Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

Det är en sångmässig utmaning att vara kringresande biskop i dessa försöksordningarnas tider. Sångövningar krävs, och det gäller att lära in skillnaderna i 2016 års handboksförslag jämfört med 2012 års. Jag har denna helg varit på två festliga högmässor med kyrkoherdemottagande och högtidlighållande av att församlingar gått samman i nybildade pastorat.

Det började på Trettondedag jul i Börstils kyrka, där Erland Söderström togs emot i Roslagens norra pastorat. Det var stor uppställning med körsångare, två kyrkomusiker och Linnékvintetten. Sångmässigt kompetenta präster sjöng lokalt nykomponerade liturgiska sånger. De klarade det alldeles utmärkt. Församlingen klarade sig sämre, trots att församlingspartierna var förhållandevis sångbara. Den behöver få öva! Jag klarade mig bra som gästande celebrant, eftersom jag sjöng prefationen ur 1986 års kyrkohandbok. Benedicamus (Låt oss tacka och lova) räddades av en församlingspräst. Det var festligt och sakralt, i huvudsak sångbart. Men det visade också att det ställer stora krav om församlingen ska använda egen gudstjänstmusik och deltagarna bli verkligt delaktiga.

Så vidare längst upp i stiftet, till Ljusdals kyrka på Första söndagen efter Trettondedagen. Där högtidlighöll vi att fyra församlingar bildat Ljusnans pastorat, som sammanfaller med Ljusdals kommun. Jan Bonander togs emot som kyrkoherde. Körsångare från alla församlingarna – med en ovanligt stor andel män – gjorde också här en imponerande insats under ledning av två kyrkomusiker.

Vi använde alternativ D ur 2016 års handboksförslag. Det gick riktigt bra att sjunga prefationen och Benedicamus. Komminister Eva-Lotta Berg sjöng övriga partier med den äran. Och församlingen sjöng med i sina partier! Jag blir mer och mer förtjust i Alternativ D, som är vackert, medryckande och sångbart. Det är ursprungligen komponerat av Karin Runow. De församlingar som vill ha liturgisk musik och sång som är garanterat sångbar för många kan med fördel använda alternativ D. Men även alternativ B och C är sakrala och sångbara, när de väl är inövade blir de familjära. Startsträckan är bara lite längre, särskilt med B. För att det ska bli festligt krävs alltid glädje och gemenskap med engagerade medverkande och gudstjänstdeltagare. Det förenade de i övrigt olika högmässorna i Börstils och Ljusdals kyrkor denna helg.

Det var några spontana reflektioner utifrån en gudstjänstverklighet med tanke på det pågående kyrkohandboksarbetet. Det finns annat att säga om de två högmässorna, bland annat om två helt olika predikningar som båda var intressanta och uppbyggliga.

Jag tillönskar oss alla ett nådens år 2017. Efter ett oroligt, polariserat och ganska bekymmersamt 2016 känns det angeläget att få uttrycka det. Det gäller även för arbetet med kyrkohandboken som går in i slutfasen.

Med förundran har jag följt debatten om kyrkohandboken, som främst tycks handla om processer, personfrågor och kommunikation eller brist på kommunikation. Remissomgångar har genomförts och en revisionsgrupp arbetar med att ta fram ett slutförslag. Innan förslaget ens är klart pågår olika aktioner för att underkänna och stoppa det. Agerandet inger inte förtroende. Det är dags för en saklig diskussion. En sådan går förhoppningsvis att föra när det finns ett färdigt kyrkohandboksförslag. Detta ska sedan bearbetas i kyrkostyrelsen efter samråd med biskopsmötet innan det går till fortsatt behandling i kyrkomötets läronämnd, utskott och plenum.

