Judas fick vara med när Jesus firade påskmåltid på Skärtorsdagen berättar evangelisten Lukas. Han fick ta emot brödet och vinet som Jesus gav en fördjupad innebörd som sin egen kropp och blod inför Långfredagens händelser. Judas tog inte emot i tro utan var medveten om att han skulle förråda Jesus, ansvarig för det som Jesus berättade om skulle ske. De heliga gåvorna blev därför inte till välsignelse för honom. Han gick bort från Gud.

Judas är ett mysterium. Han borde veta bättre med de kunskaper och erfarenheter han hade från vandringen med Jesus. Att svika och förråda Guds son måste vara det värsta tänkbara. Han fick vara med men det gjorde ingen skillnad för honom. Han gick vidare som om inget av betydelse hänt vid måltiden.

Judas är en värsting, ondskan personifierad. Genom sin närvaro vid måltiden visar han på att Jesusgärningen har ondskan som bakgrund. Kampen mellan gott och ont pågår, ingen kommer undan den. Det finns ingen grund för att dela upp människor onda och goda. Jesus förändrar spelplanen på ett avgörande sätt. Det han utför gäller alla i lika hög grad.

Judas är en symbolgestalt för ondskan. Berättelsen om honom visar på den fångenskap i det onda som vi delar liksom delaktigheten i världens bortvändhet från Gud. Judas är inte så annorlunda, kampen mot det onda pågår i mitt eget liv. Den pågår inte bara hos någon eller några andra. Och när vi läser vidare i påskens berättelser bekräftas det. Petrus som skulle bli kyrkans klippa förnekar Jesus tre gånger. Lika illa som Judas? Och lärjungarna ser på det som sker på avstånd, oförmögna att hindra det som sker. Förvirrade, besvikna, rädda och utsatta förlorar de hoppet.

Det är påskafton – en viktig mellandag för eftertanke. Jag längtar efter att åter få lyssna till påskdagens budskap om att Jesus har uppstått. Det gör all skillnad i världen. Ondskan har inte sista ordet. Den kamp som vi är indragna i är inte hopplös. Livet segrar.

Jag hör redan den hälsning som kristna i all tider utropat: Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!

Jesus sade: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta (Joh 6:35).

Budskapet från Midfastosöndagen har jag tagit till mig och reflekterat över på ett nytt sätt under veckan. Det ger också en ingång till Marie Bebådelsedag. Jesus berättar om vem han är och de livsmöjligheter han ger. Orden visar på det existentiellt avgörande för en människa.

Brödet är basföda. Så var det på Jesu tid, så är det fortfarande i de flesta länder. I vårt land gällde det också fram till det moderna välfärdssamhället. Jesus anknyter till att varje människa behöver brödet, men han kvalificerar det och ger det en betydelse som öppnar upp för mer än det dagliga brödet. ”Jag är livets bröd.” Jesus kommer med brödet från Gud. Det är brödet för dagen som kommer, som det står i översättningen av Herrens bön i Bibel 2000. Det är det eskatologiska brödet, det bröd som ger evigt liv. Jesus ger Livets bröd. Tar vi emot det brödet, måste vi bry oss om att alla människor har bröd för dagen.
Hungern hör till att vara människa. Den är inte ond utan är vår drivkraft till att söka föda. Svälten är däremot förfärande ond, eftersom den innebär att hungern inte kan stillas. Så är det för alltför många på vår jord. Och så behöver det inte vara om vi delar jordens resurser.

Den hunger Jesus talar om går djupare. Det är en existentiell hunger som han stillar. När jag nu lyssnar till hans ord stannar jag inför att det är nödvändigt att jag kommer till honom för att jag aldrig ska hungra.

Det är annorlunda med den törst som Jesus stillar. Det bygger på att jag tror på honom. Törsten gäller livets källa, dvs. att få kontakt med livets ursprung, mening och mål. Relationen till Gud ska helas så att jag aldrig någonsin törstar. Jesus handlar med mig av nåd, tron på honom helar.

Mina tankar går vidare till den heliga måltiden, där Jesus ger sig själv till oss som Livets bröd. Då stillas vår existentiella hunger och törst. Måltiden är ett tecken för den himmelska måltid då all mänsklig hunger och törst upphör. Måltiden är samtidigt ett tecken för vår kallelse att dela brödet med alla människor på vår jord. Det vi tar emot av nåd, delar vi med andra.

Så gjorde Jungfru Maria. Hon sa ja till Guds vilja med hennes liv. Hon satte tillit till att ingenting är omöjligt för Gud. Det uppdrag hon gick in i gjorde skillnad.

Låt din vilja ske. Amen