Det är väl uppenbart att något gick snett kommunikativt, processmässigt och möjligen ledningsmässigt i den allra första fasen av arbetet med ny kyrkohandbok.

Det som verkligen förvånat mig i det förslag som förberetts under lång tid innan det sändes på remiss är det kvalitetsmässigt ojämna resultatet. Det är för många ord, tveksamma ordval och kvalitetsmässigt ojämnt språkbruk i de liturgiska läsningarna. Det får negativa återverkningar i de sjungna partierna i vissa alternativ. De musikaliska serierna är inte tillräckligt genomarbetade och fullständiga. Teologiskt är det uppenbart att särskilt det som berör tillvarons mörka sidor och Jesu lidande och försoningsdöd varit svårt att hantera och uttrycka. Konsekvenserna blev påtagliga i nattvardsbönerna och prefationerna.

Men detta är historia. Sedan i höstas pågår ett omfattande städarbete. De delresultat som jag fått ta del av i biskopsmötet inger förtroende. Teologin analyseras, språket förbättras och de musikaliska svagheterna åtgärdas steg för steg.

Mot denna bakgrund kan man inte annat än höja på ögonbrynen åt den häftiga kritik som ledande kyrkomusiker och andra kyrkomusikaliskt engagerade levererar utan nyanser. Det finns anledning till kritik men denna saknar alla proportioner. Jag anser även att den till stor del saknar förankring i den kyrkliga verkligheten. Jag ska förklara vad jag menar med det.

Varför fortsätter en stor majoritet av försöksförsamlingarna att använda kyrkohandboksförslaget trots de uppenbara teologiska, språkliga och musikaliska bristerna? Som biskop besöker jag församlingarna, firar gudstjänst och samtalar med präster, kyrkomusiker, övriga anställda och medarbetare. Ett bra svar är nog att behovet av förnyelse är utomordentligt stort. Längtan efter fler musikaliska uttryck än den traditionella gregorianiken är stark. Tonus solemnis i gällande kyrkohandbok återkommer i serie A men behöver som kritikerna hävdar revideras på ett kompetent och varsamt sätt. Bristerna bör gå att åtgärda.

Många kyrkomusiker verkar anse att den nya serie B har högre musikaliska kvaliteter än de andra nya serierna. Jag kan personligen förstå det. Men det synsättet delas inte utan vidare i särskilt de mindre försöksförsamlingarna.

Som biskop är jag bekymrad över att många församlingar inte ens har ansökt hos domkapitlet om att fortsätta med försöksordningarna. Även när jag kommer på besök skäms man inte för att blanda serierna. Ofta minskas de liturgiskt sjungna partierna ner. Än vanligare är att endast ett alternativ används, gärna det enklaste Helig och O, Guds lamm. En pastoral anledning till det här är att de gudstjänstfirande deltar alltmer sällan och då gäller det att de har en möjlighet att känna igen sig, och utan större svårigheter sjunga med. Det kan jag förstå men det visar också på behovet av musikalisk bredd med flera serier som är sångbara.

Det är väl självklart att en ny kyrkohandbok ska ha god kvalitet. Men en sådan kvalitet kommer inte endast till uttryck genom en akademiskt högtstående kyrkomusikalisk bearbetning eller för den delen genom ett fullödigt samspel mellan ord och toner. I ett gudstjänstliv avgörs kyrkohandbokens kvalitet av hur den blir mottagen och använd av dem som firar gemensam gudstjänst. Vår stora utmaning gäller att fler ska fira gudstjänsten som en delaktighetens mässa.

Det är meningslöst att diskutera vad som kunde gjorts bättre från början. När nu ett bättre förslag är på väg och väntetiden redan är alltför lång kan inte jag och många med mig acceptera att den nya kyrkohandboken fördröjs ytterligare. Nuvarande oklara mellanläge kan inte vara länge till. Det är hög tid att vi blir konstruktiva. Fortsatt bearbetning, remissbehandling och slutjustering ligger framför oss innan beslut fattas.  Rödpennan får användas när något inte håller måttet.

Alla behov kommer inte att kunna tillgodoses med denna revison av kyrkohandboken. Därför behöver vår kyrka finna en form för ett kontinuerligt och kompetent arbete för utveckling av liturgisk text och musik.

