Stiftsfullmäktige är stiftets högsta beslutande organ. Här tas allt upp som inte är avdelat för domkapitlet eller biskopen personligen. Från första början har jag prioriterat stiftsfullmäktige. När jag var ny biskop 2000 talade jag med stiftsfullmäktiges ordförande Carl-Eric Lundgren, som jag lärt känna som en engagerad trotjänare i Svenska kyrkans centralstyrelse (numera kyrkostyrelsen) under 1990-talet. Vi var överens om att det är viktigt att stiftets gemensamma uppdrag manifesteras.

Jag fick en egen fri punkt på föredragningslistan: information och samtal. Här kan jag som stiftsstyrelsens ordförande och som biskop ta upp olika ämnen. Jag kan analysera, utmana och inbjuda till samtal. Och stiftsfullmäktiges ledamöter är fria att svara, utmana och ta upp vad som helst. Jag är verkligen glad över det och vad det betytt för mig och dialogen med de förtroendevalda. De första åren bestod stiftsfullmäktiges sammanträden av föredragningar och beslut. Det var enbart min punkt som avvek från mönstret.

Numera har stiftsfullmäktige en vidare roll, och det har blivit än mer angeläget för mig att delta. Föregående års verksamhet redovisas och utvärderas, inspel ges till kommande verksamhet och budget, viktiga frågor aktualiseras. När budgeten tas på hösten är prioriteringarna tydligare än tidigare. Stiftsfullmäktige är inget transportkompani, avklarat på några timmar. Och så får vi umgås och lära känna varandra. Fint.

Andakter leds av förtroendevalda och biskop. Vi firar mässa med delaktighet och gemenskap. Och dessutom har vi viktiga programpunkter. Denna gång innehöll de klimatutmaningen, FSC-certifieringen av skogen, förvaltningen av de tillgångar vi fått och arbetet för att möta de utmaningar som migrationen ger i vårt land och våra församlingar. Och så talade vi om undervisningsunderskottet, behovet av missionssatsningar och stiftets migrationsprojekt.

Vi har samlats i pingsttid. Livet står i fokus. Anden ger, förnyar och uppehåller liv alltfrån skapelsens början. Anden är närvarande i luften vi andas in och andas ut, när Jesus döps och inleder sin frälsningsgärning, när kyrkan föds och medan vi väntar på att Gud ska förnya sin skapelse vid tidens slut.

I den inledande andakten berättade en fängelsepräst med tillstånd från en intagen om hur en inre andliga resa förde honom fram till att våga försonas med det förflutna, att välja livet, kunna se en framtid och en frihet även i en fängelsecell under många år framöver. Så kom den unike Stefan Edman, biolog, debattör, kristen klimattänkare och agitator. En person som inte går i ledband, inte heller i förhållande till miljörörelsen. Han tar och värderar argument. Han ser att verkligheten är mångfacetterad. Det går ju inte att lösa utmaningarna med en enda modell. I den sista delen av anförandet gav han synpunkter på kyrkans bidrag. Det han stannade inför till slut var förtröstan och hopp. Det kan ingen annan än kyrkan ge. Stefan har rätt, tror jag. Det tog jag med mig in i mässan den andra dagen. Den personliga trons innersta väsen är förtröstan. Och hoppet är Guds gåva. Det handlar om livet, som Anden ger.

Långfredagens kors med Jesu död utgör bakgrund för påskdagens avgörande händelser. Livet segrar. Korset är inte längre förbannelsens träpåle utan blir ett segertecken. På Kristi himmelsfärds dag återvänder Guds son till Fadern, uppdraget är utfört. Han är inte längre som en människa bunden till en viss plats. Kristus är närvarande hos oss var vi än befinner oss. Och vi väntar på pingsten, då Gud ger sin Ande till förnyat liv för Kristi kyrka och varje lärjunge. Långfredagen, påskdagen och Kristi himmelsfärds dag är olika stadier i Guds frälsningshandlande. Är korset avgörande för allt som sker? Eller är det påskdagen med uppståndelsen som ger det förklarande ljuset över skeendet?

