Gud som är livets källa bor i ljus och skapar ljus. Det är tydligt i skapelsen, från allra första början. Ljuset behövs för livets och växtens skull. Utan ljus tar mörkret över, bildligt och bokstavligt. Det gäller för växter och djur och för oss människor.

Ljuset föder, upprätthåller och ger kraft till livet. Vi söker oss till det. Kyndelsmässodagen påminner om att det ljus som Gud ger svarar mot ett grundläggande behov som är nedlagt i allt levande. Det gäller också för livets mening och mål.

Uppenbarelsens ljus kommer från livets källa. Det är lätt att det ljuset glöms bort när dag läggs till dag och det mesta fungerar för oss. Vi har fullt upp ändå. Det gäller också i kyrkan. Det mångahanda kan ta över så att vi tappar bort det nödvändigaste. Kanske står vi där med fokus på oss själva och vad vi förmår.

Det räcker inte med vår erfarenhet, vad vi ser, inser och tolkar. Det fordras att något upplyser vårt inre och handlar med oss, så att vi får kontakt med livets ursprung, mening och mål. Vi förfogar inte över det. Det krävs att något utanför oss kommer till oss.

Här har dock en avgörande oklarhet och osäkerhet uppstått genom den teologi som brett ut sig under de senaste årtiondena under inflytelse av ett postmodernt filosofiskt tänkande. Den kristna tron placeras i ett personligt rum som är oåtkomligt för andra. Innehållet i den gudomliga uppenbarelsen kan inte fastställas. Allt är tolkning i en personlig gudsrelation. Gud och uppenbarelsen kan enbart uttryckas i metaforer. Har då något ändrats genom Jesus Kristus? Är vi enbart hänvisade till oss själva?

Jag gläder mig över att vår kyrka nu om än väl sent gör en tydlig satsning på att ”dela tro – dela liv”. Jag brukar tala om att vi har ett stort undervisnings- och lärandeunderskott. Med det avser jag ett underskott i kunskaper om kristen tro, erfarenhetet av kristet liv och relationer till kyrka och kristen tro. De är alla viktiga om fler ska finna vägar in i kristen tro och ett liv i tro. Vägen kan se olika ut: den kan börja med kunskaper, erfarenheter eller relationer. Det är när vi ser att kristen tro handlar om våra egna liv som tron föds. I Guds ljus ser vi ljus.

Det finns två teologiska perspektiv på gudomligt och mänskligt som är nödvändiga att hålla samman. De belyser tron som erfarenhet (fides qua) och som innehållet i tron (fides quae). De svarar mot tron som förtröstan på Gud och tron som Guds löften och handlande med oss. Utan gudomligt innehåll – inget att förtrösta på. Utan erfarenhet – tron tar inte gestalt i våra liv. Jesus är världens ljus. Den försoning som Gud ger genom honom helar vår Gudsrelation. Vi sänds till försoningens tjänst, vi kallas att vara ljusbärare.

Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Sänd oss som ljusbärare till andra. Amen

Idag på Septuagesima vigdes i Uppsala domkyrka sex personer till präster. Här följer ett något förkortat vigningstal.

Dagens tema Nåd och tjänst kan översättas som att Gud ger och vi gör tjänst som Guds medarbetare. Det ger ett grundperspektiv på vad det är att vara kristen, församling och kyrka i det samhälle och den värld där vi ska utöva vår tjänst. Gud har handlat med oss genom dopet och kallat oss till den gemensamma tjänsten att dela evangeliet i ord och handling. Gud använder sig av människor för att Guds rike ska utbredas, ibland utan att den som används själv vet om det. Gud ger och vi tar emot. Det kan tyckas enkelriktat. Men sambandet mellan nåd och tjänst, mellan Gud och människa är mer dynamiskt än så. Gud har ju utblottat sig själv och blivit en av oss genom att bli en tjänare bland oss. Och vi får dela med oss av Guds nåd, som förvaltare av Guds nåd i dess många former som det står i Första Petrusbrevet.

Det är mot den bakgrunden vi får ta till oss de utmanande och ödmjuka orden i evangeliet som kan stå som en överskrift över vår tjänst som kristna och även som kyrkans vigda tjänare: ”Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Det handlar inte om självutplåning och svag självkänsla. Budskapet är att det självklart hör till att vara kristen att göra tjänst, det är ett liv som flödar fram ur tron. Det bygger på att Guds nåd bär vår tjänst, att det som Gud har gjort i Jesus Kristus är vi kallade att dela med andra. Några ord ur 1 Johannesbrevet 3:16 kan hjälpa oss tyda budskapet: ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder och systrar.” Vi har fått vår tjänst från Gud. I den tjänsten får vi dela det evangelium som vi själva fått ta emot och använda de personliga gåvor, kunskaper och erfarenheter vi har fått. En dag går tjänsten tillbaka till Gud. Då tar Gud emot oss av nåd. Tiden för vår tjänst är över.

Det är en stor källa till tacksamhet och glädje att det finns gudomlig nåd i sådant överflöd att den räcker till alla. Dagens episteltext ur Filipperbrevet är genomsyrat av den glädjen. Aposteln Paulus blev en villig tjänare när han väl omvänts till tro på Kristus efter att ha förföljt de kristna. Kanske den personliga bakgrunden spelar in när han betonar att kärleken är lika viktig som budskapet. Kärleken öppnar människors hjärtan. Vi behöver möta varandra som medmänniskor. Då kan vi ta till oss det kristna budskapet på ett personligt sätt.

