Den gångna veckan har jag haft förmånen att leva med keltisk spiritualitet. Den inleddes förra söndagen i Bälinge kyrka vid en kontraktsmässa ”Guds andedräkt” med texter av Liam Lawton, liturgiskt gestaltade av prästen Leif Nahnfeldt. Här fick vi ta del av en helhetssyn på skapelsen och livet. Människan är en helhet av kropp, själ och ande. Så är det också med tillvaron. Guds gåva och handlande i skapelsen förkunnas, likaså vårt. Några ord ur liturgin som knyter samman skapelse och frälsning när församlingen svarar kan bära oss inför Allhelgonahelgen:

Stjärnornas klara sken ska vara en spegel för Guds ljus till dig. De heligas sånger ska möta dig. Solens ljus ska torka alla tårar och ge dig kraft att växa och leva. Även när du inte orkar tro och hoppas – ÄR GUD VID MIN SIDA, IDAG OCH ALLA DAGAR. AMEN

Så gick färden vidare till Edinburgh för tredagars s.k. primatmöte, alltså ett möte för ärkebiskopar och ledande biskopar inom Borgågemenskapen av anglikanska och lutherska kyrkor i Norden, Balticum och på de Brit

tiska öarna. Jag ersatte ärkebiskop Antje Jackelén. Eftersom jag har varit luthersk ordförande åren 2002-2009 innebar det ett kärt återseende för min del.

Borgågemenskapen är viktig för kyrkans synliga enhet, för att fördjupa samarbetet och agera i det omgivande samhället. Syftet med primatmötet är att de ledande biskoparna får träffas för att dela erfarenheter mellan kyrkorna och perspektiv på samhällsutvecklingen.

Mötet präglades denna gång av utvecklingen i Europa och Mellanöstern med vågen av flyktingar och asylsökande. Det är stora skillnader mellan länderna och de utmaningar som kyrkorna ställs inför. Enighet finns om att kyrkorna måste stå upp för människovärdet och arbeta för att de utsatta flyktingarna får ett värdigt mottagande. Det fanns mycket att samtala om: den tilltagande nationalismen och växande politiska extremismen, kyrkans ansvar för  mötesplatser och värderingsfrågor samt den alltmer bekymmersamma utvecklingen i Mellanöstern.

Andakterna och mässorna präglades av den keltiska spiritualiteten. De liturgiska sångerna i folkton berör på djupet. Den första mässan hölls i S:t Mary´s Cathedral som är huvudkyrka för skottiska episkopalkyrkan i Edinburgh. Den lokale biskopen John Armes var celebrant. Predikan hölls av den ledande biskopen i Norska kyrkan Helga Haugland Byfuglien. Hon berättade hon om en mässa i den lokala kyrka i Oslo som hon deltog i tillsammans med sin familj. Där fanns också många med olika nationellt ursprung som funnit ett nytt hem i staden. När församlingen sjöng ”Helig, Helig, Helig, Himlarna och jorden är fulla av Guds härlighet”, fick orden en fördjupad innebörd för henne. Mångfalden av människor i skapelsen återspeglar Guds härlighet.

Orden från brödsbrytelsen i mässan stannar kvar i hjärtat: Det levande brödet bryts för världens liv. Herre, förena oss i detta tecken.

Idag den 3 oktober hölls invigning av ikoncentrum i Västra Ryds kyrka strax utanför Kungsängen. Många ikoner representerande olika traditioner ställs ut i denna kyrka, som omgestaltades för några år sedan för att kunna användas på flera sätt. Mitt invigningstal om ikonerna som medel för Guds närvaro hos oss och vår sändning i vardagen följer här.

”Herre, lär oss att be” var lärjungarnas begäran till Jesus när de såg att han bad. Deras bön kan också uttrycka vår längtan efter att förnya relationen till Gud. Här kommer ikonerna in som redskap för gudsrelationen: ikonens uppgift är att leda betraktaren och öppna henne för den gudomliga närvaron, att hjälpa henne att be. Det sker med oss om vi nalkas ikonerna med samma förhållningssätt som lärjungarna hade.

Låt mig börja med att dela ett exempel på hur ikonerna kan vara ett stöd i livet och tron, en hjälp i vår bön:

I Ryssland där ikontraditionen är lång finns i många hem fortfarande ”det vackra hörnet”, ofta i sovrummet där ikonerna finns. Där stillar man sig i bön inför eller efter arbetsdagen. Hörnet är samtidigt samlande och öppnande, samlande när man står vänd in mot hörnet och öppnande när man vänder sig med ryggen mot hörnet. Det här är en levande tradition hos de ortodoxa kristna i Ryssland. Och visst är det så att vi behöver hjälp att bli stilla och samla oss i vår bön för att sedan, stärkta av mötet med levande Gud, gå ut öppna och vända mot det och dem vi möter i vardagen.

Ikonerna i kyrkan representerar en helig närvaro. Ikonens symboler, färger, texter, attribut – allt vill visa på den himmelska verkligheten och dess närvaro bland oss. Man kan säga att ikonen är teologi och bön i bildens språk. Ikoner finns som föreställer Jesus Kristus, Guds mor Maria, händelser i gamla och nya testamentet, profeterna, änglarna, helgon och martyrer. Genom ikonerna håller vi Bibelns berättelser och budskap levande för kommande generationer. Det är ett ansvar vi har som kristna.

Bönen och ikonen länkar samman kristna från olika traditioner och kyrkor och med ”alla de heliga”, dvs. helgon och martyrer som gått före. Ikonen är också en påminnelse om att liv och gudstjänst, det mänskliga och gudomliga, hör ihop. Att Gud blivit människa, inkarnationen, är grunden för all ikonografi och användning av ikoner. Gud får mänsklig gestalt i Jesus Kristus, och genom färger, attribut och initialer på Kristusikonerna förstår vi vem det är som ikonen avbildar. Det äldsta Kristusporträttet/ikonen är från 500/600-talet och finns bevarat i Sinaiklostret i Egypten.

När vi idag inviger ikoncentrum i Västra Ryds kyrka är det ett steg och en bekräftelse på en utveckling som ägt rum under många år. Ni har delat bön, lovsång, ikonmålning, samtal och måltider, vid uppställda bord när ni målar längst ned i kyrkan, vid nattvardsbordet framme i koret och över en tallrik soppa i kyrkstugan många gånger. Det som sker här samlar, fokuserar och välkomnar på ett öppnande sätt de människor som söker sig till denna heliga plats, denna missionsstation, där Gud verkar.

De två senaste åren har ni haft kurser i koptiskt ikonmåleri. De koptiska ikonerna har en omedelbarhet och enkelhet som gör att man lätt tar dem till sitt hjärta. De är också bekanta för många flyktingar som kommer hit.

Min förhoppning är att ni fortsätter med det goda verk som ni börjat och att allt fler får ta del av gemenskapen kring målarbordet, nattvardsbordet och måltidsbordet.

Jag avslutar mitt invigningstal genom att växelläsa med biskopsadjunkten och ikonmålaren Rose-Marie Rönnblom en text av Efraim Syriern. Han levde på 300-talet och var en stor poet i kyrkan i Syrien och kallades den heliga Andens harpa. Texten Om han inte blev människa handlar om inkarnationen, grunden och centrum för vår kristna tro och för alla ikoner. Låt oss under läsningen innesluta i vår bön våra bröder och systrar som förföljs för sin tro och lever på flykt.