Jag delar några tankar ur dagens predikan vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn.

Efter de omvälvande händelserna i Jerusalem vandrade lärjungarna sårbara och utsatta till Emmaus. En medvandrare som de inte känner igen slår följe med dem. Det är en berättelse om vägen till insikt och förtröstan, om ett lärande för livet.

Medvandraren undrar vad det är som lärjungarna går och talar med varandra om. De får berätta om sin situation. De känner sig övergivna. Jesus har utlämnats och korsfästs. Men det smärtsammaste för dem är ju att de har förlorat hoppet. De hade hoppats på att Jesus skulle befria sitt folk. När kvinnorna berättat om den öppna graven blev de uppskakade. De hade inte funnit Jesus, bara en tom grav och en sådan bevisar ju inget. De är på vandring med sina livsfrågor.

Du och jag har vår egen unika berättelse om en livsvandring med sökande och längtan, med livsmening och tecken av hopp, med erfarenheter av sårbarhet och smärta, allt det som hör till livet på en brusten jord. Kan man tro att det finns grund för mer än önskedrömmar om förnyat liv, om liv från livets källa? Kan man tro på en verklighet där det som bryter ner och söndrar inte längre har makten?

Vi vet inte hur den gudomliga verkligheten ser ut och kan inte tyda Guds vilja i allt som sker. Gud förmår göra mer än vi kan tänka ut. Jesus visar det för lärjungarna under Emmausvandringen. När vi tar del av berättelsen kan vi fråga oss: Låter vi Gud tala till oss med sitt ord och handla med oss i sin måltid?

Emmausberättelsen är berättelsen om gudomlig omsorg, Jesus frågar hur vi har det. Den är också berättelsen om gudomlig närvaro: Jesus vandrar vid vår sida redan innan vi inser det.

Jesus låter Guds ord tala: Skulle inte Messias lida detta? Han studsar inför deras oförmåga att tyda det som skett i ljuset av allt som de fått höra och se. De förmådde heller inte av sig själva göra det i ljuset av profeternas budskap i skrifterna. Jesus förklarade för dem om Messias, Herrens lidande tjänare, alltifrån Moses böcker till profeternas böcker. Han visade att budskapet tar gestalt i honom själv som Messias. Allt som skett var förutsagt i skrifterna. Inte ens det fick dem att känna igen honom, deras ögon öppnades ännu inte. Men efteråt kom de ihåg att deras hjärtan brann när han talade till dem.

Emmausberättelsen blir med sitt budskap också berättelsen om hur lärjungarna och den kristna kyrkan alltsedan dess är beroende av Guds ord för att finna Guds vilja ifråga om skapelsen, försoningen och förnyelsen av livet. Vi kan inte av egen kraft och utifrån våra perspektiv forma ett evangelium om livets ursprung, mening och mål. Vi är beroende av det som sker genom Jesus Kristus.

Det räckte alltså inte att lärjungarna lyssnade till utläggningen av de heliga skrifterna. Men de lyssnade till Guds ord och bad Jesus vara hos dem. Så får också vi göra.

De bjöd in honom till att dela måltiden med dem. När det skedde, gjorde han måltiden till sin.
Det var när han tog brödet, läste tackbönen och bröt brödet som de kände igen Jesus. Gud handlade med dem, och deras ögon öppnades.

Så sker än idag. Jesus finns vid vår sida för att ta del av vår personliga berättelse från livsvandringen. Vi talar med honom i bön. Jesus är närvarande i de gudomliga ord som talar om försoning, seger över döden och nytt liv. Det är ord att leva av och dö för. Brödet bryts och tackbönen läses. De heliga gåvorna delas. Också vi får möta den uppståndne. Vi ber om öppnade ögon så att vi kan ta emot honom när han kommer till oss. Vi tar emot honom med bönen ur psaltarpsalmen för Annandag påsk:
Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.

För Gud är ingenting omöjligt. Kristus har uppstått och är närvarande hos oss nu. Det är kyrkans bekännelse genom tiderna. När livet segrar blir Guds rike synligt, så som det gjorde för lärjungarna genom Jesus på deras vandring till Emmaus. Vi är hoppets folk.