Idag var det stor högtid i Uppsala domkyrka när fyra vigdes till präster. Jag valde som tema för förkunnelsen ”Av nåd genom tro” som är nyckelord i den reformation på 1500-talet som hör till vår kyrkas bekännelsetradition. Orden syftar på en förnyad gudsrelation och ett förnyat liv. Det sker av nåd, som en gudomlig gåva till oss. Det är inte beroende av vad vi klarar av och presterar.

Nåden kommer till oss personligt när vi förtröstar på Gud och det Gud ger och gör. Så är också tron ytterst en gåva. I läsningen ur Första Kungaboken fick vi höra hur Salomo ber Gud att även lyssna till främlingens behov. Gud är inte Gud bara för det utkorade folket. Det är viktigt för Salomo att Gud är gränsöverskridande och handlar över de mänskliga gränserna. Ur Romarbrevet läste vi en av reformationens grundtexter om evangeliet. Kärnan i den är att den förnyade gudsrelationen är en gåva som ges så att tron blir till liv och delat liv med andra.

Hur Jesus skapar tro och hur denna tro visar sig fick vi ta del av genom berättelsen ur Matteusevangeliet om mötet mellan Jesus och den romerske officeren. Det är ett gränsöverskridande möte och visar oss att tron kan finnas där vi minst anar det. Det stämmer till eftertanke.

Den romerske officeren var van att ta emot befallningar och ge order hit och dit. Det brukade bli som han ville. Det mesta gick att ordna. Han kunde klara sig själv. Men inte nu längre. Han hade nog prövat alla andra möjligheter. Han var utsatt i sin nöd och går över en mänsklig gräns när han söker upp Jesus med sina behov. Berättelserna om människors möte med Jesus tycks ofta ha som bakgrund att de inte längre klarar av livet på egen hand. De behöver mer än vad en människa förmår klara av själv. Behoven är för stora. Det är fascinerande med Jesus som Guds son att han delar våra liv och därmed visar att han har behov av det som är nödvändigt för en människa. Samtidigt uppenbarar han en gudomlig verklighet som är större och ger mer.

Nåden och nöden är förutsättningarna för att Jesus ska rädda och befria oss. Vi bär alla på en längtan tillbaka till Gud som livets källa och ett sökande efter livets mening. Det gäller att vi bejakar vår längtan och våra behov. Vi söker i många sammanhang. Det gäller att hitta rätt, som officeren gjorde. Då möter Jesus vår längtan.

Vi behöver mer av förtröstan till Gud och tillit. I kyrkan bör vår utgångspunkt vara att Gud handlar med oss. Det gudomliga Ordet finns mitt ibland oss. Kristus lever och är närvarande också hos oss idag som han lovat. Han kommer till oss som det gudomliga Ordet och ger sig själv åt oss i den heliga måltiden. För dig utgiven, för dig utgjutet får vi som ett personligt tilltal. Jesus just för dig och mig.

Vi är kallade att vara Kristusvittnen, att berätta om nåden som vi lever av och den tro som vi fått ta emot som en gåva. Mer än någonsin tidigare är det avgörande att många berättar om sina möten med levande Gud och hur livet får en ny gestalt. Vi ska inte skämmas för evangeliet sägs i Romarbrevstexten. Det är en Guds kraft som räddar alla som tror.

Den kristna tron ska delas med medmänniskan över alla mänskliga indelningar och gränser. Det visar mötet mellan Jesus och den romerske officeren. Låt oss därför göra som officeren och söka upp Jesus i bön: Säg bara ett ord! Kom också till mig och alla andra som längtar efter att bli hela människor. Amen. Det är livsviktig bön.

Vi måste stå upp för de mänskliga rättigheterna, inklusive yttrandefriheten. När terrorister tränger in på satirtidningens redaktion och dödar för att tysta måste dådet fördömas. Det är glädjande att så många sluter upp för att markera mot terrorismen och för yttrandefriheten. Samtidigt noterar jag att i stort sett ingen i media diskuterar vad den attackerade tidningen torgför. Alla ville plötsligt vara Charlie: ”Je suis Charlie.” Kan det bero på att det just var journalister som dödades? Någon nämnvärd kritisk granskning verkar inte finnas, konstaterade jag senast idag när jag lyssnade på God morgon världen i P 1 på väg till festmässa i Lövstabruk. Självklart ska yttrandefriheten finnas även om vi ogillar innehållet i det som yttras. Påven Franciskus är dock betänksam.

Yttrandefrihet är en rättighet och en skyldighet som måste praktiseras utan att förolämpa, sa Franciskus i veckan under en resa till Filippinerna. Han framhöll samtidigt att religion inte får rättfärdiga våld. Uttalandet har tolkats som att påven vill begränsa yttrandefriheten. Jag hoppas verkligen att han inte menade det, den får inte begränsas.

Påven har dock en poäng i det han säger: – Du får inte provocera, inte kränka, du kan inte förlöjliga andra människors tro. När satirtidningen efter dådet trycktes i miljonupplagor på många språk anser jag att en gräns passerades. Det var något mer och annat än ett försvar för yttrandefriheten. Medierna rapporterar nu – överraskade? – om att muslimer i många länder känner sig provocerade över att deras tro förolämpas. Den oproportionerliga distributionen av satirtidningen leder till polarisering och spelar extremisterna i händerna.

