De som tar fram Oxfords uppslagsverk har slagit fast att ”post-truth” är 2016 års ord. Det kan väl inte förvåna någon, särskilt med tanke på den amerikanska valkampanjen och hur direkta lögner och halvsanningar sprids i sociala medier.

Sanning i en objektiv mening har trängts tillbaka av de senaste decenniernas postmoderna tänkande. Sanningen har individualiserats och relativiserats. Det avgörande är vad vi personligen finner vara sanning. Ingen sägs förfoga över den. Vi formar vår egen värld. Om det är sant för mig är det sant. Innehållsfrågorna kommer i skymundan. Det som gäller bestäms av vad vi känner, upplever och vill uppnå. Men nu börjar vi se konsekvenserna av det postmoderna tänkandet. Det är post-truth som gäller. Vi lever i tiden efter sanningen. I de sociala och politiska sammanhangen slungas värderingar ut utan fakta. Etiska ställningstaganden fordrar dock både fakta och värderingar om inte ska gå vilse, som individer och samhällen.

Många ojar sig över Donald Trump och de påståenden om verkligheten och värderingar som hans kampanj producerade i högt tempo för att behärska medieutrymmet. Men det är bara ett ytterlighetsexempel i en allmän trend. Påståenden som inte kan faktakollas innan de slår rot sprids därför att de stödjer strävandena, även om de är uppenbart falska. Ändamålen helgar medlen. De stora sociala medieföretagen har fått problem genom att de utnyttjas och har svårt att förhindra missbruk av de plattformar de erbjuder för kommunikation. Desinformation är en framgångsfaktor särskilt när utbildnings- och bildningsnivån är låg. Människor tar gärna till sig det som passar de egna behoven och syftena.

Jag noterar att en och annan som företräder ett postmodernt tänkande är bekymrad över att lögnaktiga påståenden sprids vidare utan faktakoll och att sanningen sitter trångt. Men hur är det med självkritiken? Även i kyrkans sammanhang finns sådana påståenden som cirkulerar på sociala medier. Den postmoderna teologi som vuxit sig allt starkare under de två senaste decennierna har i hög grad bidragit till den individualism och relativism i synen på sanningen som brett ut sig i kyrkan. Karakteristiskt för den är att sanningsbegreppet inte knyts till den gudomliga uppenbarelsen utan enbart till den enskildes bild av verkligheten och sökande efter en livshållning. Här finns ett brott med vår kyrkas bekännelsetradition där innehållet i kyrkans tro hålls samman med den personliga tron som förtröstan på det Gud ger. Jag menar också att det postmoderna teologiska tänkandet indirekt bidragit till den samhällssituation där sanningen alltmer hamnat på undantag.
Vid kyrkomötets inledning uttryckte generalsekreteraren i Lutherska världsförbundet Martin Junge sin tacksamhet över Svenska kyrkans stöd och insatser inför och under högtidlighållandet av reformationsåret i Lund och Malmö den 31 oktober. I samband med det underströk han att de lutherska kyrkorna måste vara en motkraft när det gäller att lyfta fram fakta, avslöja lögner och motverka sanningsrelativismen.

Kyrkan lever av den nåd och sanning som uppenbaras i Jesus Kristus. Hennes uppdrag är att dela den med andra i ord och handling. Nu får vi tända ljus i adventstid som tecken för det uppenbarelsens ljus som genom honom kommer till det folk som vandrar i mörkret. Mörkrets krafter ska vika undan i våra liv. Ännu ett nådens år från Gud inleds denna helg. Den gudomliga uppenbarelsen svarar mot den längtan och det sökande som skapelsen bär. Vi är inte ensamma, Gud är med oss.