14 biskopar från vardera Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT) och Svenska kyrkan har varit samlade till gemensamt biskopsmöte i Rättvik under fem dagar och därefter i de olika stiften. Det har varit dagar av andlig gemenskap, lärande och delande av erfarenheter.

Med tanke på att det finns konfliktpunkter främst i etiska frågor är det kanske inte så förvånande att journalister ställer frågor om homosexualitet och samkönade äktenskap när de båda kyrkornas biskopar samlas för första gången på det här sättet. Men det börjar bli tjatigt kan jag tycka. Fast vi har väl själva bidragit till det inskränkta perspektivet på vad som är avgörande för kyrkans uppdrag i samhället. En fråga om syftet med det historiska biskopsmötet kunde varit journalistiskt motiverat. Jag kan försäkra att vi inte gömda undan några kontroversfrågor, de kom upp när någon ville, främst i personliga samtal.

Vi samlades för att belysa de utmaningar vi står inför och dela kunskaper, erfarenheter och perspektiv. Allt i syfte att förstå hur de olika sammanhang våra kyrkor står i påverkar oss som ledare och kyrkor och att stärka förtroendet mellan oss. I dagliga andakter och gudstjänster speglade vi oss i Apostlagärningarnas berättelser om de första kristna. Förkunnelse, bön, liturgiska läsningar och sånger gav ingång till analys och delande. Det slog mig att de flesta av psalmerna och sångerna var andligt innerliga och Jesuscentrerade. Det återspeglar att vi har en gemensam och ännu levande historia.

Efter en vecka tillsammans kunde vi utan svårigheter och i stor enighet göra ett gemensamt uttalande med uppmaningar till våra kyrkor och våra egna förpliktelser som ledare. Originalet är på engelska men finns nu också i svensk översättning: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1305786. Jag hoppas att det gemensamma biskopsmötet och uttalandet också kan få positiva återverkningar i Lutherska världsförbundet. Det bör ha betydelse att biskopar i två av de största medlemskyrkorna i en konfliktfylld tid väljer att samtala om hur de stora utmaningarna ska kunna mötas gemensamt och i den kontext vi själva lever.

Det har varit mycket inspirerande att ha två av biskoparna som gäster i Uppsala stift några dagar, särskilt som båda har varit och är framträdande när det gäller kyrkans mission i Tanzania och i grannländerna, särskilt Malawi och Burundi. Biskop Job Mwbilo från sydvästra stiftet har varit ordförande i en styrelse för evangelisation och mission medan biskop Ambele Mwaipopo från Lake Tanganyika-stiftet har varit kyrkans missionssekreterare. De har mycket att bidra med inte minst när det gäller hur vi kan gå in i dialog med människor av annan tro utan att sudda ut vår kristna tro och kallelse. De underströk vänskapens betydelse och att det är nödvändigt med samverkan för att undvika polarisering i samhället och att motverka religiös extremism.

När missionärer förr i tiden levde under lång tid hos de kyrkor i andra världsdelar som numera är våra systerkyrkor ledde det till ett personligt, andligt och socialt delande. Berättelser fördes hem och inspirerade till engagemang för mission och internationell diakoni. När de unga kyrkorna blev självständiga och skulle klara sig själva försvann en stor del av delandet på plats och berättelserna tystnade alltmer. Vid vårt gemensamma biskopsnöte efterfrågades fördjupade relationer och ömsesidigt lärande genom nya former av utbyte. Utbyggnaden av vänstifts- och vänförsamlingsrelationer samt volontärverksamhet är sådana exempel. Fler personliga berättelser behövs om hur den stora berättelsen om Jesus Kristus tar gestalt i de liv vi lever med sina olika förutsättningar. Vi kan glädja oss över att evangeliet förenar och att vi också känner igen oss i våra kristna syskons erfarenheter. Det fick vi göra redan under den gångna veckan.