Kyrkohandboksarbetet handlar inte bara om kontinuitet med det förgångna utan om förnyelse i vår tid. Endast så kan det kvalitetsmässigt bärande från gångna tider leva vidare. Endast så kan nya tiders teologiska och musikaliska uttryck anknyta till det som visat sig andligt hållbart genom tiderna.

Jag är övertygad om att med den nystart som nu skett kommer vi att få ett teologiskt, musikaliskt och pastoralt försvarbart förslag till kyrkohandbok. Om vi hjälps åt.

Det var en intressant upptakt till den senaste veckans äktenskapsyra när Kyrkans Tidning uppmärksammade den kraftigt sjunkande andelen kyrkliga vigslar av totala antalet vigslar. Belysningen av den förändrade kontexten för vigselgudstjänsterna gav mycket att fundera vidare över och att hantera. Jag tänker främst på de allt vanligare önskemålen från brudparen att prästen ska tona ned det kristna budskapet och inte tala så mycket om Gud. Här går nog en gräns. Utan en vigselgudstjänst med ett kristet budskap till brudparet, släkten och vännerna försvinner motiven för kyrklig vigsel.

Det ingår i den allmänna trenden med fokusering på enskildas vägval att det är brudparet självt som på ett personligt sätt formar bröllopet, ofta in i minsta detalj. Det var också mediabilden av förberedelserna för prinsbröllopet.

Så fick vi vara med om en vecka när äktenskapet verkligen stod i fokus. Lördagen den 13 juni vigdes prins Carl Philip och Sofia; många andra hade valt samma dag för sina bröllop. Det kungliga bröllopet var traditionellt kyrkligt samtidigt som det innehöll personliga inslag, särskilt musikaliskt. Det kan ju också noteras att samlevnadsmönstret är detsamma för kungliga som för flertalet andra, att de lever som sambo i åratal innan de gifter sig. Däremot blir de kungliga föräldrar först efter vigseln. När prinsessan Madeleine två dagar senare födde prins Nicolas kulminerade den senaste veckans hyllning till äktenskapet.

I förra veckans ledare i Kyrkans Tidning tog Karin Johannesson upp kyrkans tystnad om andra former av samlevnad än äktenskapet, http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kyrkan-behover-helhetsgrepp-om-samlevnadsfragorna. Karin påpekar att majoriteten av befolkningen lever som ogifta. De bör inte beskrivas utifrån vad de inte är – inte gifta. Hon efterlyser ett teologiskt helhetsgrepp om samlevnadsfrågorna. Jag instämmer.

Under flera decennier skedde i vår kyrka en gedigen bearbetning av frågorna om sexualitet, särskilt homosexualitet, och kyrkans förhållningssätt till par av samma kön. Liksom Karin Johannesson efterfrågade jag i samband med beslutet om samkönade äktenskap en fördjupad teologisk analys av äktenskapet i relation till andra samlevnadsformer, särskilt samboförhållanden. Jag uppfattade dock inte som Karin att något löfte gavs om en fördjupad teologisk analys.

Den analys som då gavs var tunn. Ärkebiskop Anders Wejryds och andras argumentation i kyrkomötet för ett utvidgat äktenskapsbegrepp byggde i huvudsak på det andra ledet i det dubbla kärleksbudet: du ska älska din nästa som dig själv. Med det upplägget kan de flesta samlevnadsformer motiveras. Genom att begränsa argumentationen till nästankärleken överförs ansvaret för samlevnadsformerna helt till den rättsliga och sociala sfären. Gud är i stort sett borta ur bilden. Kärleken och gemenskapen mellan människor är det som fokuseras. Den teologiska grunden för kyrklig vigsel liksom för att ta det av Karin Johannesson med rätt efterfrågade helhetsgreppet om samlevnadsformerna har blivit kraftigt försvagad.

Ibland frågar jag mig om inte det som hände när äktenskapet utvidgades var att det registrerade partnerskapet segrade men med beteckningen äktenskap. Det vi har är ett rättsligt skyddat socialt samlevnadskontrakt. Enligt den kanoniska rätten konstituerades äktenskapet av det offentliga, fritt avgivna löftet mellan bruden och brudgummen om att leva samman i livsvaraktig kärlek och trohet. Det sexuella samlivet bekräfta löftet. Denna grundsyn har gällt också efter 1500-talets reformation. Det var därför konsekvent att trolovningen var äktenskapskonstituerande fram till början av 1700-talet. Utifrån samma grundsyn har kyrkan betraktat borgerliga vigslar som likvärdiga med kyrkliga.