Paulus visar sin samhörighet med de andra lärjungarna och omsorg om dem. Nåden förenar dem i tjänsten att dela evangeliet om Jesus Kristus med andra. Gud ger till dem och handlar med dem. Kallelsen är i fokus. Filipperbrevet påminner oss om att prioritera det väsentliga, att hålla fast vid Kristus och växa genom att formas av den gudomliga kärleken. Då kan vi i vår tjänst återspegla och ge vidare det som vi får ta emot av nåd.

Kära prästkandidater, ni har en lång förberedelseprocess bakom er, som inleddes med att ni fick ta emot en personlig kallelse. Ni lämnade in intresseanmälan och gjorde praktik, deltog i antagningskonferens och blev antagna. Ni har studerat i flera år och levt med i församlingens liv. Guds nåd har burit er. Och nu ska ni vigas till tjänst som det gudomliga Ordets tjänare, Kristi tjänare.

I vigningsbönen ber vi att Gud genom sin heliga Ande ska ta er i tjänst som präster i sin kyrka. Ni helgas, välsignas och sänds till att göra tjänst för Guds rike för att detta rike ska bli synligt genom att Guds vilja sker.

Man kan undra lite över Jona, den ovilliga, egensinniga tjurskallen som även har synpunkter på vad Gud gör. Han skulle nog inte komma igenom en antagningskonferens i Uppsala stift. Gud prövar Jona på annat sätt. Gud är oändlig i sin nåd och barmhärtighet och visar det genom att använda honom. Det går att spegla sig också i berättelsen om Jona.

Det börjar inte bra för honom. Gud såg att folket hade upphört med sin ondska och avstod från att bestraffa människorna. Jona blev missnöjd för han tyckte inte om dem. Det svårt att gilla andra, särskilt om de är annorlunda eller till och med fiender. Jona ansåg att de inte var värda Guds nåderika handlande. Han gick in på Guds eget område och blev tillrättavisad. Hur lätt är det inte också för oss att tala om vad Gud gör och ska göra. Vi kan inte använda oss själva som måttstock med vad vi förmår. Det går inte att projicera de mänskliga livsvillkoren på Gud som är större än allt vad vi kan tänka oss. Gud ger och handlar med oss av nåd, vi får tjäna med den kraft Gud ger.

Det var inte heller lätt för Jona att ta motgångar. Gud gav honom ett kurbitsträd för att skydda honom. När Gud lät det vissna ner ville Jona bara ge upp och dö. Han blev återigen tillrättavisad av Gud för att han var arg och besviken över något som han inte förfogade över.

Er tjänst som präster är helt beroende av Guds nåd och att Gud handlar med er och använder de goda personliga gåvor som ni var och en har. Berättelsen om Jona visar att Gud är Gud och människan är människa. Vi ska inte placera oss själva i Guds ställe, vare sig på det ena eller andra sättet. För Gud är inget omöjligt. När Gud blir en av oss i Jesus Kristus och handlar till försoning och förnyat liv, finns inget avstånd mer. Vår gudsrelation helas. Så har skett med er. Ni får nu leva genom tron på honom i er tjänst som nådens budbärare i förtröstan på att Gud ger och handlar med och genom er. Guds nåd bär er tjänst.

Jag skulle laga mat ikväll och satte på radion för kvällsekot som avkoppling. Då kommer senaste uppdateringen. Kommunalarbetarförbundet har valsat i medierna på olika sätt den senaste tiden. Inget förvånar längre. Samtidigt kan man fundera över drevets mekanismer. När det finns vittring på blod, släpper alla hämningar. Dags att dra konsekvenserna.

Kommunals styrelse har haft sammanträde. Och det är presskonferens. Kommunals ordförande Annelie Nordström meddelar att hon avgår vid kongressen i maj. Knappast förvånande när 10000 medlemmar lämnat på en vecka. Och all annan press på förbundet att göra en omstart.

Vad gör då Annelie Nordström? Hon säger: Förlåt mig! Jag kunde ha förväntat mig en berättelse om att det blev fel. Vi gjorde inte tillräckligt. Vi ville väl men det blev galet. Men hon säger: förlåt mig. Visst ligger det en befrielse i hennes ord? Hon erkänner. Hon ber om något. Förlåtelse. Nystart. En god framtid. Det blev inte så som hon förmodligen hoppats på. Det gick käpprätt fel. Det blev en djupare problematik. Det blev skador. Då ber man om förlåtelse. En hederlig människa är hon tänker jag. Heder åt Annelie Nordström oavsett hur tvingande nödvändigt det blev för henne att göra något radikalt. Det är i konfrontationen med verkligheten som sanningen visar sig. Då finns två huvudalternativ: att fly eller bejaka verkligheten.

En tidigare biskopskollega påstod för ett antal år sedan att människor idag inte tänker i termer av synd, förlåtelse och försoning. En syndabekännelse i vår tid borde mer handla om att vi bekänner vår otillräcklighet. Men frågan är om detta är en synd och om det är något som vi är ansvariga för. Man måste skilja mellan våra livsvillkor och det som är vårt ansvar. Jag är övertygad om att det avgörande är att vi ser oss som subjekt i det som sker. Då blir det viktigt att lämna det svåra och att ta till oss livets möjligheter. Ja, att gå genom död till liv.

Vi är inte är hänvisade till oss själva enligt kristen tro. Därför kan jag säga till den som av hjärtat ber ”förlåt mig”: Du är förlåten! Jesus visar vägen till förnyat liv.