Under de sista förberedelserna inför juldagens mässa blev jag uppmärksammad på biskop emeritus Bengt Wadensjös debattinlägg i julaftonens Svenska Dagbladet, ”Växande tro på återfödelsen utmanar kyrkan”. Att reinkarnationstankar med delvis olika innehåll har brett ut sig i Sverige och även bland en del företrädare för kyrkan är ingen nyhet för mig. Att en biskopsvigd person ser detta som en närmast naturlig utveckling av kristen tro är mer än anmärkningsvärt, särskilt som Bengt Wadensjö kontrasterar den nya tron mot en beskrivning av kristen tro som svårligen går att känna igen. Att använda en växande andlig spekulation om återfödelse till källa för kristen tro leder vilse.

Resonemangen kring reinkarnationen är märkliga i flera avseenden. I andra religioner är det ett straff att återfödas. I de svenska andliga spekulationer som ryms inom det som brukar kallas New Age ger återfödelsen en andra chans för människan. Utmärkande för vår tid är bland annat en andlig flykt undan det svåra, undan ansvar för brutna relationer och undan personligt ansvar för det som är ont. Evigheten har gått förlorad. Det enda som finns är att göra det bästa möjliga av livet på jorden. Och går det inte bra, bör man få nya möjligheter.

Någon frälsning är det inte frågan om i reinkarnationstron. Den förutsätter ju att det finns något att frälsas ifrån. I kristen tro går vägen till livet genom att vi överlåter oss till kärlekens Gud som handlar med oss. Vi vågar konfronteras med vår egen sårbarhet och svaghet. Vi flyr inte undan samvetet som Gud gett oss utan bekänner det vi brutit mot Guds vilja i tankar, ord och handlingar. Då möts vi av det som hör till centrum i kristen tro: förlåtelsens upprättande ord. Kristen tro är obegriplig om man inte tar med kampen mellan ont och gott i bilden. Den pågår inte enbart hos andra – utanför oss själva – utan i varje människas hjärta. I Bibeln, kyrkans tro och bekännelse har vi källor som inte leder vilse.

Här kommer så avslutningen av min juldagspredikan över inledningen till Johannesevangeliet med temat ”Skapelsen ska återupprättas”.

Vi som lever i tiden efter den första julen behöver låta det gudomliga Ordet förnya oss. Det sker när vi samtalar med Gud i bönen, när bibelordet får tala personligt till oss, när Guds ord förenas med dopets vatten och nattvardens bröd och vin. Då skapar Gud och förnyar livet.

Det behöver ske. Om det gudomliga Ordet får utrymme i våra liv, då händer något med oss som kan bli omvälvande på en jord som våndas av miljöförstöring, klimatförändringar som hotar skapelsens och därmed mänsklighetens överlevnad, av intolerans, förtryck, fördrivning och krig. Det handlar om en fred som innesluter frid med Gud och fred i våra relationer och en skapelse som återupprättas så att människor kan leva ett människovärdigt liv.

Det som sker i julens under innebär att det eviga omfamnar det ändliga och begränsade. Det är inkarnation. Gud tar gestalt i vår värld för att föra oss rätt och hem till slut. Det är inte reinkarnation som är vår framtid, att vi skulle återfödas till denna bristfälliga jord.

Enligt kristen tro är vi inte hänvisade till oss själva och livet på jorden. Vi är evighetsvandrare. Gud inkarneras för att vi ska får höra hemma hos Gud i all evighet. Vi kallas in i den evighet som omsluter alla tider. Vi kallas via den försoning som Jesus ger till den slutliga befrielsen, då Jesus Kristus kommer åter och Guds vilja ensam kommer att råda. Jesus är fylld av nåd och sanning, de hör samman. Det som sker är en gudomlig gåva, nåd. Det uppenbarar en gudomlig sanning om våra liv, om livets ursprung och mening, om försoning och gudomlig närvaro genom alla tider.

Juldagen är Guds kärleks dag. Världen behöver den kärleken. Vi får nu bära vidare budskapet om den stora glädjen, att en Frälsare har fötts. Gud har i sin kärlek sänt sin son för att vi inte ska gå under utan ha liv och liv i överflöd. Gud är hos oss. Gud är med oss. Livet kan få en annan gestalt och skapelsen återupprättas om vi tar emot det gudomliga Ordet och låter det skapa och förnya så att Guds vilja sker.