Valstakyrkan i Märsta invigdes den 14 september 1975 av ärkebiskop Olof Sundby. Här kommer en kortad version av min predikan från dagens 40-årsjubileum.

Valstakyrkan är en mötesplats för många människor från olika delar av världen, en mötesplats för kulturer och språk, för kunskaper och erfarenheter, för medmänskliga möten och samtal, för längtan efter ett gott liv, för möjlighet att möta levande Gud och ta emot Guds helande gåvor.

Ett är nödvändigt – det är temat idag, inte enkelt att ta till sig. Är inte mycket nödvändigt för en människa? För att kunna leva behöver vi ju så många olika saker: mat, kläder, ett hem, kärlek och omsorg, vänner och arbetskamrater.

Och hur ljuder temat när berättelserna och bilderna av flyende människor strömmar över oss, när flyktingar och asylsökande finns på de flesta platser i vårt land? De har lämnat allt och saknar det mesta. För att de ska överleva krävs mycket som är nödvändigt, just det som nämns i dagens evangelium, det som vi inte ska bekymra oss för. Orden kan uppfattas som ett hån: ” Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?” Det är väl just mat, dryck och kläder som flyktingarna bekymrar sig för, och vi andra behöver hjälpa dem med? Och många som har samlats här i kyrkan under 40 år har egna erfarenheter av att fly eller emigrera, andra av att bidra till att de som kommer får ett gott liv.

Kanske är det inledningen till en större folkvandring vi ser. De direkta orsakerna denna gång är krig, våld, folkfördrivning och förtryck. Som så många gånger förr. I början av 1990-talet var det krigen på Balkan som ledde till migrationen. Tjugo år tidigare var det diktaturerna i Latinamerika. Tyskland bar ett stort ansvar för misären och folkomflyttningarna efter Andra världskriget men framstår nu som det mest generösa av Europas länder. Tyskarna har levt med skuld och fått skämmas men tycks ha lärt sig något. Möjligen kommer nu minnena av nazismens Tyskland i skymundan för bilderna av medmänsklighetens Tyskland.

Många flyttar på grund av de inte har det som är nödvändigt för att överleva. Så var det redan för de svenskar som utvandrade till Amerika under 1800-talet och början av 1900-talet. Vi behöver nog också vara beredda på att vi i framtiden får klimatflyktingar, därför att klimatändringarna gör att det inte längre går att överleva i vissa områden på jorden.

Därför behövs många mötesplatser för gemenskap och omsorg, för engagemang och ansvarstagande. Därför behövs växtplatser där det går att hämta livskraft.

Bibeln innehåller många berättelser om människor och folk på flykt. Dagens gammaltestamentliga text från profeten Nehemja är en sådan, en hyllning till Gud som är barmhärtig och bryr sig om. Där berättas om att Guds folk har varit på vandring under fyrtio år. Gud sörjde för att människor inte saknade mat, vatten och kläder. Gud hyllas främst för att ha visat vägen och undervisat dem genom sin Ande.

Temat Ett är nödvändigt betyder inte Det enda nödvändiga. Det kan nog översättas Det allra nödvändigaste. Jesus säger själv att vår himmelske fader vet att vi behöver det som hör till vårt dagliga bröd. Det återspeglas också i dagens berättelse ur Apostlagärningarna om de första kristna. Paulus berättar att han och följeslagarna fått det som de behövde och påminner om att det är saligare att ge än att få. Han slår fast vad som är det allra nödvändigaste för Livet, för människans själ och hennes människovärde genom att anförtro sina åhörare ”åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats.” De som helgats har Gud handlat med och gett del i det liv som aldrig dör.

Saken gäller Guds vilja med våra liv, att vi ska ha kontakt med livets ursprung, vara Guds medarbetare i skapelsen och vandra med Jesus genom livet tills han kommer tillbaka. Jesus uppmanar oss i dagen evangelium att göra det som är nödvändigt för Livet, att först söka Guds rike och rättfärdighet.

Det betyder att Jesus uppmanar oss att söka honom själv, eftersom han, i det han säger och gör, uppenbarar Guds rike och låter oss få del i det. Ett är nödvändigt – att vår relation till Gud blir helad genom den gudomliga försoningen av nåd. Det får konsekvenser för våra andra relationer. Vi kallas att gestalta Guds rike av kärlek, barmhärtighet och rättvisa. När Guds vilja får ske, blir det synligt. Vi får leva i den heliga bekymmerslösheten, i förtröstan om att Gud är med och visar vägen in i en okänd morgondag. En sådan bekymmerslöshet är Guds gåva. Så låt oss hämta kraft vid de andliga källorna här i kyrkan. Vi tar emot och delar med andra.