Vi har kommit till avslutningen av vår veckolånga pilgrimsvandring i det heliga landet. Jag har vandrat för livet, mitt eget liv och det som vi har tillsammans. Landet kallas heligt därför att Gud har handlat här genom historien. För mig som kristen blir den stora berättelsen konkret. Gud uppenbarade sig genom att bli människa i Jesus Kristus för att ge oss Livet tillbaka. Han föddes som jude. Kristna och judar har en historia som förenar. Rötterna delar vi dessutom med muslimerna. Det heliga landet är ett gemensamt land som borde förena oss.

Det heliga landet är inte särskilt heligt om man tänker sig att det skulle vara lugnt, fredligt och återspegla Guds vilja. Kampen om livet mot dödens alla krafter som bryter ner och drar isär står starkast i detta land med dess närmaste omvärld. Kanske är det just därför att det är heligt som motkrafterna uppenbarar sig på det sätt som sker. Många säger att nyckeln till fred i Mellanöstern finns här. Jag tror att det är sant. Men det är svårt att finna den. Gud blir fördold i hatets, våldets och misstrons land.

För att det ska ändras fordras att Guds vilja uppenbaras så att sanning och försoning går hand i hand för en gemensam framtid. Under pilgrimsvandringen har vi fått spegla vår personliga livsberättelse i den stora berättelsen som möter på de många heliga platserna: vid Genesarets sjö och Sykars brunn, i Nasaret, Betlehem och Jerusalem. Vi har också fått spegla den i flyktinglägret i Jenin, där teater, film och annat skapande ger unga människor självkänsla och visioner om en god framtid. Likaså i den gode herdens skola för barn och unga och i den lutherska kyrkans kulturcentrum Dar-el-Kalima i Betlehem, där palestinier får konstnärlig utbildning. Kunskap och skapande verksamhet ger livsmod och öppnar perspektiv. Det blev en pilgrimsvandring där vi fick möta livets tecken i vår tid.

Människors upplevelser av sin bakgrund och situation är sanna och verkligen nödvändiga att lyssna på och ta på allvar. Det innebär inte att de är förenliga. I det heliga landet möts många berättelser. De är betydelsefulla därför att de tolkar den komplicerade, konfliktfyllda historien som är ständigt närvarande. De beskriver också den aktuella situationen mot den bakgrunden. Berättelserna är avsedda att forma framtiden och återger därför inte neutrala fakta. De är därför svåra att tyda och genomskåda i den konflikfyllda situationen.

Det heliga landet är den gudomliga uppenbarelsens land. I Nasaret får Maria ta emot ängelns budskap om att hon ska föda ett unikt barn, Guds son. I Betlehem sker det. Många platser vittnar om vad Jesus sa och gjorde för att föda tro och ge förnyat liv. På Golgata, i gravkyrkan i Jerusalem, slutar spåren av vandringen på kärlekens väg. Vid trädgårdsgraven som ger en bild av hur en klippgrav såg ut firade vi en avslutande pilgrimsmässa. Det kändes som att liv och död möttes. Som sändning läste jag orden av Jesus i Joh 10:27-29: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand.”

Den liturgiska färgen var fastetidens lila. Inför välsignelsen vid mässans avslutning bytte jag till uppståndelsens vita färg. Hoppet bär.

Vår pilgrimsvandring fortsätter. På vägen till det himmelska Jerusalem finns många heliga platser där vi kan få vila, fördjupas andligt och hämta kraft för livet. De behöver vi stanna till vid i den kamp mot det onda som präglar vår pilgrimsvandring. Prövningarna är många. Men vi går vidare med Jesus genom död till liv, varje dag och en gång till sist när vår långfredag blir påskdag, uppståndelsens dag.