Judas fick vara med när Jesus firade påskmåltid på Skärtorsdagen berättar evangelisten Lukas. Han fick ta emot brödet och vinet som Jesus gav en fördjupad innebörd som sin egen kropp och blod inför Långfredagens händelser. Judas tog inte emot i tro utan var medveten om att han skulle förråda Jesus, ansvarig för det som Jesus berättade om skulle ske. De heliga gåvorna blev därför inte till välsignelse för honom. Han gick bort från Gud.
Judas är ett mysterium. Han borde veta bättre med de kunskaper och erfarenheter han hade från vandringen med Jesus. Att svika och förråda Guds son måste vara det värsta tänkbara. Han fick vara med men det gjorde ingen skillnad för honom. Han gick vidare som om inget av betydelse hänt vid måltiden.
Judas är en värsting, ondskan personifierad. Genom sin närvaro vid måltiden visar han på att Jesusgärningen har ondskan som bakgrund. Kampen mellan gott och ont pågår, ingen kommer undan den. Det finns ingen grund för att dela upp människor onda och goda. Jesus förändrar spelplanen på ett avgörande sätt. Det han utför gäller alla i lika hög grad.
Judas är en symbolgestalt för ondskan. Berättelsen om honom visar på den fångenskap i det onda som vi delar liksom delaktigheten i världens bortvändhet från Gud. Judas är inte så annorlunda, kampen mot det onda pågår i mitt eget liv. Den pågår inte bara hos någon eller några andra. Och när vi läser vidare i påskens berättelser bekräftas det. Petrus som skulle bli kyrkans klippa förnekar Jesus tre gånger. Lika illa som Judas? Och lärjungarna ser på det som sker på avstånd, oförmögna att hindra det som sker. Förvirrade, besvikna, rädda och utsatta förlorar de hoppet.
Det är påskafton – en viktig mellandag för eftertanke. Jag längtar efter att åter få lyssna till påskdagens budskap om att Jesus har uppstått. Det gör all skillnad i världen. Ondskan har inte sista ordet. Den kamp som vi är indragna i är inte hopplös. Livet segrar.
Jag hör redan den hälsning som kristna i all tider utropat: Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!