Livet är på allvar. Det blir tydligt denna tid på kyrkoåret när mörkret omsluter oss en stor del av dygnet och texterna under kyrkoårets sista del tar upp den yttersta tiden, livets allvar och att vi måste välja sida i kampen mellan ont och gott. Samtidigt har vi väntat på att få tända ljusen vid första advent och ta emot julens under. Växlingen från domssöndag till advent är ett påskskeende.

Det går inte att fly undan det svåra. Tvärtom är det genom att konfronteras med det som det går att komma vidare. Kristusmönstret genom död till liv gäller för varje dag och inför den sista advent när vår tid på jorden är slut.

De sista veckorna har jag levt med 139 psalmen i Psaltaren, som för mig och många andra motsvarar 23 psalmen i Psaltaren, Herren är min herde, trygghetens och tröstens psaltarpsalm framför andra. Psalmerna återspeglar samtidigt en viss dubbelhet i mötet med Gud.

Det går inte att fly undan Gud. Jag lyfter fram två strofer ur 139 psalmen i Psaltaren som uttrycker det: ”Herre, du utrannsakar mig och känner mig(…)Vart skulle jag fly för din blick?” Det kan kännas hotande ungefär som om Storebror ser mig. Men det är tryggt att veta att inför Gud kan vi vara sådana vi är och hur vår livssituation än ser ut. Vi kan inte förställa oss. Vi får komma med allt som hör till vår utsatthet, våra misslyckanden och hinder för ett gott liv.

I en särskilt svår situation kan orden att Gud utrannsakar och känner oss eka tomma. Att vi inte kan fly undan Guds blick kan dölja Guds omsorg. Gud blir fördold för oss. Kanske är det först i ett senare skede som det går att se spår av Gud i den svåra situationen.

139 psalmen bärs av trons förtröstan till Gud, som är närvarande i livets alla skeden och skänker trygghet, ledning och hopp för framtiden. Den förkunnar Guds storhet, och jag känner tacksamhet över att Gud finner mig värd att ha omsorg om.

Gud är livets källa. I Guds ljus ser vi ljus. Vi tackar Gud med psalmens ord: ”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.”

Nu tänder vi adventsljusen i väntan på den stora högtiden som bär budskapet att Jesus kommer till oss som världens ljus. Det förändrar allt. Livet förnyas. Och vi får kallelsen att vara ljusbärare.

Vår tid är nu. Det är titeln för det välgjorda TV-drama som skildrar Sveriges utveckling från tiden för Andra världskriget i perspektiv av en familj som driver en restaurang på Djurgården. Enskilda människors livsöden och relationer som förändras skildras med samhällsförändringarna som bakgrund. Titeln är välfunnen. Varje år och årtionde som passerar är den tid som står till deras förfogande. Varje tid är nu. Det går inte att vrida tiden tillbaka, möjligen att få en djupare insikt i det som verkligen skedde i det som tycktes ske.

Motsvarande kan sägas om den yttersta tiden. Den hör inte bara framtiden till. Vår yttersta tid är nu. De bibliska skildringarna innehåller tecken som går att finna i vår tid nu: ondskans härjningar, sanningen på undantag, manipulationer, människa mot människa, klimathotet mot mänsklighetens överlevnad. Ser vi tillbaka i historien finns tidsperioder då kännetecknen på den yttersta tiden varit ännu mer påtagliga. Vi påminns om det hundra år efter det stora kriget, som vi kallar Första världskriget därför att det följdes av ett andra. 1800-talets optimistiska syn på människan och den historiska utvecklingen begravdes i skyttegravar, gasmoln, taggtrådshinder, utprovning av nya metoder att döda och en aldrig tidigare skådad slakt på människor. Därefter oerhörda ekonomiska straff för krigets förlorare i det som skulle vara ett fredsavtal men som ledde till misär, revanschlusta och nytt krig.

Det som kännetecknar den yttersta tiden finns alltså i varje tid. När mänsklighetens tid tar slut vet ingen. Försök att översätta symboliska bibeltexter till förutsägelser misslyckas alltid, eftersom det ligger fördolt hos Gud. Att vår egen tid en gång tar slut är det enda säkra. Vi får lita till Guds närvaro och löften om en värld där Guds vilja ska råda. Vi kallas att be och arbeta för fred och försoning mellan människor och stater.