Under semestern i Barcelona i slutet av april fann jag en unik gestaltning av detta gudomliga skeende över altaret i katedralen. Änglarna spelar här en avgörande roll för att bära bud om det unika i det som sker. Gestaltningen börjar i långfredagens händelser. Det är ett traditionellt krucifix med Jesus på korset. Det första jag upptäcker är att två änglar tycks lyfta korset, mot himlen. Korset verkar lämna jorden. Det bär Jesus genom döden. Och på korsets väg till livet omges det av två änglar med rökelsekar i sina händer. Budskapet blir för mig att bönerna från hela den himmelska härskaran följer korset in i livet, till Gud. Överst finns kronan, tecknet på Guds makt och seger över döden och ondskan. Två änglar lovprisar Gud med sina trumpeter. Lovsången från Jesu födelse tror jag ljuder än en gång: Ära åt Gud i höjden och fred på jorden. Jesus är hemma hos Gud. Han är hos oss efter sitt löfte när vi samlas i hans namn. Han är närvarande i den heliga måltiden, då han blir för oss utgivna, för oss utgjutna.

Budskapet inför Kristi himmelsfärds dag från katedralen i Barcelona blir att allt grundläggs i Kristusgärningen på korset. Genom död till liv – det är den gudomliga uppenbarelsens budskap och det kristna livets grundmönster. Änglarna som Guds budbärare om liv finns med i allt som sker. Då kan vi vara trygga i att Gud handlar från kors till himmelsfärd och förtrösta på att allt vilar i Guds frälsningsplan. I den är du och jag kallade att vara Guds medarbetare. Korset lyfts till himlen av änglarna och deras böner. Det blir samtidigt ett verksamt segertecken över hela jorden varje gång en människa tar till sig Guds handlande i Kristus och låter det förnya sitt liv.

Svenska Bibelsällskapet har firat 200 år. Det är ett av cirka 145 bibelsällskap, förenade i UBS, United Bible Societies. Att bibelsällskap bildades under första hälften av 1800-talet hör samman både med den missionsrörelse som följde handel och kolonisation mellan världsdelarna och de pietistiska väckelser som ledde till att personlig tro och andlig växt fick förnyad betydelse. Behoven av inre mission i det egna landet och yttre mission hos dem som inte nåtts av det kristna budskapet är den mylla i vilken bibelsällskapen planterades.

Bibelsällskapen har tagit ansvar för översättning, tryckning och distribution av Bibeln, fram tills nu på 541 språk och dialekter. Den uppgiften är alltjämt viktig. I Sverige har det nu också för första gången ansvar för kommande bibelöversättningar. Till jubiléet har därför tagits fram provöversättningar av delar av Lukasevangeliet och Galaterbrevet för att inhämta reaktioner på dem och på behovet av att gå vidare. Översättningen av Nya Testamentet kom 1981 och var gjord under 1970-talet. När jag jämför med provöversättningen blir det tydligt att språket ständigt förändras och att provöversättningen är avsevärt mer tillgänglig och lättläst. Med tanke på den utmaning vi står inför på grund av undervisningsunderskottet – min beteckning för bristerna när det gäller kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och församling – särskilt hos de yngre generationerna, är det avgörande att vi har tillgång till en så språkligt tillgänglig bibelöversättning som möjligt. Språket är otillräckligt för att uttrycka det gudomliga Ordet. Vi lägger in olika betydelser i orden. Orden är inte precisa. Men de är tecken för en verklighet, i Bibeln verksamma tecken för en gudomlig verklighet.

Tron föds genom det levande Ordet. För mig är Bibeln Guds ord som det avgörande vittnesbördet om Guds uppenbarelsehistoria med Kristus som det inkarnerade Ordet. Därmed är Guds ord samtidigt ett tilltal om livets ursprung, mening och mål. Det går inte att förhålla sig till Guds ord som till en uppslagsbok. Det kändes därför bra att fira jubileumshögmässa på Bönsöndagen. Bönen som hjärtats samtal med Gud ger rätt ingång till Guds ord i de heliga skrifterna. Gud handlar med oss när vi samtalar med Gud och tar emot evangeliet.

Dagens evangelium ur Lukas 18:1-8 inleds med en liknelse ”för att lära dem att alltid be och inte ge upp”. Liknelsen blir till en uppmaning om bön till Gud och ett löfte om att Gud ger. Evangeliet avslutas med en allvarlig undran: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” Alltså en sådan tro som förtröstar på att Gud hör bön och handlar. Då måste vi ta vår kallelse på allvar.

Guds ord och bönen som en ständigt öppen gudsrelation hör ihop. Vi bör be ständigt så att vår relation till Gud hålls levande och Gud får handla med oss. Vi behöver dela Guds ord så att tron föds, växer och får konsekvenser för livet.