Man ska komma ihåg att det sedan gammalt finns en betydande religionskritik i Frankrike. Tidningen Charlie Hebdo förlöjligar på ett ganska vulgärt sätt inte bara muslimer utan även judar och kristna. Det leder inte till något gott när det som människor håller heligt förnedras. Jag försvarar utan förbehåll journalisternas rätt att skriva vad de vill och tar avstånd från dödande våld mot dem. Men det som skett motiverar inte det som sedan skett, att muslimer direkt provoceras och terroristerna därmed får mer bränsle på intoleransens och den religiösa extremismens brasa.

Under det gångna året har moskéer i Sverige attackerats vid ett flertal tillfällen. 2015 har börjat lika illa med ett angrepp på moskén i Uppsala på nyårsdagen. Vi får heller inte glömma attackerna på synagogorna och de hot som judiska trosbekännare ständigt utsätts för. Det kan aldrig accepteras i vårt demokratiska land där religionsfriheten och övriga mänskliga rättigheter lagts fast i grundlagen. Vi måste stå upp för de rättigheterna både för enskilda troende och trossamfunden. Angreppen grundläggs genom ovärdiga värderingar som innebär att människor ges olika värde och kan behandlas därefter. Till det osunda hör att värdera människor efter vilken grupp och vilket folk de tillhör med konstruerade egenskaper som tillskrivs dem. På det sättet kan man dela in människor och legitimera trakasserier, hot och angrepp. Det finns alltid samband mellan värderingar och handlande.

Det är en händelse som ser ut som en gudomlig tanke att Guds hus är temat för söndagen efter nyår. Guds hus finns liksom Guds nåd i många former. Vi har uppdraget att förvalta dem efter Guds vilja. Kännetecknande för dem är att Gud där möter oss på ett särskilt sätt så att vår gudsrelation fördjupas.

Det judiska folket kallas redan i Moseböckerna för Guds hus. Gud ingick ett förbund med det folket och gav det ett särskilt uppdrag att vittna om Guds väg och hålla buden. I Nya testamentet kallas kyrkan för Guds hus. I det huset råder Kristus. När kristna lever i tro, hopp och kärlek förverkligas syftet med det. Huset kallas också Kristi kropp, Guds folk och en byggnad vars hörnsten är Kristus och där alla kristna är byggstenar. Vi är Guds hus.

Kyrkan beskrivs också som ett tempel. Evangeliet om Jesus i templet vid tolv års ålder ger oss ett tecken för vad ett levande tempel är. Det var Guds närvaro som gjorde att Jesus sökte sig dit. Där pågick undervisning. Han satte sig bland lärarna, lyssnade och ställde frågor. Det har också vi behov av, kanske mer än någonsin när kunskaperna och erfarenheterna av kristen tro tunnas ut. I templet blev Jesus själv lärare och formade svar på de frågor som ställdes om livets ursprung, mening och mål. Det gör han också i våra kyrkor. Kristus är närvarande och ger av sig själv åt oss, mest påtagligt i den heliga måltiden: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Gud ryms inte och är inte bunden till ett hus men vi behöver dem för bön, lovsång och andlig förnyelse och fördjupning. Därför ska vi inte bara förvalta husen. Det är genom att bruka dem för deras syfte som de blir Guds egna hus. Heligheten sitter inte i väggarna – även om det kan kännas så – utan uppstår när de används så att Gud får handla med oss. Guds hus invigs och är heliga genom att de brukas, det är ett lutherskt synsätt. Då ska vi som med nattvardsgåvorna hålla dem för heliga och värdigt ta tillvara dem som Guds gåvor till oss.

Genom historien finns otaliga vittnesbörd om hur Guds hus attackerats och vandaliserats medan dess bekännare fördrivits. Det har skett av kristna i konflikt med andra kristna, muslimer med muslimer liksom av företrädare för en religion mot andra för att likrikta det religiösa livet. Motiven växlar. Totalitära regimer har önskat utrota religiös opposition och genomföra etnisk rensning. Genomgående finns ett demoniserande av en grupp och ett vi-och-dom-tänkande. Så undergrävs skyddet för Guds hus som fredade platser och människors rätt till religion. Vi ska inte acceptera att sådant sker.

Liksom vi förväntar oss att kyrkor ska vara fredade i andra länder, måste moskéer och synagogor vara det i vårt eget land. Detsamma gäller för människor som utövar sin tro.

Under nyårsnatten angreps moskén i Uppsala då en molotovcocktail kastades mot en vägg. Någon har också skrivit rasistiskt klotter på dörren till moskén. Det är ett avskyvärt dåd och ett i raden av angrepp på moskéer i landet. Det är dags att säga ifrån och göra något åt utvecklingen. Främlingsfientligheten tar sig många uttryck. Vi behöver inse att våldsdåden föds i värderingar och åsikter som ytligt kan tyckas rumsrena men som delar in människor och sortera ut vissa som mindre värda.

De är angrepp på rätten till religion och hemortsrätten i vårt land för dem som bor och vistas här. Vi måste stå upp för de mänskliga rättigheterna. Religionsfriheten är skyddad i grundlagen. Då måste den också gälla i praktiken. Ingen ska hindras eller vara orolig för att utöva sin tro. Moskéer är liksom kyrkor heliga rum och ska vara fredade platser. Liksom vi förväntar oss att kyrkor ska vara fredade i muslimskt dominerade länder måste moskéer vara det i vårt eget land.

Som kyrka tar vi kraftigt avstånd från angreppen mot moskéerna och jag vill uttrycka mitt deltagande med våra muslimska systrar och bröder som utsatts för det här.