Som biskop möter jag både gamla och nya traditioner, de flesta goda, andra inte längre självklara och relevanta. En tradition som jag hoppas fortsätter är att biskopen får ett jättestort saffransbröd inför advent och jul, bakat av medarbetarna på stiftsgården i Undersvik. Jag är för övrigt väldigt stolt över att vi i Uppsala stift har behållit stiftsgårdarna och satsat på dem som platser för medmänskliga möten, utbildning, andlig förnyelse och fördjupning.

För en tid sedan var jag på stiftsgården och fick då årets saffransbröd, placerad på en pappskiva, dolt i täckplast för att hålla det färskt. Brödet är så stort att det måste delas i bitar för att kunna få plats i frysen. När jag kom hem öppnade Ingrid och jag gåvan genom att ta bort omslaget. När vi känner doften av saffransbrödet, då är julen nära. Denna gång ser vi något som vi aldrig upptäckt tidigare år. Kanske är det en nyhet. I brödets mitt framträder ett kors, format av lussekatter. Det inrymmer en djup symbolik. Guds son, som vi väntar på i adventstid och tar emot i julens under, kommer till oss i det livsnödvändiga brödet. Gud blir en av oss. I nattvardens bröd får vi del av Kristus och den försoning och livskraft han ger. Och det brödet är ett tecken för det bröd som räcker åt alla, rättvisans och det nya livets bröd.

Julen och påsken hör ihop. Korset i saffransbrödet knyter samman högtiderna. Evangeliet om Jesu intåg i Jerusalem är detsamma på Första advent och Palmsöndagen. ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” Jesus kommer ridande på en oansenlig åsna med en annorlunda, gudomlig makt. Hans makt skiljer sig från den makt som alltför ofta utövas i vår värld och som bygger på att härska, kontrollera och utöva tvång och våld. Jesus är den gudomliga kärleken. Speglar vi oss i honom ser vi att vi har ett oändligt värde. Och vi inser att alla ska behandlas med värdighet så som han gör. Det är vår kallelse som hans lärjungar.

Korset formas av en lodrät stam som bär relationen mellan människa och Gud och en vågrät arm som sträcker sig mot skapelsen och medmänniskan på båda sidor om stammen. Alla vädersträck möts i korset.

Det nya kyrkoåret innebär att vi nu har ännu ett nådens år med nya möjligheter framför oss. Gud ger av nåd, gratis. Gud vill handla med oss så att vi växer som människor och kristna. Det Gud ger får vi dela. Det är stort. Gud är med oss.

Inkarnationen är för alla. Gud sänder sin son till världen. Jesus går in i våra livsvillkor. Han är förtrogen med varje människas och hela mänsklighetens utsatthet, brustenhet och behov av kärlek och upprättelse. Det oändliga omfamnar det ändliga.

Försoningen är för alla. Herrens lidande tjänare går in i kampen mot ondskan och försonar människan med Gud, medmänniskan och skapelsen. Försoningen har inga gränser. Den är universell och innesluter alla folk och människor.

Uppståndelsen är för alla. När Jesus går genom död till liv, öppnas vägen till ett liv utan begränsningar. Alla får möjlighet att varje dag välja livet genom att lämna allt som döden står för och en gång följa Jesus in i det liv som aldrig dör.

Så det finns frälsning för alla grundad i Guds handlande. Men vi är inga mänskliga kasperdockor, styrda av Gud genom osynliga trådar. Vi är människor skapade till Guds avbild med en kallelse att bli det som vi är skapade till. Vi ska vara medskapare och Guds medarbetare i kampen mot ondskan intill den dag då den slutligen är vunnen och Guds rike råder. Vi måste välja sida.

Bibeln är full av trons paradoxer. Redan helt och fullt – och ännu en tid till förfogande av väntan och vägval. Frälsningen skänker Gud av nåd, vi tar emot den genom tron men väntar ännu på den slutliga förlossningen. Tron ger ett alternativ – att säga ja till Gud eller säga nej – och samtidigt innebär den växt, kamp, brottning med livets frågor och inhämtande av andlig näring och kraft. Domen sker redan nu när någon hör Jesu ord och tror på Gud som sänt honom. Men domen möter också en gång vid tidens slut när Kristus kommer åter.

Jag tänker att trons paradoxer inrymmer och värnar det gudomliga mysteriet. Gud är kärlek och samtidigt helig. Det innebär att Gud handlar för att bryta ondskans makt och upprätta sitt rike. Därför finns visionen om frälsning för alla, att Gud blir allt, överallt. Den förutsätter Guds närvaro och att Guds vilja råder.

