Vi har firat Marie Bebådelsedag med dess glädjebudskap. Maria tar emot ett personligt uppdrag att föda ett unikt barn för världens skull. Hon insåg att det hon skulle göra hade stor betydelse för andra. Det var omöjligt för henne att separera de egna livsvalen från den kallelsen. Hon höll samman det personliga och gemensamma. Så måste det vara. Ingen är en öde ö. Alla livsval och handlingar får konsekvenser. Det är nödvändigt att vi inser det och tar det på allvar.

Som kyrka har vi ansträngt oss under lång tid att frikoppla oss från den gamla syndakatalog som talade om vad en kristen inte får göra. Det skulle gå att känna igen en kristen på den personliga livsföringen. För den drogberoende eller fångne i ett destruktivt beteende gav det stöd in ett människovärdigt liv. För många andra blev det kravfyllt och dömande. Syndakatalogen gav också en lagisk bild av tron och livet.

Pendeln har nu svängt över åt andra hållet. Vi ägnar oss främst åt socialetik. Vi tar del i utmaningarna i vårt samhälle och globalt. Och vi behöver ta dem på allvar – det är verkligen sant och rätt. Men ett kristet samhällsperspektiv behöver inrymma mer än socialetik.

Jag blir alltmer bekymrad över att kyrkans folk allt oftare särskiljer privat och offentligt, personligt och socialt, kollektivt och individuellt, professionellt och ideellt. Det kan vara nödvändigt i vissa sammanhang och under perioder i livet men är förödande som livshållning. Ett exempel är när medarbetare bara deltar på arbetstid eller i särskilda uppdrag men förutsätter att andra ska medverka ideellt på sin fritid. Inte är det i längden hållbart, särskilt inte för den som är vigd till livslång tjänst? Det hindrar inte att alla behöver tid för sig själva och de nära relationerna.

Att skilja mellan socialetik och individualetik är inte heller hållbart. Samhället består av människor och formas av oss gemensamt. Intresset för att analysera och utveckla etikens grundläggande principer tycks vara stort. Mindre självklart är att dra konsekvenser från de etiska grundprinciperna till de moraliska handlingarna. Vi som ägnat åt oss förändrings- och utvecklingsarbete vet att det avgörande är att vandra från vision och grundvärderingar till konkreta handlingar. Det går inte att hålla isär etik och moraliskt handlande. Personligt och socialt hör samman.

Ansvaret för våra egna liv och vår gemensamma framtid är något att reflektera över i fastetid när vi vandrar med Jesus mot korset. Vi kan göra det utan att skuldbelägga vare sig oss själva eller andra.

Att vatten är livsviktigt för en människa vet vi alla. Så måste det vara när vi till stor del består av vatten, och det är vatten som ger världen liv. Jesus visste det. Han bad själv kvinnan vid

brunnen om vatten. Och han kom för att ge oss det vatten som släcker all mänsklig törst – det som hämtas ur det eviga livets källa.

Brödet är lika livsviktigt. Det är ett baslivsmedel för människans överlevnad. Kanske har det kommit lite i skymundan i västvärlden när tillgången på bröd varit mer än tillräcklig under lång tid. I fattiga länder vet alla att brödet är avgörande för att leva. I gamla Sovjetunionen visste makthavarna i Kreml att folket måste ha tillgång till billigt och tillräckligt med bröd. Annars fanns risk för uppror.

Den bön som Jesus lärde oss innehåller självklart en bön om bröd. Vi behöver det dagliga brödet. Bönen innesluter alla människor på vår jord som inte får det bröd som de behöver. I det brödet inryms allt som är livsnödvändigt för en människa. Det påminner oss om att bön och handling måste bli ett: bröd åt alla hungrande på vår jord!

Vi ber med trons förtröstan inför dagar som kommer och hopp om den stora dagen då det finns bröd för alla hungrande. Vi behöver det bröd som tar bort all existentiell hunger. Jesus är livets bröd. När han ger sig själv åt oss stillar han den hungern. Brödet i nattvarden gör oss delaktiga i Kristi kropp och vi tar emot det personligt i gemenskap med andra som hungrar: för dig utgiven. Det är ett försoningens tecken: Jesus helar relationerna. Det är ett rättvisans tecken: brödet ska räcka åt alla.