Som skapade till Guds avbild har vi oändligt människovärde. Ingen kan ta det ifrån oss. Och det innebär mer än något att konstatera. Vi har ett program för livet. Vi ska bli det vi är genom att ta vara på de personliga gåvor vi fått. Det gör skillnad att var och en av oss finns till. Vi är Guds medarbetare. Därför verkar vi för att medmänniskan behandlas med värdighet och får möjlighet att skapa och bidra till det gemensamma.

Kampen mellan ont och gott pågår varje dag. Vi ska inte fly undan det svåra utan följa Kristusmönstret – genom död till liv. Söndagen före domssöndagen ger två ledord för oss i den yttersta tiden: vaksamhet och väntan.
Livsprogrammet gäller till den dag då vi får möta Jesus. Vi ska hålla fast vid honom som försonare och trons förebild. Vår tro är uppståndelsetro och vårt liv uppståndelseliv.

Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. (Fil 3:20)

I DN:s ledare på Alla helgons dag skriver Per Svensson under rubriken: Vi som inte längre har tid att dö, se https://www.dn.se/ledare/per-svensson-vi-som-inte-langre-har-tid-att-do/. Hans slutord är värda att citera: ”Vi är människor: Vi begraver våra döda. Vi respekterar andras rätt att begrava sina döda. Men i majoritetskulturens Sverige gör vi det om och när vi har tid. Vi är inte bara upptagna utan också praktiska.”

Med tanke på vårt nutida förhållningssätt till livet och döden är det tur att Allhelgonahelgen finns. Gravkulturen med besök och ljuständning har växt sig allt starkare år från år. Det har blivit en folkvandring till minne av de nära och kära för att hedra dem och bearbeta sorg och saknad. Med välfärdssamhällets framväxt efter 2:a världskriget följer också att tiden blivit en bristvara, livstempot har höjts och många har inte längre tid för döden, för att sörja, ta avsked och bearbeta sorgen. Det finns knappt tid att prioritera det enda säkra efter födelsen, att vår tid på jorden har ett definitivt slut. Allhelgonahelgen har en ställföreträdande betydelse under året: i gemenskap med andra möter vi döden och dess konsekvenser för livet. Döden går inte att fly undan. Att våga möta den fördjupar våra perspektiv på livet, vad som är värt att prioritera. Relationer behöver vårdas och möjligheter tas tillvara. Prioriterar vi döden, blir livet värt att vårda. Genom att ta avsked och sörja våra kära, berättar vi något grundläggande om hur värdefull en människa är.

Längtan efter Livet som helt, oförstört och genuint är nedlagt i människan. Den driver vårt sökande efter mening och mål. Ger vi oss tid att stanna upp, bearbeta och tolka det som sker fördjupas våra perspektiv och möjligheter öppnas att finna sig själv i det mångahanda och en mening med det liv vi fått som en gåva. Allt detta är tecken för att vi är skapade till Guds avbild med ett program för livet: att alltmer bli det vi är. Gud är kärleken och vår kallelse är att leva av den och återspegla den under vår tid på jorden. Längtan och oro lever sida vid sida. Endast i Gud kan vår längtan stillas och vårt hjärta få ro. Det gäller därför att inte fastna i konsumtionssamhällets ekorrhjul.

Ljusen på kyrkogårdarna vittnar om de som gått bort, vår längtan efter att ljuset ska fördriva mörkret och hoppet om en värld utan brist. Jesus Kristus delade våra livsvillkor och gick genom döden till förnyat liv som den uppståndne. Han är världens ljus, sänd till oss av den gudomliga kärleken för att skänka försoning och förnyelse av livet. De ljus jag tänder under Allhelgonahelgen är tecken för honom, för dem som gått före och hoppet om en värld där ljuset råder.

I Guds ljus ser vi ljus. Det får vi ta emot och dela som ljusbärare. Då kan hoppet råda.