Det finns ingen teologisk grund för att ta bort paradoxerna. Vi har ingen mänsklig möjlighet att förklara det gudomliga frälsningsmysteriet. Vi får lita till Guds löften och välja livets väg. Om Gud är Gud är inget omöjligt. Vi ska be om frälsning för alla. Gud är ju större än sina egna medel för vår frälsning, nådemedlen. Vi själva är däremot hänvisade till dem. Något uppdrag att lösa frälsningsfrågan i Guds ställe har vi inte. Vi kan varken föra alla till himmelen eller dela in människor i frälsta och förlorade. Men det finns frälsning för alla.

Utställningen ”Himlen är här” i Uppsala domkyrka från 18 juni till 16 november avslutas idag. Den har handlat om möten. Tusentals besökare har fått se altarskåp, krucifix, textilier och kyrkokonst från kyrkor i hela stiftet och muséer.  Temat Himlen är här också speglats i moderna konstinstallationer. Besökarna har fått möta de berättelser som kulturarvet bär. De har själva kommit med sina egna personliga berättelser. Nya berättelser formas varje gång någon träder in i de heliga rummen och tar del av allt som där finns och sker. Och de skatter som domkyrkan och andra kyrkorna inrymmer finns kvar och brukas så att fler kan möta den levande Guden och med tron som grund dela livet med andra.

De många berättelserna vittnar verkligen om att himlen är här. De har del i den stora berättelsen, att Gud blir en av oss, försonar relationer och ger det liv som aldrig dör. Himlen finns där Gud handlar. Himlen är, där Guds ande är. Gud är inte långt borta från någon enda av oss och uppenbarar sig genom att tala till oss, i sakramenten, bönen och kyrkans gemenskap. Då händer något som får konsekvenser genom att människor lever i tro, Gud får handla och Guds vilja sker genom oss och våra liv. Det skänker hopp för dagar som kommer och inför tidens slut. Gud vill ge oss mer av himmel.  Budskapet idag är att vi behöver vaka så att inget ont sker medan vi väntar på att himlen komma helt och fullt med den stora befrielsen. Ännu pågår kampen mot allt ont. Ännu är vi samtidigt rättfärdiga för Kristi skull och syndare.

Himlen är här när relationerna mellan Gud, medmänniskor och skapelsen är hela. Den är Guds närvaro. Himlen är inkarnationen av den gudomliga kärleken; Kristus kommer med den till försoning och liv. Det är där vi ska ha vårt hjärta förankrat.

Vid tacksägelserna i kyrkan påminns vi om vår dödlighet. Och det är nog viktigt att bli det. Varje dag påminns vi dessutom om vår delaktighet i ondskan och världens bortvändhet från Gud, om att vi alla är syndare, också kyrkans folk. Men förlåtelse och förnyat liv finns som en Guds gåva.

Denna söndag före domssöndagen är många i vårt stift och på andra håll omskakade, ledsna, besvikna och upprörda. Det beror på att en ungdomspräst häktats under veckan, misstänkt på sannolika skäl för våldtäkt med barn. Prästen har erkänt men anser att det är sexuellt utnyttjande. Som barn i det här sammanhanget räknas alla som inte fyllt 15 år. Nolltolerans mot sexuella övergrepp gäller. Men rättsprocessen måste ha sin gång.

Livet blir aldrig detsamma för offret med familj, inte heller för prästen med familj. Många ungdomar, kompisar och medarbetare är djupt personligt berörda. Det är viktigt att vi stöttar varandra, alla som behöver det, och att vi talar om det svåra och delar smärtan.

Här är inte himlen. Det finns ingen mening i det tragiska som skett. Alla är förlorare. Vad vi kan göra är att ta Livet på allvar, fördjupa relationer – inte konsumera relationer, och visa kärlek och respekt för varje medmänniskas värde och behandla varandra med värdighet. Varje människas integritet måste respekteras.

Jag är övertygad om Guds närvaro mitt ibland oss, även när Gud är fördold för oss. Vi kan be med orden ur psalm 217, Gud, för dig är allting klart: ”Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker”. Amen

Denna söndag efter hundraårsdagen den 8 november av Nathan Söderbloms biskopsvigning har det passande temat Samhällsansvar. Han förknippas som ärkebiskop med sitt engagemang för fred under och efter första världskriget, vilket belönades med Nobels fredspris 1930.

Den fredstanke som hör till det andliga arvet efter Söderblom innesluter inte bara att krig avslutas och motverkas. Till freden hör helade relationer och rättvisa åt alla. Den får långtgående konsekvenser för samhället och den värld vi lever i. Den omfamnar också den fred som vi på svenska vanligen benämner frid. I Bibelns och de stora språken används bara ett ord. Om vi håller samman fred i inre och yttre mening, likaså relationerna till Gud och medmänniskor, då gör vi som Söderblom i sin fredsgärning.

