Biskopsvigning i ett nyvaket Zimbabwe


Tillsammans med stiftsdirektor Solveig Ininbergs och stiftsstyrelsens vice ordförande Anna-Lena Arousell Berglund har jag besökt Zimbabwe och vår evangelisk-lutherska systerkyrka i en avgörande tid i landets historia. Den 93-årige ledaren och enväldshärskaren Robert Mugabe har tvingats avgå. På en och en halv månad har mycket skett. Det är samma parti i ledningen, och någon avgörande ideologisk förändring är knappast att vänta. Presidenten Mnangagwa är åldrad och har varit med sedan frigörelsen från den engelska kolonialmakten. Kan man vänta någon avgörande förändring?

Men verkligheten tränger sig på. Folket måste ha mat. Det håller inte med 90 % arbetslöshet. En regim kan inte plundra sitt eget folk. Som exempel har polisen i Zimbabawe ägnat sig åt att bötfälla människor, inte minst vid vägspärrar. Medlen har inte tillfallit statskassan utan gått direkt till klanen Mugabe och på senare tid särskilt till hans hustru Grace Mugabe som aspirerade på att bli president. Det blir för mycket för militären och andra ledande kretsar.

I slutänden kan inte ens en diktatur bestå utan någon form av legitimitet. Ett tänkbart framtidsscenario kan vara en kinesisk modell med stark marknadsekonomi och enpartistyre. Konsultationer med Kina har skett före det som i realiteten var en militärkupp. Men jag kan ha fel. Den nye presidenten har utlovat fria, öppna och transparenta val i augusti. Så blir det nog, och utan våld som tidigare. Saken är ju den att lättnaden och glädjen är så stor att det regerande partiet Zanu-PF bör vinna lätt, särskilt som det gjort oppositionens frågor till sina. Oppositionen är försvagad. Frågan är vad som sker på sikt.

Jag kan tycka att de mycket vänliga zimbabwierna är på gränsen till naivt optimistiska. Kanske har de rätt. Det kan knappast bli sämre. Det som omedelbart märks för oss som varit här under flera skeden i statens och kyrkans historia är att det medmänskliga klimatet är ett annat. Har man låtit människor gå ut på gatorna och skrika ut sin protest är det svårt att vända tillbaka till tystnad. Människor samtalar öppet om samhällets situation och politik. De statsstyrda tidningarna är för första gången intressanta att läsa. Här kan man ta del av brister i samhället, den nya regeringens kamp mot korruptionen och prisökningar, oppositionsledarens återkomst efter sjukdomsbehandling och kritiska inlägg mot generaler. Och presidenten talar om landets återkomst i en internationell gemenskap med behov av olika former av internationella relationer.

I den här situationen samlades vi i Zishavane som är stiftshuvudstad i det centrala stiftet, där spåren av den svenska missionen är som mest påtagliga efter 114 år. Den gamle vännen biskop Naison Shava avgick efter elva år som biskop, varav fem som den förste ledande biskopen. Han besökte Sverige som ansvarig för ungdomsutbyte redan på 1980-talet, och många gånger därefter. Hans betydelse kan inte överskattas. Många vittnesbörd framfördes om hans lutherska identitet, kamp mot rasismen, organisationsförmåga, stöd för kvinnor och handledning av präster. I mitt tal vid hans avtackning utnämnde jag honom till svensk. Då svarade han: ”Tack så mycket! Hur mår du?” Jag sa: ”Bra. Gott att vara här oss dig idag”. Han sa: ”Tack!”

Den tredje söndagen i Advent vigdes en av hans prostar Kenneth Zibanda till efterträdare. Han går i Shavas fotspår med en evangelisk-luthersk profil, är drivande och kommunikativ. Liksom Shava har han varit i Sverige. Vi överlämnade som gåva till honom ett glashantverk från Ulva Kvarn utanför Uppsala med inslag av stiftets och domkyrkans färger gult och rött.

Våra kyrkor har en oupplöslig relation alltsedan 1903, först som moder- till dotterkyrka, nu som systerkyrkor. Vi har mycket att lära och dela med varandra. Uppsala stift har en vänstiftsrelation sedan 1995, nu bekräftades den för ytterligare fyra år genom det avtal som undertecknades.

Den sista aftonen under vårt besök var vi inbjudna till hemmet hos biskopen i västra stiftet Michael Dube och hans familj. Det berörde. Hans familj är en utvidgad familj med två släktingars barn som de tagit hand om. Alla deltog och delade med sig på olika sätt, socialt och andligt Vi kände oss inlemmade i deras vidare familj. Jag fick förmånen att som biskop välsigna oss alla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.