Den senaste tiden har varit varierande och händelserik för mig. Först en veckas upplyftande visitation i Knivsta med goda medarbetare, engagerade förtroendevalda, många ideella och ett församlingsliv i tätort och landsbygd, där gudstjänster firas med delaktighet varje sön- och helgdag i församlingskyrkorna, konfirmand- och ungdomsverksamheten svarar mot ungdomars andliga och sociala behov, diakonin når de utsatta och pastoratet gör en viktig insats i bygget av ett gott samhälle. Visitationen avslutades med att vi firade en sådan mässa i S:ta Birgitta kyrka som kan kallas en delaktighetens mässa.

Som alltid tillkommer personliga samtal när det funnits tid. Så prostmöte måndag och tisdag på stiftsgården i Undersvik, där vi fick dela erfarenheter och föra pastoralstrategiska samtal om de utmaningar vi står i som församlingar, stift och kyrka i vårt samhälle och internationellt.

Varje människa ska behandlas med en sådan värdighet att det blir uppenbart för alla att hon är oändligt värdefull. Så också i kyrkan. Därför måste det vara absolut nolltolerans mot sexuella övergrepp. Kontaktpersonerna i stiften står på de utsattas sida. Det kändes viktigt att tacka ja till inbjudan att på onsdagsmorgonen vid deras samling i Uppsala reflektera över hur vi kan värna varje människas värdighet och integritet.

Sedan iväg till flygplatsen för tre dagar i Lettland. Väl framme i Riga åkte jag direkt till den lutherska domkyrkan för en mässa som inledde den femte teologiska konferensen för Borgågemenskapens lutherska och anglikanska kyrkor. Svenska kyrkan representeras också av professor Sigurd Bergmann, komministern teol dr Anders Mogård, forskningschef Cecilia Nahnfeldt, och ekumenikchef Jenny Sjögreen.

Temat för konferensen är The Spirit of God in the Life of the World (Uppb 3:20-22). Det handlar alltså om vad Anden säger till oss i om uppdraget i dagens värld och det europeiska samhället. Temat belystes ur många perspektiv genom bibelstudier, föredrag, diskussioner och gruppsamtal: hur vi talar om Gud i dagens samhälle; Borgågemenskapen och dess fortsatta resa; de ekumeniska dialogerna; mångfalden inom kyrkogemenskapen och kyrkornas olika kontexter; betydelsen av de karismatiska rörelserna; migrationen som utmaning för kyrkorna; ekumenik i praktiken som framtidsväg för Borgågemenskapen. Alltså många ämnen och intryck, därmed mycket att reflektera vidare över. Men det fanns också tid för personliga möten och ett par timmars för promenad i Riga sista dagen. Se bilden.

Lettiska kyrkan i Lettland har aldrig skrivit under Borgådeklarationen utan har endast deltagit som observatör. Numera är den Lettiska kyrkan utomlands helt självständig och har upptagits i Borgågemenskapen. De har gått skilda vägar teologiskt. Splittringen är nu synliggjord när utlandskyrkan har en kvinna som ärkebiskop, Lauma Susevic, medan hemkyrkan i juni 2016 gått ett avgörande steg vidare genom att i sin konstitution införa en bestämmelse om att endast män får vigas till präster. Sedan 1993 då Janis Vanags blev ärkebiskop har det varit praxis. Inte heller när två nya biskopstjänster infördes gjordes något för att åter göra det möjligt för kvinnor att prästvigas. Utlandskyrkan har dessutom några egna präster och församlingar i Lettland.

Teologikonferensen präglades i viss mån av de spända för att inte säga konfliktfyllda relationerna. Den inhemska kyrkan tog demonstrativt liten del i konferensen. Det är uppenbart att Lutherska världsförbundet kommer att påverkas negativt av utvecklingen. Borgågemenskapens kyrkor står samlade bakom Lettiska kyrkan i utlandet i en kyrkogemenskap som utvecklas och fördjupas.

Reformationsjubileumsåret närmar sig. I slutet av oktober 2016 inleds firandet av Reformationen 500 år. Det året bör också innehålla en reflektion över vad det innebär att vara kyrka och kristen i vår tid, över vårt behov av reformation. Det har med omgörning att göra, frågan är bara vad som behöver förändras.
Ecclesia semper reformanda – de latinska orden uttrycker att kyrkan ständigt behöver reformeras. De återger en reformatorisk grundtanke men uttrycket som sådant användes inte under 1500-talets reformation. Det kan härledas tillbaka till 1600-talet inom den reformerta delen av kristenheten. Efter Andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet har det använts även inom den romersk-katolska kyrkan för att uttrycka kyrkans behov av förnyelse i varje tid.

Kyrkans ständiga behov av reformation har uttryckts på olika sätt. Ett sätt är att mana oss att återvända till källorna, dvs. till Bibeln och den apostoliska tron i den första kristna församlingen. Som om lösningen alltid finns i det förgångna. Ett annat är att legitimera de förändringar som vi finner nödvändiga i vår tid. Som om de aktuella utmaningarna kan vara normerande. Jag vill hävda att uttrycket syftar både på vårt behov att återupptäcka evangeliet om Jesus Kristus och vårt uppdrag att göra det levande i varje tid genom att låta förkunna det i ord och handling i de sammanhang vi befinner oss.

Redan innan reformationsåret inletts hörs röster om det som nu bör göras i trohet mot reformationens grundtanke. Ibland tar jag mig för pannan, som när någon framför att det är ett bra sätt att fira reformationsåret att ändra den kristna tron. Kyrkan ska ju ständigt ändras är tolkningen! Eller när en annan säger att nu är det dags att ändra försoningsteologin. Bortsett från att det finns flera perspektiv på försoningen i kristen tro skulle vi alltså överge grunden i den lutherska reformationen, att Gud av nåd genom Jesus Kristus försonar och låter varje människa få del av försoningen genom tron på honom. Vad skulle Luther säga om det, han som sökte och fann en nådig Gud?

Den evangeliska grundtanken att kyrkan ständigt behöver reformeras uttrycker att kyrkan, och det gäller varje medlem i kyrkan, på alla områden – i förkunnelse, kyrkans ordning och levnadssätt – alltid måste låta sig rättas och förnyas av Guds ord, som Jesus Kristus uppenbarar i sin egen person. Det är inte en förändring för dess egen skull, den är till för att kyrkan ska vara trogen mot evangeliet i varje tid.

Kontinuitet och förnyelse hör ihop. I inledningen till Kyrkoordningen beskrivs kontinuiteten så: ”Svenska kyrkan är ett trossamfund som leder sin historia tillbaka till de äldsta kristna församlingarna och deras bekännelse till Kristus. Svenska kyrkans trosarv är den apostoliska tron.” Genom att återvända till källorna fick reformationen kraft att göra den förnyelse av kyrkolivet och kristnas ansvar som situationen krävde. Här finns en ansats som vi ännu inte förverkligat, alltså kallelsen till alla i kyrkan att på dopets grund dela evangeliet i ord och handling. Framtiden ligger inte i en kyrka buren av funktionärer utan av de många. De behov som finns i vårt samhälle av medmänsklighet, delande av liv och av tro behöver vi möta tillsammans.

Det kontinuerliga behovet av reformation gäller inte bara kyrkan som gemenskap utan varje medlem. I vår kyrka berömmer vi oss av att vara en öppen folkkyrka med låga trösklar. För att det ska gälla i praktiken förutsätter det dels att det finns möjligheter att växa in i kyrkans liv, dels att de som företräder kyrkan ser sig som bärare av reformationens grundtanke. Kyrkans vigda tjänare är bundna av sina vigningslöften. De förtroendevalda organen har kollektivt ansvar att följa vår kyrkas tro, lära, bekännelse och ordning. Inledningstexten till sjunde avdelningen i Kyrkoordningen klargörs det: ”Dopet är den grundläggande vigningen till tjänst i kyrkan och ger delaktighet i kyrkans gemensamma uppdrag. Förtroendevalda, frivilliga medarbetare, anställda och de som vigs till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst skall fullgöra de speciella uppdrag som de anförtrotts i solidaritet med Svenska kyrkan och kyrkans tro, lära och bekännelse. Alla står i evangeliets tjänst och under dess auktoritet.”

Mot bakgrund av vad reformation innebär och vår kyrkas identitet och framtid, är det väl ingen bra idé att göra en valfråga av att köra över kyrkans läronämnd?