Tänk så många missionärer, andra medarbetare och familjemedlemmar från Sverige, som arbetade och formade en gemensam framtid tillsammans med våra dotter- och numera systerkyrkor i Afrika och Asien. I fredags hade vi en sändningshögtid i Uppsala stift. Då kom som hedersgäst Elisabeth Bergman, född i Indien och under många år missionär i Zimbabwe. Hon berättade att som mest var de 50 utsända och med familjerna 100. Så underbart det var att sitta tillsammans med henne, full av minnen, erfarenheter och hopp för framtiden!

Berättelserna var och är fortfarande viktiga för de gamla missionärerna. De var där, och de kunde berätta per brev och vittna hemma i Sverige. De delade våra medkristnas sociala och andliga verklighet. De kom med berättelser hem och förde nya tillbaka.

Sedan ledde utvecklingen till att de gamla missionsfälten och dotterkyrkorna inte längre var vårt ansvar. De blev självstyrande kyrkor och i högre grad självförsörjande än tidigare. Parallellt avvecklades kolonialsystemet. Vi är och ska vara systrar och bröder.

Det var en naturlig och positiv utveckling. Vi skulle stötta dem och de oss genom mission i retur. Inga beroendeförhållanden fick vara kvar. Men det innebar också att antalet utsända från Sverige skars ner drastiskt. Expertkunnande delades fortfarande. Men en negativ bieffekt var att berättelserna tystnade. Och engagemanget blev svårare att uppehålla utan enskilda människors personliga berättelser.

I samband med 60-årsjubiléet av Lutherska världsförbundet 2007 ledde jag och utrikeschefen Margareta Grape en hearing med Svenska kyrkans samarbetskyrkor om deras förväntningar inför framtiden. Denna hearing hölls när vi skulle skriva ömsesidiga avtal med våra partners. En särskilt tydlig signal har jag tagit till mig från den hearingen. De framförde att vi behöver dela varandras verklighet. Det måste ske på ett nytt och mer jämställt sätt, men det är fortfarande alldeles nödvändigt. Jag tolkade reaktionrna mycket positivt. Som ett stöd för relationer och en varning för management, oavsett hur välmotiverad denna än är från förvaltningssynpunkt. Berättelserna behövs ännu. Det beror på att missionen flödar ut ur kyrkans liv.

Det tog många år av överförsiktighet. Men nu byggs relationerna ut, på ett förnyat sätt. Det handlar om vänstifts- och församlingsutbyte i samverkan med Svenska kyrkans nationella nivå. Det har stor betydelse för engagemanget framöver. Relationer utvecklas.

Vid mässan och middagen i Stiftets hus i fredags sändes Christian Bonde och Mattias Evertsson på fyra månader inom vårt utbyte med vår systerkyrka i Zimbabwe för fjärde året. Vi tar emot lika många.

I min betraktelse vid sändningsmässan tog jag min utgångspunkt i temat för 10 söndagen efter Trefaldighet, nådens gåvor och att vi alla är positivt beroende av Kristus. Här kommer ett utdrag:

”Enhet genom nådens gåvor. Den vill jag säga några ord om när ni nu sänds som praktikanter. Ni hör hemma i en lång relation mellan vår kyrka och ELCZ, 112 år faktiskt. Den är vår dotterkyrka och nu vår systerkyrka. Ni får tjäna den enhet som Kristus gett oss. Den ska ni gestalta. Ni får göra det med era unika personliga gåvor.

Enheten byggs och blir synlig med de nådens gåvor som Gud ger. Texten som jag läste från förra söndagen, 10 efter Trefaldighet, handlar om det. Budskapet är att vi är förenade i Kristus. Vi bildar en enhet. Genom dopet har vi inlemmats i honom. Kyrkan är Kristi kropp och Guds folk. När ni möter våra systrar och bröder i Zimbabwe ska ni bära med er att trots alla olikheter mellan oss och skillnader i hur vi har det är vi ett i Kristus. Det är samma Guds Ande som uppehåller våra liv.

