På det sätter visar den bejakade mångfalden också utöver sig själv till enheten, till den gemenskap som förenar. Jag ser en risk för att det perspektivet tappa bort i en individualistisk och självbespeglande tid. Det är i relationerna som vi finner oss själva och växer som människor.
Det blir statiskt om det enda som gäller är att mångfalden bejakas och alla får vara som de är. Det finns något mer än att vara älskad, sedd och bejakad. Det är att utvecklas och bli mer. När vi i kyrkan härleder människans oändliga värde ur att hon är skapad till Guds avbild inrymmer det mer än att alla är lika värdefulla. Här finns ett livsprogram: att få bli det vi är, att växa som Guds avbild till att bli lika Gud. Då finns mer att utforska om vad det innebär att vara Guds medarbetare. Då finns det rum för att växa andligt, att låta Gud forma livet. Det gamla ordet är helgelse: jag växer som kristen och Guds vilja får tydligare råda i mitt liv. I kyrkans sammanhang innebär det att Guds rike tar gestalt.
Med detta perspektiv har jag firat visitationshögmässa i Bälinge kyrka och tagit till mig budskapet om enheten i Kristus. I honom finns rum för en mångfald där var och en är en unik människa. Mångfalden får en ny dimension när vi är ett i Kristus. Det är en radikal, alla mänskliga gränser överskridande enhet som inte innebär uniformitet eller enfald. Den enheten bärs och formas av Kristus försonaren. Så kyrkan inrymmer en mångfald men får inte sin identitet därifrån utan från den enhet som Kristus ger och som vi får gestalta. Vi ska bli det vi redan är. Av nåd är vi det vi är och väntar på att bli helt och fullt. Kyrkan är genom Kristus en enhet i försonad mångfald och kallad att vara försoningens tecken och redskap i den värld vi lever tillsammans.