Denna advents- och jultid har vår kyrka på ett särskilt sätt satt barnen i centrum. Vi har uppmanats att tända ett femte adventsljus för de utsatta barnen på vår jord. Nästan sju miljoner barn uppnår aldrig fem års ålder. Tjugo miljoner barn är på flykt. De är budbärare om att det livsnödvändigaste saknas hos många och att hemlöshet och desperat sökande efter livsrum uppstår ur människors våld.

Varje barn är sårbart, utsatt och skyddslöst i sitt beroende av kärlek, omsorg och föda. Barnet har inte valt att födas, har heller inte valt sina föräldrar och platsen att födas. Vissa barn blir mer utsatta än andra, några redan före födseln, andra under sin uppväxt. Alla är de oändligt värdefulla och värda ett värdigt liv. När vi ser på barnet i krubban ser vi ett barn som delar alla barns villkor på jorden. De är Guds barn. När vi ser barn som är utmärglade av svält, har skräck i sina ögon på grund av det som de varit med om eller gråtande vädjar om hjälp, då ser vi barnet i Betlehem. Gud är solidarisk med jordens barn. Jesus tar själv upp barnen i sin famn och lägger sina välsignande händer på dem. De hör till Guds rike, de har en särställning inför Gud eftersom de är så öppet beroende och sårbara. Bakom imagen och allt yttre som döljer behoven är vi alla i barnens situation. Som vuxna har vi bara fler redskap för att överleva. Och ett särskilt ansvar därtill.

Som väntande moder är Maria nära alla mödrar. Hon bär sitt barn med den glädje, förväntan och oro inför framtiden som hör till. Hon får uppleva hur det är att sakna tak över huvudet och föda sitt barn som en av de fattigaste, i ett stall. Hon får i tacksamhet till Gud ta emot sitt barn och glädjas tillsammans med gästerna i stallet. Men tryggheten är kortvarig. Snart blir Maria, Josef och barnet en av många flyktingfamiljer på vår jord. För att rädda livet är de tvungna att fly undan en av de många grymma härskarna. Det är lätt att se kopplingen mellan deras livssituation och alla flyktingar runt hela den jord som vi delar med varandra. De är ju fler än någonsin nu på grund av obarmhärtiga och orättvisa livsvillkor, krig och människors förtryck av varandra. Jesus möter i barnet och han möter i den som saknar mat för dagen, är sjuk och hemlös. Jesus möter i varje människa, sårbar på många sätt på brustenhetens jord.

Den heliga familjen befann sig i en utsatt situation. Och det gjorde nog också herdarna som kallades till Betlehem. De möttes av ett vanligt tilltal från Gud genom ängeln: ”Var inte rädda.” De orden behöver också vi ta till oss. Det finns en gudomlig närvaro mitt ibland oss. De fick också lyssna till den änglasång som vi ännu sjunger i våra gudstjänster: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Gud handlar för att befria oss från det onda. Vi får ta emot den flerdimensionella fred som Gud skänker genom Jesus Kristus: den innesluter fred med Gud, varandra, oss själva och den skapelse som vi förvaltar.

Kristus kommer till oss. Vi får komma till honom med vår längtan efter förnyat liv och kraft att leva i fred.  Det är julens budskap till små och stora barn. Vi tar det med oss in i det nya året. Guds löften bär vår framtid.

Det är nödvändigt att ha rätt perspektiv på saker och händelser. Annars kan man hamna fel. Jag tänker på den kommande julen. Vad är egentligen viktigt? För mig är det att mina närmaste får känna att vi hör ihop, att vi bryr oss om varandra och att det finns en framtid som bär oss var och en och tillsammans. Och att vi inte är ensamma och utlämnade. Gud är med oss. Det är julens budskap.

Sedan jag var liten grabb har jag varit fascinerad av Marias lovsång, Magnificat. Det är en lovsång att meditera över under hela året och särskilt inför julens stora berättelse. Tar man med påskens händelser in i bilden fördjupas betydelsen av det skeende som Maria sätter ord på.

Maria är en bland många, en ung judisk kvinna. Det som mänskligt sett borde ligga framför henne är det som är vanligt och lagom. Ungefär som för medelsvensson. Men då händer något som inte ligger i hennes föreställningsvärld. Gud kommer till henne. En himmelsk budbärare, en ängel, talar till henne och berättar om det som övergår allt förstånd. Gud låter stora ting ske. Ängeln säger: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son”.

Och hennes reaktion? Magnificat uttrycker den och ger vägledning in i julens under och påskens frälsande mysterium.

Maria börjar med att förkunna Guds storhet. Gud kan. Gud handlar, också med en enkel och till synes obetydlig människa. Hon bejakar att Gud handlar med henne av barmhärtighet, med makt och vilja att förnya. Hon har en obändig tilltro till att Gud till sist ska avväpna denna världens mäktiga och upprätta de för denna världen betydelselösa, ge de hungriga mat för dagen och låta de fattiga få vad de behöver. Gud håller löftena mot sitt folk.