Livets bröd ska delas. Det präglade dagens mottagande av min hustru Ingrid som kyrkoherde i Frösåkers församling och den högmässa som vi firade i Börstils kyrka. Kontraktsprosten Erland Söderström höll talet till henne. Som jag brukar överlämnade jag ett biskopsbrev med anledning av högtiden. I det finns ett budskap i fastetid som jag tror är viktigt för alla församlingar:

Det är kyrkans tro och bekännelse att Jesus Kristus är livets bröd som stillar vår djupaste mänskliga hunger med det bröd som räcker åt alla. När nattvardens bröd delas är det ett tecken för att alla människor har rätt till sitt dagliga bröd. Som kyrkoherde får du tillsammans med förtroendevalda, medarbetare och församlingsbor förkunna det glada budskapet i ord och handling.

Källor till inspiration är de vänstiftsrelationer som Uppsala stift har med Evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen, Evangelisk-lutherska kyrkan i Zimbabwe och Llandaff Diocese inom den anglikanska Church in Wales. Relationen till Polen går tillbaka till 1992 och har utvecklats under årens lopp med församlingsbesök, seminarier, ungdomsutbyte och överläggningar.

Lördagen den 7 mars ar jag personligt inbjuden till biskopsvigning i Swidnica i den unika Fredskyrkan från 1600-taleti som numera finns upptagen på Unescos världsarvslista. Det är en evangelisk träkatedral 60 kilometer utanför Wroclaw (Breslau) i västra Polen där strider rasat genom århundradena och gränsen flyttats allt efter hur krigen utvecklats. Här påminner den om vårt behov av fred mellan människor och stater. Det är en evangelisk kyrka som också är ett tecken för den fred i relationen till Gud som vi alla behöver och för fred mellan kristna. Fredskyrkan förkunnar att tiden för konfessionella krig är över.

Till biskop vigdes den lokale kyrkoherden sedan många år, Waldemar Pytel. Han har under många års trogen tjänst haft stor betydelse för att bygga broar mellan människor i Swidniza och vidare ut i Polen. För detta fick han härom året en lokal hedersutmärkelse. Han är en fredsbyggare och blir en biskop för fred. Det återspeglades också vid vigningen med en bred ekumenisk representation, kardinal och biskop från det katolska stiftet samt samhällsföreträdare.

Ibland muttras det i Uppsala om en biskopsvigning i en uppvärmd domkyrka skulle ta 1 timme och 45 minuter. Perspektiven är olika. Det inser jag när jag med förkylning i kroppen i förväg går in i fredskyrkan, som är råkall, värre än utomhus där det är torrare och 9 grader. Påpälsad med liturgiska kläder klarade jag mig ganska bra. Men efter 2,5 timmar kröp kylan in under klädseln. Efter 3 timmars gudstjänst med tal var det gott med en kopp kaffe.

Det var en stor glädje och heder för mig att tillsammans med den avgående biskopen Bogusz assistera den ledande biskopen Jerzy Samiec vid biskopsvigningen och sedan dela ut nattvardsgåvorna. Unikt i den polska vigningsordningen är att övriga biskopar och representanter för andra kyrkor efter själva vigningshandlingen med handpåläggning var och en be för och välsigna biskopen. Jag noterade också att vår systerkyrka inte helt anslöt till den tyska lutherska traditionen och enbart talade om installation av biskop. Istället användes begreppen vigning på tyska och konsekration på engelska tillsammans med uttrycket introduktion av stiftsbiskopen.