Det är nu värt att notera att lagstiftningen inte längre kräver att löftena vid en borgerlig vigsel uttrycker kontrahenternas vilja till livslång kärlek och trohet. I den längre versionen förklarar de sin vilja att leva tillsammans i nöd och lust. I den kortare versionen lovar de att vara varandras makar. Får det här någon konsekvens för kyrkans bedömning av den borgerliga vigseln och för om löftena ska avges på nytt vid en kyrklig välsignelse över ett borgerligt ingånget äktenskap? Det saknar kanske betydelse om det enbart är en statlig angelägenhet? Kyrklig tystnad råder ännu. Är äktenskapet och övriga samlevnadsformer i grunden rättsligt reglerade samlevnadsformer i samhället – ingångna och rättsligt registrerade partnerskap – är nog den avgörande utmaningen för kyrkan att säga något substantiellt om äktenskap och övriga samlevnadsformer ur den kristna trons perspektiv på livet. Annars är vi inte relevanta som kyrka. Att säga det alla andra säger räcker inte.

Fortsättning följer. Blogginlägget är redan för långt. Nu vill jag bara pigga upp er med att jag på söndag kommer med ett inlägg om den alltmer ensidiga och märkliga debatten om kyrkohandboksarbetet.

Det mesta i debatt och beslut har handlat om äktenskapet. Och om kön, kön och kön. Jag tycker att det är dags – inte minst för en kyrka och kristna människor – att tala om det som är mer avgörande, nämligen att fördjupa våra relationer. Så vill jag tillönska er en glad midsommar med varma relationer även om vädret skulle präglas av moln, lite kyla och skurar. Glad midsommar!

Det låter som Strindberg. I vår tid ska väl rubriken vara: vi gifter oss! Man blir inte utan skapar själv det man behöver och vill bli. Oftast på gott men knepigt när kraven blir stora. Och imagevarning! Allt är inte vad det ser ut att vara. Jag är mer än vad jag verkar vara. En insikt som hjälper mot mobbning bland annat.

Åtskilliga präster säger att brudparet planerar allt. De ska vara tacksamma att få vara vigselförrättare! Otänkbart för två decennier sedan. Men en vigselförrättare behöver de. I den här situationen gäller det att hålla samman den allmänmänskliga grunden för vigseln och det som kyrkan har att tillföra. Kristen tro innebär ju en fördjupning av det djupast mänskliga.

Min brorson Erik gifte sig med sin Johanna i Hille kyrka utanför Gävle. Det blev en riktigt stor högtid för oss alla gäster. Jag fick ett hedersuppdrag som jag är riktigt stolt över. Jag var toastmaster.

Det blev ett unikt bröllop genom Erik och Johanna med släkt och vänner som möttes. Deras historia är unik men har likheter med andras. Erik och Johanna har lärt känna varandra, förlovat sig, bott ihop, fått den charmige, numera drygt ettårige sonen Elias och känt att de vill gifta sig. De hör ju ihop. Det är inget tillfälligt, tidsbestämt projekt som de delar.

Det är som förr. Trolovningen konstituerade äktenskapet ända fram till början av 1700-talet. Nåde den som svek ett äktenskapslöfte! Alla som nu kommer för att gifta sig har i praktiken levt som trolovade. Så när inleds ett äktenskap? Vid trolovningen/förlovningen, tror jag. Men det är viktigt att göra det offentligt inför släkt och vänner, inför Gud. Så det blev en himmelskt präglad mänsklig högtid igår.

Jag har läst senaste numret av Kyrkans Tidning, som till stora delar handlar om äktenskap och vigsel. Trots att jag är ordförande i Verbum som ger ut Kyrkans Tidning kan jag säga att det är ett bra och intressant nummer. Jag har nämligen ingenting att göra med det redaktionella innehållet. Det är annars frestande att ta åt sig äran över de nya ledarskribenterna men det kan jag tyvärr inte. Jag är bara med och tillsätter ledningen. Karin Johannesson lyckas dock få igång mig som biskop angående samlevnadsfrågorna. Jag ber att få återkomma om de principiella frågor som hon lyfter fram.

I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor.

