Den som sett på reklam TV under året kan inte ha undgått hur spelbolagen växer i antal. Redan under våren var ökningen dramatisk och den tycks ha tilltagit under hösten. De är nu så många nu att det behövs särskilda hemsidor för att få överblick över dem.
Lockropen i spelbolagens reklam uppvisar en aldrig sinande kreativitet. Startkapital erbjuds, vinsterna utbetalas inom fem minuter och så vidare. Riskerna för förlust redovisas inte. Stora summor utlovas, som i verkligheten bara några få kan få dela av och de många spelarna med förluster betalar för.

Med tanke på ökningen av spelbolag och att en allt större del av reklamtiden i TV kanalerna finansieras av dem måste verksamheten gå med stor vinst genom att locka många att spela. Stora pengar hamnar utomlands. Beskattningen är låg.

En viss skärpning av kontrollen över spelbolagen är på gång men kommer knappast att råda bot på detta växande samhällsproblem. I den politiska debatten har det varit tyst. I medierna förekommer enstaka inslag. Det berättas om alla idrottsutövare och tränare som tydligen medverkar i reklamen utan större betänkligheter – med ett undantag, Charlotte Kalla som fått höra om konsekvenser för dem som hamnar i spelberoende och förstör för sig själva och andra. I ett annat inslag berättas om den spelare som förlorat miljoner och bjudits på resor och annat av spelbolag för att fortsätta sitt spelande.

Det här kommer inte att gå väl för många spelare och deras nära och kära. Det är dags att detta samhällsproblem uppmärksammas på allvar. Liksom i de flesta andra samhällsfrågor finns också ett grundläggande personligt ansvar för de egna handlingarna och deras konsekvenser för andra.

Under denna vecka i kyrkoåret är temat Samhällsansvar. Även i kyrkan är det alltför tyst om spelandet som samhällsproblem. Enskilda medarbetare möter människor som är spelberoende och försöker hjälpa dem i den utsatta situation som de och deras kära befinner sig i. Det är viktigt att problematiken tas upp i församlingarna, inte minst i konfirmand- och ungdomsverksamheten.

En av Dagens böner från den gångna söndagen täcker in den här utmaningen för oss:
O Gud, du som har satt oss att leva här i världen, låt oss besinna vårt ansvar, så att vi alltid tjänar dig och vår nästa. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Vi har firat Marie Bebådelsedag med dess glädjebudskap. Maria tar emot ett personligt uppdrag att föda ett unikt barn för världens skull. Hon insåg att det hon skulle göra hade stor betydelse för andra. Det var omöjligt för henne att separera de egna livsvalen från den kallelsen. Hon höll samman det personliga och gemensamma. Så måste det vara. Ingen är en öde ö. Alla livsval och handlingar får konsekvenser. Det är nödvändigt att vi inser det och tar det på allvar.

Som kyrka har vi ansträngt oss under lång tid att frikoppla oss från den gamla syndakatalog som talade om vad en kristen inte får göra. Det skulle gå att känna igen en kristen på den personliga livsföringen. För den drogberoende eller fångne i ett destruktivt beteende gav det stöd in ett människovärdigt liv. För många andra blev det kravfyllt och dömande. Syndakatalogen gav också en lagisk bild av tron och livet.

Pendeln har nu svängt över åt andra hållet. Vi ägnar oss främst åt socialetik. Vi tar del i utmaningarna i vårt samhälle och globalt. Och vi behöver ta dem på allvar – det är verkligen sant och rätt. Men ett kristet samhällsperspektiv behöver inrymma mer än socialetik.

Jag blir alltmer bekymrad över att kyrkans folk allt oftare särskiljer privat och offentligt, personligt och socialt, kollektivt och individuellt, professionellt och ideellt. Det kan vara nödvändigt i vissa sammanhang och under perioder i livet men är förödande som livshållning. Ett exempel är när medarbetare bara deltar på arbetstid eller i särskilda uppdrag men förutsätter att andra ska medverka ideellt på sin fritid. Inte är det i längden hållbart, särskilt inte för den som är vigd till livslång tjänst? Det hindrar inte att alla behöver tid för sig själva och de nära relationerna.

Att skilja mellan socialetik och individualetik är inte heller hållbart. Samhället består av människor och formas av oss gemensamt. Intresset för att analysera och utveckla etikens grundläggande principer tycks vara stort. Mindre självklart är att dra konsekvenser från de etiska grundprinciperna till de moraliska handlingarna. Vi som ägnat åt oss förändrings- och utvecklingsarbete vet att det avgörande är att vandra från vision och grundvärderingar till konkreta handlingar. Det går inte att hålla isär etik och moraliskt handlande. Personligt och socialt hör samman.

Ansvaret för våra egna liv och vår gemensamma framtid är något att reflektera över i fastetid när vi vandrar med Jesus mot korset. Vi kan göra det utan att skuldbelägga vare sig oss själva eller andra.

Denna advents- och jultid har vår kyrka på ett särskilt sätt satt barnen i centrum. Vi har uppmanats att tända ett femte adventsljus för de utsatta barnen på vår jord. Nästan sju miljoner barn uppnår aldrig fem års ålder. Tjugo miljoner barn är på flykt. De är budbärare om att det livsnödvändigaste saknas hos många och att hemlöshet och desperat sökande efter livsrum uppstår ur människors våld.

Varje barn är sårbart, utsatt och skyddslöst i sitt beroende av kärlek, omsorg och föda. Barnet har inte valt att födas, har heller inte valt sina föräldrar och platsen att födas. Vissa barn blir mer utsatta än andra, några redan före födseln, andra under sin uppväxt. Alla är de oändligt värdefulla och värda ett värdigt liv. När vi ser på barnet i krubban ser vi ett barn som delar alla barns villkor på jorden. De är Guds barn. När vi ser barn som är utmärglade av svält, har skräck i sina ögon på grund av det som de varit med om eller gråtande vädjar om hjälp, då ser vi barnet i Betlehem. Gud är solidarisk med jordens barn. Jesus tar själv upp barnen i sin famn och lägger sina välsignande händer på dem. De hör till Guds rike, de har en särställning inför Gud eftersom de är så öppet beroende och sårbara. Bakom imagen och allt yttre som döljer behoven är vi alla i barnens situation. Som vuxna har vi bara fler redskap för att överleva. Och ett särskilt ansvar därtill.

Som väntande moder är Maria nära alla mödrar. Hon bär sitt barn med den glädje, förväntan och oro inför framtiden som hör till. Hon får uppleva hur det är att sakna tak över huvudet och föda sitt barn som en av de fattigaste, i ett stall. Hon får i tacksamhet till Gud ta emot sitt barn och glädjas tillsammans med gästerna i stallet. Men tryggheten är kortvarig. Snart blir Maria, Josef och barnet en av många flyktingfamiljer på vår jord. För att rädda livet är de tvungna att fly undan en av de många grymma härskarna. Det är lätt att se kopplingen mellan deras livssituation och alla flyktingar runt hela den jord som vi delar med varandra. De är ju fler än någonsin nu på grund av obarmhärtiga och orättvisa livsvillkor, krig och människors förtryck av varandra. Jesus möter i barnet och han möter i den som saknar mat för dagen, är sjuk och hemlös. Jesus möter i varje människa, sårbar på många sätt på brustenhetens jord.

Den heliga familjen befann sig i en utsatt situation. Och det gjorde nog också herdarna som kallades till Betlehem. De möttes av ett vanligt tilltal från Gud genom ängeln: ”Var inte rädda.” De orden behöver också vi ta till oss. Det finns en gudomlig närvaro mitt ibland oss. De fick också lyssna till den änglasång som vi ännu sjunger i våra gudstjänster: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Gud handlar för att befria oss från det onda. Vi får ta emot den flerdimensionella fred som Gud skänker genom Jesus Kristus: den innesluter fred med Gud, varandra, oss själva och den skapelse som vi förvaltar.

Kristus kommer till oss. Vi får komma till honom med vår längtan efter förnyat liv och kraft att leva i fred.  Det är julens budskap till små och stora barn. Vi tar det med oss in i det nya året. Guds löften bär vår framtid.

Sveriges Televisions Uppdrag granskning har granskat själavården i kyrkan för att undersöka om det förekommer att präster och andra i kyrkan vill ”bota” homosexuella. Bakom ett sådant förhållningssätt måste i så fall ligga att homosexualitet är ett beteende som kan ändras, att det går att välja sexuell orientering eller till och med att homosexualitet är en sjukdom. Det skulle vara ytterst anmärkningsvärt, särskilt som sjukdomsstämpeln togs bort i Sverige redan 1979. Här gick Svenska kyrkan före och redan 1974 publicerades antologin ”De homosexuella och kyrkan” med Holsten Fagerberg som redaktör. Arbetet för fördjupade kunskaper, vidgade perspektiv, öppenhet och varje människas rätt till sin sexuella orientering har fortsatt sedan dess.

Det som nu tycks förekomma hos några få bakom stängda dörrar går helt på tvärs mot detta och skulle även strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Det handlar i grunden om människosyn. Uppdrag granskning ställer en utmanande fråga om kyrkans syn på sexualiteten och hur den tillämpas i praktiken som fordrar ett svar.

Sexualiteten hör till att vara människa. Den kan vi inte välja. Ibland har kyrkan felaktigt gett det intrycket.  Sexualiteten hör till skapelsen. Den är Guds gåva och en integrerad del av människans liv. Den hör till våra grundläggande behov. Ibland talar vi om sexualiteten som om den endast är relaterad till vissa ”sexuella” handlingar. Men den är alltid närvarande, innesluter hela människan och har konsekvenser för hennes längtan, perspektiv och kommunikation med andra. Det är inte möjligt för oss att fly undan den, Sexualiteten finns, därför att vi är människor. Det är inte bara en ytlig ”läggning”, det är en orientering som berör hela personligheten.

Den här synen på sexualiteten som integrerad i själva den mänskliga existensen har blivit tydligare när vi i vår kyrka under flera decennier studerat, samtalat och tagit ställning i frågor om homosexualitet och samkönade relationer. Vi har brottats med de bibliska texterna. Vetenskapen har också gett oss fördjupade kunskaper. Därför måste vi dra slutsatserna att sexualiteten inte är något som människan väljer och att det finns skillnader i sexuell orientering. Både sexualiteten i sig och orienteringen handlar primärt om vad vi är, först i andra hand om vad vi gör. Men det är viktigt att vi tar ansvar för hur vi lever med vår sexuella orientering.

I slutet av 1990-talet tog kyrkomötets läronämnd principiell ställning till homosexualitet, år 2005 gjorde kyrkomötet det.  Vi accepterar fullt ut människor med homosexuell orientering. De finns redan i kyrkan. Vi tar därför avstånd från synsätt och handlingar som innebär att homosexuella ska ”botas” från sin sexuella orientering. Spåren förskräcker när människor undertryckt sin sexualitet. Som kyrka verkar vi för att alla människor får möjlighet att leva i kärleksfulla, trogna och livslånga relationer.

Det här synsättet måste självfallet prägla själavården i kyrkan. Den är till för den som söker själavård. Utgångspunkten är att alla är välkomna sådana de är. Syftet är att den som kommer till själavårdande samtal ska få fördjupad självkännedom med god självkänsla och tillit till de möjligheter som livet ger henne. Varje människa är älskad av Gud, har ett oändligt värde och ska behandlas med värdighet. Prästen ska som själavårdare bidra till att den enskilde fördjupas som människa i sin relation till Gud och till andra.

Kyrkan ska inte bidra till att människor föraktar sig själva, döljer sitt verkliga jag eller går in i sexuella relationer som de inte klarar av och därmed skadar andra.  Kyrkan ska understödja att människor tar ansvar för hur de utövar sin sexualitet. Då är det nödvändigt att börja med att förkunna att sexualiteten är en gåva i våra liv. Jag är människa, därför älskar jag.

Under det nordiska biskopsmötet på Lofoten gav forskningsdirektorn vid det norska polarinstitutet på Svalbard Kim Holmén en överblick över läget när det gäller klimatförändringarna. Om jag jämför med det jag fick höra för drygt sex år framstår det han berättade om utsläppen och den globala uppvärmningen som än mer alarmerande. Hur någon kan förneka att detta är en katastrofal utveckling är en gåta. Och att inte mer görs är en moralisk skandal.  

Om vi tar del av långtidsstatistiken från 1900-talets början blir det tydligt. Det finns en naturlig variation men förändringarna accelererar, särskilt de senaste femton åren. Ekosystemen, jordbruket och infrastrukturen påverkas. De värsta prognosmodellerna har överträffats i verkligheten. Priset för det som sker kommer att betalas av kommande generationer även om utsläppen direkt minskas drastiskt.

Människan har skapat klimatkrisen. Nu är det nödvändigt med anpassning till förändrade livsvillkor och införande av radikala åtgärder. Utmaningen är global, nationell och lokal. Den gäller varje enskild människa, som både är beroende och bidrar till helheten.

Det här har med vår gudsrelation att göra. Det är en överlevnadsfråga för Guds skapelse, och vi är Guds medarbetare och förvaltare av skapelsen. Det handlar om vårt ansvar för relationerna. De mest utsatta runt vår jord kan inte värja sig; de har vi ett särskilt ansvar för.

En utveckling i rätt riktning måste till. Det räcker inte med ny teknologi. En etik där det gemensamma och långsiktiga står i fokus och en moral som får konsekvenser behövs. När det kortsiktiga, som inte kostar pengar eller kräver att den enskilde avstår från något, belönas i allmänna val, bör kyrkan påminna om behoven av långsiktiga åtgärder för skapelsens överlevnad.

Ur ett manifest – en hustavla – från en konferens i Trondheim 2001 om etik och förvaltning av naturen hämtar jag två budskap som kopplar överlevnadsfrågorna till gudsrelationen:

”Människa, du som har kunskap om gott och ont, ta ditt ansvar!

”Människa, du som har makt att ödelägga jordens väv, du är kallad till ett liv i försoning!”