Enheten i Kristus innebär inte uniformitet. Varje del i Kristi kropp behövs för att kroppen ska leva och kunna tjäna den enhet som Kristus ger. Det gäller för dig och mig, våra församlingar och stift, våra kyrkor med de gåvor som vi fått gratis, av nåd. De kunskaper och erfarenheter vi bär på som människor och kristna i Sverige och Zimbabwe är viktiga att dela för att vi ska kunna förkunna evangeliet i ord och handling där vi lever. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte’.” Vi behöver varandra. Så jag gratulerar er till att få dela livet med våra syskon i Zimbabwe som har en svår social, ekonomisk och politisk situation. De har en ständig kamp för att överleva. Men ni kommer också att få möta den glädje som de bär på över allt som de fått av Gud och uttrycker i sång och musik, evangelisation och diakoni. Vi som hör till världens priviligierade har mycket att lära från dem.

När vi firar mässa förenas vi med Kristus och med kristna i alla tider och på alla platser. Brödet ger oss delaktighet med Kristus och varandra. Det är också ett verksamt tecken för brödet i Guds rike som räcker åt alla. Och det är ju det riket av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa som vi är kallade att göra allt mer synligt i vår sargade värld.

Vi behöver varandra, var än vi lever.”

Svenska Kyrkans Unga har hållit sitt stora årsmöte i Borås 5-9 augusti. Det var två år sedan senast. Ändå sedan samgåendet med Ansgarsförbundet för tjugo år sedan har mötesformerna diskuterats. Lösningen blev att riksårsmöten ordnas varje år i fortsättningen. Beslutet innebar att distrikten utser ombud istället för lokalavdelningarna. Därmed skulle risken försvinna för att årsmötet består av över 600 ledamöter om alla lokalavdelningar utser de ombud som de haft rätt till. Det här var en het fråga på årsmötet. En motion om att lokalavdelningarna ska utse vann med 57 röster mot 54. Men det blir ingen ändring tillbaka förrän samma beslut fattas nästa år. 

Svenska Kyrkans Unga visade att de har en mogen demokratisk process och beslutsordning. Något som kyrkomötet kan lära sig av är att styrelsen yttrar sig över motionerna före utskottsarbetet. Positivt var också att de långa sammanträdena lättades upp av olika inslag och andra programpunkter.

Vi var fler biskopar än vanligt vid årsmötet, vilket många kommenterade positivt. Eva Nordung Byström, Härnösand, Thomas Söderberg, Västerås, och jag framförde uppmuntrande tillrop och hälsning från biskopsmötet i plenum. Vi fick också chansen att berätta i årsmötes-TV varför vi tycker att Svenska kyrkans unga är viktiga. Se oss på YouTube, länk längst ner: Skarabiskopen Åke Bonnier leder avslutningsmässan.

En kul grej är att distrikten har olika maskotar. Uppsala har en gris, som kallas Bacon. Som ni kan se på bilden ser hon vänlig ut och har ett klurigt leende. Tanken med namnet är nog inte att Bacon ska bli bacon. Bakom finns en diskussion om maten ska vara vegetarisk eller inte. Beslutet för ett par år sedan blev att ett mål per dag ska vara vegetariskt. Maskoten Bacon visar att det är inget tvång att vara vegetarian.

Det handlar om framtiden, som börjar nu. Själva organisationen Svenska Kyrkans Unga är viktig genom att ge möjlighet bör barn och ungdomar att ta ansvar i kyrkan och samhället. Den ger en demokratisk fostran och

rekryterar medarbetare och förtroendevalda för kyrkan. Allra viktigast är uppdraget som barn och ungdomar går in i och delar med andra. Uppdraget gör att organisatíonen behövs. Därför är det ledsamt att inte fler är medlemmar. Det borde det vara med tanke på att så många barn och ungdomar finns i kyrkans verksamhet. En så stor kyrka som Svenska kyrkan borde ha en mycket större ungdomsrörelse. Men då måste den nog prioriteras på ett helt annat sätt av kyrkoråd, kyrkoherdar och medarbetare. Vi i kyrkan tycks ännu inte inse vilken stor framtidsfråga det här är. Det handlar om innehållet i vårt gemensamma uppdrag och hur fler ska kunna bli delaktiga och ta ansvar. Det behövs fler lokalavdelningar och fördjupat engagemang. Kyrkans unga är framtiden.

Se YouTube med några ledamöter i förbundsstyrelsen och vi biskopar: ”https://www.youtube.com/embed/d2UjpPwRgHA”