Vid gudstjänstens avslutning framfördes hälsningar från andra kyrkor. De avslutades med att den svenske ambassadören Staffan Herrström framförde en hälsning på polska där han utgick från fredstemat och även anknöt till Bibelns budskap om fred, att Gud sänder sin Son: ”Se jag bådar er en stor glädje”. Ambassadören som deltog tillsammans med sin hustru och personal från ambassaden har visat stort engagemang för fredskyrkan, Swidnica och den evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen. Det är fantastiskt vad en ambassad kan betyda för att knyta kontakter, skapa relationer, bidra till samverkan över gränserna och även föra trossamfunden närmare varandra.

Med på resan var också Mats Lagergren som är en av dem som ansvarar för vår vänrelation. Han överlämnade en vacker skål passande nog i Svenska kyrkans färger. Swidnica har en vänförsamlingsrelation till Harmånger-Gnarp i Hälsingland. Kyrkoherde Sofia Aspling deltog och inbjöds att predika i fredskyrkan på söndagen. Eftersom jag måste kurera min förkylning kunde jag inte delta. Men det är förvisso en milstolpe att hon predikade just i den kyrkan. Vår polska systerkyrka viger ännu inte kvinnor till präster men präster från andra kyrkor är fullt ut accepterade. Det är därför glädjande att biskop Samiec deklarerade vid kyrkomötet 2014 att han kommer att verka för att kvinnor vigs också i Polen inom ett par år. En reform förbereds nu genom en gedigen process där teologiska, sociala och kyrkorättsliga aspekter analyseras. Till processen hör också att representanter för systerkyrkorna tillfrågas om sina erfarenheter av kvinnor som präster. Jag fick själv ge mina synpunkter i slutet av förra året.

En biskop för fred behövs i kyrkan som har till uppdrag att tjäna honom som kom för att skänka fred.

Under fastan formar söndagarnas budskap en helhetsbild av tron och livet. Det beror på att de handlar om hur tron möter livets utmaningar. Kan vi offra något, kan vi avstå något, kan vi prioritera något för det goda livets skull? Fastetiden är konsumtionens motbild. Att dela, att avstå det som inte är absolut nödvändigt, att ge, att prioritera relationer, att söka en gemensam god framtid – det är att fasta.

Förra söndagen var temat prövningens stund, den senaste var det den kämpande tron. Prövningarna ger sammanhanget för den kämpande tron. I grunden handlar det om kampen mellan godhet och ondska. Det är viktigt att inte tappa det perspektivet. I annat fall återstår naiv ytlighet eller förenklade förklaringar på livets svårigheter och hemligheter.

Utsätt oss inte för prövningar! Det är bönen i den senaste översättningen av Herrens bön. Inled oss inte i frestelse! Så bad vi förr. Några har menat att det fanns ett särskilt djup i den gamla bönen. Men med den försnävades perspektivet. Den tycktes handla om frestelser från Gud och främst gälla begär och moral.

Då har vi anledning att lyssna till orden från Jakobs brev 1:13f: ”Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs.” Här blir det tydligt. Gud frestar inte. Frestelsen hör till ondskan. Och den är vårt mänskliga problem, särskilt om vi betänker att vi är Guds medarbetare med personligt ansvar. Därför är fortsättningen i Herrens bön viktig: utan rädda oss från det onda! Det handlar inte om att fly undan det onda, utan befria oss från det onda! Vi är fångna i det onda och behöver befrielse.

Prövningarna hör till livet. De går inte att komma undan. Vi kan lära oss av dem. Men precis som med Guds vägledning kan vi oftast upptäcka det i efterhand, när vi inte är mitt uppe i det som drabbar oss.

Den kämpande tron lever i kampen mellan gott och ont. Vi behöver hålla fast vid det goda och alla goda gåvors givare, kärlekens Gud. Så som våra liv ser ut måste tron med nödvändighet vara en kämpande tro.

I Första Moseboken 32 kapitlet berättas om hur Jakob brottas med en man som visar sig vara Gud. Jakob vill inte släppa taget. Han säger till Gud: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Det är verkligen en kämpande tro. Det är ord som berör. Jag hoppas att du likt Jakob inte heller släpper taget om Gud, som alltid är närvarande hos oss även när vi själva inte inser det. Och vi blir välsignade av Gud när vi håller fast vid Gud.