Lauma Zusevics valdes i oktober 2014 till ny ärkebiskop för Lettiska kyrkan utomlands. Hon föddes 1954 i Cleveland och prästvigdes 1978. Efter fyra år i New York har hon troget tjänat som pastor i Milwaukee under 30 år. De senaste nio åren har hon varit prost och ledare för de fyra amerikanska prosterierna, dessutom ärkebiskopens ställföreträdare. Lauma biskopsvigdes igår i Milwaukee.

Lettiska lutherska kyrkan utomlands är numera helt självständig i förhållande till moderkyrkan i Lettland och till skillnad från denna har kyrkan utomlands fortsatt att viga kvinnor till präster och förra året gått in i Borgågemenskapen. Kontakterna mellan de två lettiska lutherska kyrkorna har varit goda genom åren, frågan är dock hur utvecklingen blir framöver. Konfliktpunkterna har blivit tydligare på senare år. Ett exempel är att Lettiska kyrkan tagit ett missionsinitiativ på Brittiska öarna med stöd av Lutheran Church-Missouri Synod, alltså inom utlandskyrkans ansvarsområde. Ett annat är att utlandskyrkan numera har tre egna församlingar i Lettland med fyra präster, varav en är kvinna.

Svenska kyrkan har en långvarig relation till Lettiska lutherska kyrkan. Nära kontakter fanns redan på 1600-talet då den svenske kungen använde kyrkan i Lettland med dess superintendent för att undervisa och uppfostra folket. I modern tid är 1922 avgörande då Karlis Irbe vigdes till biskop i Riga av ärkebiskop Nathan Söderblom, som passade på att helt självsvåldigt ge honom titeln ärkebiskop trots att det bara fanns en biskop i kyrkan. Den nye ärkebiskopen fick också ta emot ett svenskt ärkebiskopskors. Under det senaste årtiondet har två biskopar tillkommit i Lettland.

I samband med Sovjetunionens ockupation av Lettland under Andra världskriget flydde hela kyrkoledningen utomlands. Ärkebiskop Grinbergs tog med sig ärkebiskopskorset och kräklan till Tyskland. Lauma Zusevics fick vid vigningen ta emot det gamla ärkebiskopskorset och kräklan.

Vid biskopsvigningen markerades tydligt att Lettiska lutherska kyrkan utomlands numera både hör till den lutherska kyrkogemenskapen i Lutherska världsförbundet och sedan ifjol till Borgågemenskapen av anglikanska och lutherska kyrkor. Ärkebiskop Rozitis assisterades vid vigningen av ärkebiskop Michael Jackson från Church of Ireland, tillika anglikansk ordförande i Borgågemenskapen, biskop Jeff Barrow från Greater Milwaukee Synod i ELCA och jag från Svenska kyrkan. De flesta lettiska prostar inklusive Ieva Graufelde från Stockholm tjänstgjorde. Närvarande var också biskop Einars Alpe och ärkebiskop Janis Vanags från Lettiska lutherska kyrkan. De gick i processionen utan biskopskåpor och mitror.

Mina kontakter med Lettiska lutherska kyrkan går tillbaka till 1990. Jag besökte kyrkan vid ett flertal tillfällen främst för överläggningar om situationen för de kvinnliga prästerna och de kvinnor som önskade bli präster. Problematiken blev akut när ärkebiskop Gailitis omkom i en trafikolycka och den unge Janis Vanags blev ärkebiskop. Då intog kyrkan en negativ hållning till vigningar av kvinnor till präster. Som systerkyrka försökte vi övertala dem att inte slå in på den vägen, värna de redan prästvigda kvinnorna och i vart fall inte underkänna prästvigda kvinnors vigning och sakramentsförvaltning. Det var Henrik Svenungsson som 1993 vigde Janis Vanags till biskop i Riga. Bedömningen gjordes att det var viktigt att inte bryta banden. Året därpå biskopsvigde han Elmars Rozitis i Toronto till ärkebiskop för utlandskyrkan.

Vigningen i Milwaukee blev en stor upplevelse, inte minst för mötena med flera av de kvinnliga teologer som jag träffade i Lettland i samband ärkebiskopsskiftet 1993. Flera av dem praktiserade i det program vi startade i Sverige för de utsatta kvinnliga teologerna, redan 1994. Flera kom de fram och vittnade vad stödet från Svenska kyrkan hade betytt för dem. Nu är de präster i Lettiska kyrkan utomlands, många i USA. Jag är tacksam över att ha fått möta dem igen och tjänstgöra vid denna historiska biskopsvigning.