Jag ser framför mig den unga havande kvinnan som inte finner någon plats att föda sitt barn. Men i det enkla och smutsiga stallet finns rum för henne. Guds moder och hennes barn, Guds son, delar livsvillkoren med världens mest utsatta. Jag ser också framför mig den äldre modern Maria i den djupaste utsattheten. Hon förlorar sitt barn, det svåraste av allt för en mor som burit barnet inom sig, nära sitt hjärta. Vid korsets fot står hon i lidandesgemenskap med den älskade lärjungen Johannes. De får uppdraget – och har inget annat val – att ta hand om varandra i en fördjupad och vidgad familjegemenskap. När döden har inträtt låter den sörjande modern Maria det bortgångna barnet vila i sin famn. Pietá. I smärtan öppnas kärlekens djup. Guds son har skapat försoning. Maria måste försonas med livet. Hon är en förebild i att leva och överleva.

Vi möter julen med tända ljus som har fått mörkret att vika undan. Julen får en varaktig betydelse när Maria blir vägvisare. Det sker när vi bejakar Guds storhet och erkänner vårt positiva beroende, inser att Gud är närvarande och handlar med oss och tror att Guds gåvor och löften bär vår framtid.

Idag har Eva Nordung Byström vigts till biskop för Härnösands stift i Uppsala domkyrka. Det var en fin högtid.

Under vigningshelgen har ursprungsbefolkningarna stått i fokus i seminarium, gemenskap och gudstjänst. Så var det också vid vigningsmässan, där dagens evangelium lästes och psalmen När vintermörkret kring oss står sjöngs på samiska. Så manifesterades att Kristus förenar över alla indelningar och gränsdragningar.  

Som en mindre uppbygglig beredelse före vigningsmässan läste jag i nättidningen att en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter motionerar om att den lag som förbjuder registrering av ”ras eller etniskt ursprung” ska ändras så att Kriminalvården kan registrera ”nationalitet”. Ursprungsnationalitet för föräldrar till fångar ska registreras av Kriminalvården. Varför, kan man undra? Förmodligen för att särskilja och värdera.

”Nationalitet” står i Sverigedemokraternas besynnerliga tolkning för en nationell samhörighet med en specifik ”folksjäl”. Endast den som helt och fullt assimilerats kan ha en sådan nationalitet. Det betyder exempelvis att den samiska befolkningen enbart kan ha en svensk nationalitet om den kulturellt helt har assimilerats in i svenskheten. Däremot kan samerna tydligen ha svenskt medborgarskap. Knepigt att hänga med? Inte konstigt, eftersom hela argumentationen är lömsk: människor tillskrivs vissa egenskaper beroende på en ”nationalitet” som inte ringas in av tillhörighet till ett visst land. Dessutom är argumentationen historiskt, kulturellt och socialt okunnig. Den har hämtats ur folkets grumliga djup och har påtagliga likheter med det som återfinns i historiens skräpkammare. Inte ens i kyrkomötet slipper vi den.  Säg ifrån, och motverka samtidigt allt som socialt och ideologiskt ger den grogrund!

Det här synsättet är oförenligt med en humanistisk och kristen människosyn. Dessutom driver den fram en avkristning. Evangeliet om Jesus Kristus befriar, dopet infogar människor i en gemenskap över alla rum och tider och nattvarden samlar ett Guds folk runt hela vår jord.

I kyrkan fick vi idag ta emot det budskap som bygger en god framtid: ”Bered väg för Herren!” Bibelläsningarna berättade att vi är kallade att vara Kristi tjänare, förvaltare av Guds hemligheter och budbärare om honom som kommer till oss och är närvarande mitt ibland oss. Så får vi bidra till mänsklig värdighet, försoning, barmhärtighet och rättvisa för alla.

Advent är kontrasternas tid. De tända ljusen tvingar årets mest kompakta mörker att vika undan och förebådar julen och en ljusare framtid när våren kommer. Adventsstjärnan leder oss till det enkla och smutsiga stallet i Betlehem, där Guds Son föds. Födseln sker inte i ett hem eller gästhem. Gud blir ett av jordens utsatta barn och är för alltid närvarande hos dem. Vi får tända ett extra ljus för jordens barn, som vittnar om Gud.

Advent är glädjens tid: befrielsen är nära. I psalm 108 sjunger vi refrängen: Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud. Var glad, var glad och hylla din konung och Gud. I verserna möter den kontrastrika bakgrunden till glädjen: Gud utblottar sig genom Jesus och blir en av oss, helar våra relationer, skänker uppståndelseliv, kommer till sörjande och låter den gudomliga makten råda helt och fullt till sist.

Under de senaste veckorna har det känts mer påtagligt än vanligt att många har det tungt. Det kan gälla det vanliga och förklarliga: illamående, influensa och ständig trötthet. Det finns ingen enkel lösning. Vägen framåt går snarast genom att acceptera situationen och den egna sårbarheten, att vara närvarande i det tunga och vänta in nya krafter. När krafterna tryter är det inte alltid lätt för den som är van att vara aktiv att kunna unna sig vila och tid för återhämtning.

Andra har drabbats av övergrepp, svek, förluster och sorg. Det är sådant som drabbar året om men ibland kan det bli mer och värre än vanligt. Då behöver vi vara närvarande hos varandra för att dela smärta och frågor. I utsattheten är kanske hoppet inte levande men genom att dela med varandra kan strimmor av hopp födas.

Gud är närvarande i det tunga och delar livet. Jesus kommer med befrielse från all sorts fångenskap, med förnyat liv och kraft för morgondagen.

Ännu ett adventsljus har tänts idag. Befrielsen närmar sig. Vi väntar på att världens ljus ska födas i vårt mörker.