Sommarpsalmen har sjungits många gånger den senaste veckan, vid skolavslutningar, dop, vigslar och andra högtider. Den sjungs i glädje över naturens under och tacksamhet över livet. Den förkunnar att sommaren är här med sol och värme, med möjlighet till ledighet, resor och avkoppling. Men det finns också ett annat, personligt perspektiv i den slår det mig denna försommar, nämligen att bli och vara sänd.

Jag mediterar över verserna och inser att de handlar om mer än skapelsens storhet och skönhet. Jag kallas att gå ut och glädja mig över Guds gåvor, att tacka för livet, att leva i längtan efter det fullkomliga och eviga, att få växa som skapad till Guds avbild, att vara buren av Gud och tjäna Gud i kärlek och trohet. En psalm om sändning.

Att bli sänd är ett mänskligt behov i livets övergångsskeden och när vi förberett oss för något på ett särskilt sätt. Därför behövs skolavslutningarna för att avsluta och sända eleverna till ledighet och därefter fortsatta studier eller arbete. Skolavslutningarna är viktiga vare sig skolan anordnar dem i kyrkan eller i en annan lokal. De hör till kulturarvet, och det förstärks när de hålls i kyrkan som är bärare av ett gemensamt kulturarv som är levande genom att det brukas. Det är viktigt att nya generationer hittar till kyrkorna. För kyrkan är skolavslutningen främst en mänsklig, diakonal mötesplats, oavsett var den hålls.

I kyrkan är sändningen viktig. Varje gudstjänst avslutas med en sådan. Vi tar emot gudomlig välsignelse och sänds till vardagsliv. Vi behöver hämta andlig kraft för att leva i vardagen.

Under veckan som gått har jag lett två sändningshögtider i domkyrkan. Det var en mer än vanligt, vilket beror på att nybildade Svenska kyrkans utbildningsinstitut utbildar för tjänst som präst, diakon, kyrkomusiker och församlingspedagog. Därför aktualiserades behovet av en stiftets sändningshögtid också för pedagoger och kyrkomusiker. Den 2 juni firade vi sändningsmässa i domkyrkan med två pedagoger och en kyrkomusiker, där de medverkade och blev välsignade till tjänst. Efteråt samlades vi i biskopsgården till middag med anhöriga samt representanter för församlingarna och stiftet. Det var första gången det skedde på det här sättet, och det kändes som inledningen på en god tradition. Dopet kallar oss till gemensam tjänst. Därför är församlingspedagoger och kyrkomusiker viktiga i vårt gemensamma uppdrag att dela evangeliet i ord och handling.

Igår hade vi så vignings- och mottagningshögtid i domkyrkan. Två diakoner och en präst vigdes medan en pastor, som ordinerats i dåvarande Svenska Missionskyrkan och senast tjänstgjort i EFS, avlade vår kyrkas prästvigningslöften och togs emot som präst.

Temat för mitt kombinerade vigningstal och predikan var Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Jag återger avslutningen där jag riktade mig till de fyra som sändes till tjänst:

Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Det är nödvändigt att ni håller det levande för er i uppdragen som diakon och präst. Er tjänst är helt och hållet positivt beroende av Gud. Ni har kallats till tjänst. Era uppdrag börjar inte hos er själva utan hos Gud. De syftar inte heller till att ni ska förverkliga er själva, lika lite som kyrkan är till för sin egen skull. Kyrkans och de uppdrag ni går in i hör hemma i relationen mellan Gud och världen. Ni ska delta i Guds mission i världen. Missionen syftar till att Guds rike ska bli alltmer synligt fram till den dag då det upprättas helt och fullt. Därför ber vi att Guds vilja ska ske.

Det har en stark symbolisk betydelse att ni sänds på dopets söndag när vi påminns om att vi alla genom dopet har upptagits i kyrkan, kallats att vara Jesuslärjungar och fått uppdraget att dela evangeliet i ord och handling. Ni vigs respektive tas emot i församlingens mitt. Ni blir inte präster och diakoner i vår kyrka för att andra ska få ägna sig åt något annat. Era särskilda uppdrag är till för att alla ska rustas till tjänst på dopets grund. Vigningstjänsten är därför konstitutiv för kyrkan och församlingen. Kyrkans uppdrag syftar till att kristen tro ska födas och utvecklas, tron bli till liv och skapelsen återupprättas. När vi lämnar gudstjänsten idag är vi alla välsignade av Gud och sända till tjänst.