På väg in i biskopsretreatens vilsamma tystnad inför Guds ansikte förberedde vi oss genom några timmars pilgrimsvandring. För mig blev det en vandring i bön och förbön.

Mina tankar stannade inför Jesusorden i Matteusevangeliet 11:28-30: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Under min pilgrimsvandring med Den uppståndne formades en bön:

Jesus, du är hos mig och går vid min sida. Du lägger din välsignande hand på mina axlar som min vän. Bördan blir lätt. Du visar mig vägen och hur jag kan vandra den. Stanna kvar hos mig. Amen

Det som hände under pilgrimsvandringen fick en fortsättning. Vid den efterföljande samlingen fick jag möta vänskapens ikon från 600-talet i Egypten som ett gudomligt tilltal. Jesus lägger sin högra hand på abboten Minas axlar. Jesus kallar oss sina vänner och går vid vår sida. Så är det. Därför vandrar jag vidare.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Det fick vi hälsa varandra flera gånger vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn idag på Annandag påsk.

Vi kan spegla våra liv i det som händer lärjungarna under vandringen till Emmaus. Efter skärtorsdagens och långfredagens händelser befann sig lärjungarna i en utsatt situation. Deras förtröstan var som bortblåst. De var tillbaka på ruta ett, som om åren med Jesus inte alls funnits och förändrat deras liv. Jesus hade utlämnats till att hånas och lida, hade korsfästs och lagts i en grav. Det svåraste var nog att de hade förlorat hoppet.

Jesus går med dem men de förstår inte att det är han. Han frågar hur de har det och vill höra deras berättelse. De delar öppenhjärtligt vad de upplevt. De berättar också om den strimma av hopp som de fått genom att kvinnorna varit vid graven och berättat att Jesus inte fanns där. Men ingen hade sett Jesus. En tom grav bevisar ju inget. Det var inte tillräckligt för dem. Men de anade att något kunde ha skett som låg över deras förstånd.

Varje människa har en personlig berättelse om sitt sökande efter ett gott liv, sin längtan efter mening i livet och sitt hopp om en god framtid. Det är viktigt att den personliga berättelse vi alla bär på får möta den stora berättelsen. Det skedde på vägen till Emmaus. Jesus bär den stora berättelsen och vill höra den personliga. Som kristna kan vi också känna igen oss i lärjungarnas situation när vi drabbas av tvivel, livskriser och missmod. Då finns Jesus hos oss för att möta oss som den uppståndne. Vi behöver möta honom varje dag och särskilt när livet är svårt. Jesus lever och går med oss.

Lärjungarna behövde lyssna till Guds ord och förstå sin situation i ljuset av den stora berättelsen om Guds handlande i Jesus Kristus. De hade hört berättelsen men inte tagit till sig den. När de verkligen lyssnar på Jesus lär de sig något på djupet om sina liv och Guds närvaro och handlande med dem. De bär på den avgörande livsfrågan om det finns en grund för att tro på ett förnyat och meningsfullt liv buret av hopp. Det förutsätter ju att Gud har den verkliga makten och inte låter världens makter segra genom att bryta ner och söndra, förstöra och ta död på livet. Allt var förutsagt i skrifterna. Jesus visade att budskapet om Messias syftar på honom själv.

Emmausberättelsen är också berättelsen om att lärjungarna och kyrkan behöver Guds ord för att finna Guds vilja när det gäller försoning och andlig förnyelse. Evangeliet är Guds gåva. Vi är helt beroende av att Gud talar och handlar med oss genom Jesus Kristus.

Det räckte inte för lärjungarna att budskapet i de heliga skrifterna förklarades för dem. De hade behov av att möta Jesus personligt. De ville att han skulle stanna och äta med dem. Måltiden är livsnödvändig. Den ger oss delaktighet med varandra när vi delar måltidens gåvor.

Det var när Jesus tog brödet, läste tackbönen och bröt brödet som lärjungarna kände igen honom. När Guds son handlade med dem kunde de möta honom personligt. Det är möjligt än idag. Jesus kommer till oss i evangeliets ord om försoning, seger över döden och uppståndelseliv. Brödet bryts och tackbönen läses även idag. De heliga gåvorna delas. Vi får möta den uppståndne och ta emot honom. Det som skett under påskens dramatiska händelser blir då personligt för oss: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Utsatta blir delaktiga. Emmausberättelsen är berättelsen om gudomlig omsorg, Jesus frågar hur vi har det i vår utsatthet. Den är berättelsen om gudomlig närvaro: Jesus vandrar vid vår sida redan innan vi inser det. Den är berättelsen om att Jesus lever och att vi ska leva. Vi får leva som hoppets människor. Vi kallas att bära bud om liv till andra utsatta på vår jord.