För att uppnå en fred med djup och bredd är det nödvändigt att våga tänka, sätta ord på och dela det som är svårt och bryter ner och isär. Då öppnas möjligheter för oss att överlåta och lämna bakom oss det som inte bör finnas kvar, ta emot det som förnyar och kämpa för en fred som är mer än frånvaro av krig och väpnat våld.

När evangeliska och ortodoxa kristna samlades 1925 till det ekumeniska möte för Life and Work som Söderblom kallat till i Stockholm och Uppsala stod på agendan frågor om samhällsutveckling, försoning och internationellt samförstånd. Efteråt kunde deltagarna konstatera att ett tema kommit i förgrunden under mötets gång: Guds rike. I gudsrikestanken fann de en kraftkälla för det ekumeniska arbetet och en vision för framtiden.

Korset står i tillvarons centrum för Söderblom. Jesus Kristus personifierar Guds rike och tar genom sitt lidande och sin död på sig allt som är oförenligt med det Gud vill och visar vägen till försoning för enskilda och folken. Korset uppenbarar ett rike som kommer med fred, och därmed med kärlek och barmhärtighet, rätt och rättvisa. De meditationer som Söderblom samlade i boken Krist pinas historia är värda att ta del av än idag. Där Guds rike är, där sker Guds vilja.

Relationen till levande Gud blir avgörande för att Guds rike ska bli synligt i samhället. Det ekumeniska arbetet förankras i Gudsrikestanken. Det sker genom att enskilda kristna möts och samverkar över alla gränser. Det sker genom att kyrkornas enhetssträvanden blir tecken och redskap för mänsklighetens och folkens enhet. Tron blir till förnyat liv och gemensamt arbete.

Visionen om att Guds rike en dag ska upprättas helt och fullt är grundad i Kristusgärningen och ger ett hopp som bär. Psalm 314, Ack saliga dag, av Nathanael Beskow uttrycker den visionen kongenialt med Nathan Söderbloms grundsyn:

Ack, saliga dag, som i hoppet vi bidar, då världen är vorden Guds rike till sist, då människornas släkte förlossningen funnit och folken bekänner att Herren är Krist, då döden är dödad och synden försvunnen och frälsningens fullhet för evigt är vunnen!

Jag är glad över allhelgonahelgen och vad den kommit att betyda för många människor. Det sägs att 50 % av befolkningen besöker kyrkogårdarna för att tända ljus och minnas sina bortgångna. I ett land där tabut kring sex ersatts av ett tabu kring döden är det ett hälsotecken. Helst borde alla åtminstone en gång per år konfronteras med livets realiteter, dvs. att vi förlorar våra nära och kära och en gång själva ska dö. Det fördjupar våra perspektiv på livet och kan bidra till att vi som lever i dödens närhet tar våra relationer på allvar. Vare sig våra bortgångna främst är förknippade med försoning, trygghet och kärlek eller med skuld, smärta och ouppklarade relationer finns en möjlighet att vid grav och minnesplats överlämna dem och oss själv i Guds kärleksfulla famn.

När jag idag vandrade till vår familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård tänkte jag på Nathan Söderblom, som den 8 november för 100 år sedan blev ärkebiskop. Jag ska i några blogginlägg belysa vad hans insats kan betyda för oss. Idag låg det nära till hands att tänka på att han var förtrogen med förluster och sorg. Han hade också förlorat barn, förutom andra nära släktingar och vänner. Jonas Jonson framhåller i sin biografi ”Jag är Nathan Söderblom satt till tjänst” (Verbum 2014) att Långfredagen och Alla Helgons Dag var de mest betydelsefulla helgdagarna för Nathan.

I Söderbloms teologiska tänkande är korset och helgonen avgörande. Hans personliga, frigörande möte med Kristus under studietiden – när de gamla bekännelsemönstren och kraven blivit övermäktiga – gjorde att han kunde finna förtröstan hos den levande Guden, som är närvarande i livets svåraste skeenden liksom inför uppgifterna för dagen som kommer. Under påverkan av personlighetsfilosofin, med tilltro till de religiösa gestalternas avgörande betydelse, lade han stor vikt vid att helgonen med sina liv visar att Gud lever. Gud är den levande Guden som uppenbarar sig i historien genom helgonen.

Det finns ett samband mellan korset och helgonen. All världens synd och död, skuld och förtvivlan, ensamhet och övergivenhet, tomhet och utsatthet finns på det kors som formas av en stam med riktning till Gud och en tvärarm som sträcker sig ut till medmänniskan till höger och vänster. Kristus är Helgonet. Gud handlar på korset genom honom. Helgonen som följer Kristus är vanliga människor som visar på korset som ett verksamt tecken för levande Gud. Det följer en påskdag. Himmelen öppnar sig. Hoppet lever.

Så ber jag än en gång Jesusbönen: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. Amen