Från flera håll framförs att det kommande handboksförslaget bör antas som en bilaga till 1986 års kyrkohandbok. Vad är avsikten? Det är ju onödigt när 1986:an kommer att inrymmas i den kommande kyrkohandboken, utom den liturgiska sångvarianten Tonus ferialis som knappast använts. Det är svårt att tolka förslaget om en bilaga på annat sätt än att en lägre kvalitetsstämpel ska sättas på de nya delarna. Det är heller inte rimligt med en sådan uppdelning när Kyrkohandboken är ett grundläggande dokument som ska uttrycka vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Gudstjänsten är grundläggande för kyrkans identitet och enhet.

Den kyrkomusikaliska kritiken riktar främst in sig på den nya gudstjänstmusiken. Det som kommer bort i debatten är att kyrkomötet gjort en tydlig beställning om gudstjänstmusik med olika karaktär. Ska kyrkostyrelsen återkomma med ett förslag som inte svarar mot kyrkomötets beslut? Dessutom riktas kritik mot att behålla den musikaliska serien Tonus solemnis från 1986 (alternativ A i 2016). Med hänvisning till ny forskning anses denna behöva revideras. Det tycks växa fram en samsyn om att ett sådant arbete bör genomföras. Men det hinner inte bli klart i rimlig tid.

Mot den här bakgrunden anser jag att kyrkan behöver finna en form för auktorisation av reviderad och ny gudstjänstmusik. Motsvarande behövs för att anta nya psalmer.

Det är viktigt med igenkännandets glädje i gudstjänsten. För gudstjänstlivets utveckling är det nödvändigt att de som firar gudstjänst har kunskaper och erfarenheter om texterna och gudstjänstmomenten. De måste kunna sjunga de liturgiska sångerna. Det är en stor pedagogisk utmaning att ge deltagarna insikt, hemkänsla och gemenskap i gudstjänsten. Men så kan fler finna vägen in i gudstjänsten och bli verkligt delaktiga.

Med tanke på hur gudstjänstlivet utvecklats under de senaste decennierna och de stora skillnaderna mellan församlingarna är jag förundrad över att det – trots alla åsiktsskillnader i övrigt – tycks råda så stor samstämmighet om att vi i praktiken ska släppa gudstjänstmusiken fri. Det blir konsekvensen om en församling kan anta egen gudstjänstmusik utan tillstånd av domkapitlet. Några anser att det räcker med att det gregorianska alternativet A antas, så kan resten släppas fri, andra vill ha flera alternativ men tillåta att församlingar använder annan gudstjänstmusik utan prövning. Jag anser att detta är en förödande hållning. Hur ska barn, unga och äldre introduceras i gudstjänsten? Hur går det med igenkännandet i den egna församlingens gudstjänst och vid besök i en annan? Här spelar gudstjänstmusiken stor roll. Jag säger ja till mer variation i texter och musik men inom ramen för en kyrkohandbok, som senare kan kompletteras med auktoriserad gudstjänstmusik. Det handlar också om kvalitetssäkring.

Vi har en del att lära av andra kyrkor hur kyrkohandboksfrågorna kan hanteras. Ta exempelvis den engelska kyrkan som inrymmer en större bredd när det gäller andliga och liturgiska traditioner än Svenska kyrkan. Det återspeglas i deras kyrkohandbok, som antas som ett gemensamt dokument för en enhet i försonad mångfald. Kyrkohandboken accepteras av alla. Det är självklart att församlingarna väljer den ordning som bäst uttrycker deras andliga tradition och lokala förutsättningar. Och handen på hjärtat: nog är det väl fler än jag som inte använt all text och gudstjänstmusik i 1986 års kyrkohandbok? Det behöver vi heller inte göra med den kommande kyrkohandboken. Dessutom är det inte möjligt ur ett församlingsperspektiv med de olika förutsättningar som råder.

Mycket har hänt sedan 1986 och det behövs en uppdatering av texter och gudstjänstmusik, men det är inte det som ensamt ger en gudstjänstförnyelse. När jag reser runt i stiftet märks väldigt lite av den polariserade debatt som förs i olika media. 2016 års handboksförslag används. Det finns en stark förväntan. Vi behöver en förnyad, delvis ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan.