Vid min sista juldagshögmässa som biskop i aktiv tjänst valde jag att tala om barnet ur flera perspektiv.
Barnet står i centrum när vi firar den kristna julen. Därför har det en särställning i kristen tro. Det är viktigt att se barnet, att verkligen se barnet på djupet. Vi börjar med att

Se barnet i skapelsen
Inledningen till Johannesevangeliet öppnar perspektiven på barnet genom budskapet om det gudomliga Ordet vid skapelsens början. Det är Ordet som ger liv, det skapar och förnyar livet. Det är inledningen till den stora berättelsen om Guds handlande med mänskligheten.

Gud skapade och såg att det var gott. Gud ville livet. Därför möter vi Gud i varje barn, skapade till Guds avbild, vilka de än är. De ser olika ut, lever runt hela jorden, har olika hudfärg och personliga gåvor. Alla är de älskade av Gud med ett oändligt värde som ingen kan ta ifrån dem, och de är värda att behandlas med värdighet. De har fötts till att vara Guds medarbetare i skapelsen. Det finns en uppgift för var och en. Det gör skillnad att de finns.

Se barnet i skapelsen. Alla barn förenas av sitt ursprung, sin uppgift och sin hemhörighet hos Gud. De tillhör Guds rike, som vi är kallade att göra synligt i vår värld. Barnet är vår förebild enligt Jesus, som tog barnen upp i famnen och välsignade dem. Det ska också vi göra. Han sa dessutom att det gäller att bli som ett barn för att komma in i Guds rike.

Barnet vittnar genom sitt sätt att vara om behovet av kärlek och visar på den livshållning som kännetecknas av öppenhet, tillit och växande. Här finns grunden för att fördjupa gudsrelationen så att det leder till att medmänskliga relationer utvecklas och vi tar ansvar för den skapelse som vi fått i uppdrag att förvalta.

Det går inte an att så förskräckande många barn i vårt land och globalt är så utsatta som de är. Varje barn behöver mat, kläder, nära och kära som ser och bryr sig om, en trygg plats att bo på och få växa upp som barn utan varje form av övergrepp. Bilderna på barn i terror, krig och på flykt strömmar mot oss som kanske aldrig förr. I vårt eget land har vi en hel del att ta tag i med barn och unga vuxna som är otrygga och lider av psykisk ohälsa. Hur länge ska vi tolerera mobbning som knäcker självkänsla och livslust? Hur kan vi göra något annat än att verka för att barn på flykt återförenas med sina föräldrar och syskon?

Se barnet i skapelsen, det innebär att se barnet i vår närhet och i handling visa att varje barn är värdefullt och behövs hos oss, i hem, familj, skola, samhälle.

Allt detta behöver finnas med när vi lyssnar till julevangeliet och budskapet i Johannesevangeliet om att det gudomliga Ordet från skapelsens början kommer till oss.

Se barnet i krubban
När Gud ska bli en av oss väljer han att födas som ett av många barn. Det är ingen tillfällighet. Det är en gudomligt handlande i solidaritet med människan och skapelsen. Gud utblottar sig själv och kommer som en tjänare för att återupprätta skapelsen, försona oss med Gud, ge andlig förnyelse och öppna vägen till det liv som aldrig dör. Därför hör barnet i krubban och den lidande tjänaren på korset ihop. Gud är med oss, Immanuel!

Det finns flera omständigheter och tecken knutna till Jesusbarnet som visar på betydelsen i det som sker. Barnet föds i Davids stad, Bethlehem. Han är ett barn av det judiska folket med uppgift att befria alla folk. Gud blir en av oss i en situation som inrymmer sådant som står på spel på vår jord. Det är inte självklart att förlossningen sker i en trygg miljö där det finns goda möjligheter till liv. Det fanns inte plats för den heliga familjen i ett vanligt gästhem, barnet föddes därför i ett stall. Hot mot barnets liv fanns från första början. Kung Herodes ville inte att ett sådant barn skulle födas och växa upp till att bli en ledare för det ockuperade folket. Jesusbarnet blev också ett av många flyktingbarn på vår jord.

Att se barnet innebär att se mer än de livsvillkor som det delar med andra barn. Det är något unikt som sker. Guds löften uppfylls. Messias, människosonen, Guds egen son kommer till oss. Profeten Jesaja hyllar Guds stora gärningar: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.”

Ett gigantiskt fredsprojekt inleds genom julens händelser. Barnet föds som en fredsfurste. Syftet är att Guds fred ska råda. Som korsets tecken har en lodrät och en vågrätt arm inrymmer freden relationen till Gud och till medmänniskan i skapelsen.

Ordet blev människa. Barnet återspeglar Gud. Guds son är fylld av nåd och sanning som det står i Johannesprologen. Det betyder att barnet som kommer till oss är en gåva från Gud och bär sanningen om våra livs ursprung, mening och mål. Därför sjunger vi med änglarna: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Det är nåd att få ta emot barnet och bereda rum för det i hjärtat. Det fick herdarna göra. Det är till helt vanliga människor som änglarna kommer med bud om liv. Frälsaren har fötts. Herdarna inbjuds att uppleva undret och se barnet. Vi följer med till krubban och kan med dem prisa och lova Gud för att sedan berätta för andra om Guds handlande med oss. Barnet i krubban växer upp för att rädda oss genom försoning och förnyelse av livet. Barnet möter i den vuxna människan. Därför,

Se barnet i dig och andra
Barnet är inte bara de nyfödda och små. Det är också jag och du och andra. Det är avgörande att vi inte tappar barnets perspektiv. Jesus var tydlig med det. Barnet hör hemma hos Gud och behöver nåd och sanning, omsluten av kärlek. Det gäller för oss alla.

Ser vi barnet i oss själva får det konsekvenser för hur vi ser både på unga och äldre. De grundläggande mänskliga behoven förenar oss, även om de tillgodoses på olika sätt efter ålder. Vi ser människovärdet och sårbarheten, de personliga gåvorna och möjligheterna. Vi ser att det inte går att dela upp människor i vi och de. Vi förenas av att vi är människor. Vi kallas att delta i Guds fredsprojekt som andligt förnyade och fördjupade människor.

Dagen är kommen, kärlek triumferar. O kom, låt oss tillbedja Herren Krist!

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. De orden ur Jesaja 9 beskriver inte ”de andras” situation utan allas vår situation. Guds son föds som världens ljus för att mänsklighetens och varje människas mörker ska fördrivas. Han är den nya människan, vår framtid och vårt hopp, som det står i en av nattvardsbönerna.

Eftersom vi alla i grunden är utsatta börjar all förändring och förnyelse av livet med oss själva. Det innebär att erkänna delaktighet i världens bortvändhet från Gud och att bejaka det personliga behovet av att befrias från mörkret. Detta sker genom Jesus Kristus. Gud är med oss.
Advents- och jultiden är ljusets tid. Mörkret ska fördrivas genom ljuset. Det svarar mot den längtan som vi bär på. Utan ljus inget liv. Därför tänder vi ljusen.

Advents- och jultiden är familjernas och de nära relationernas tid. Därför blir kontrasterna tydliga, när familjer splittras och relationer går sönder. Till kristen tro hör att stå upp för relationer. Därför måste vi protestera när flyktingfamiljer som vill återförenas i vårt land inte får göra det. Det handlar om medmänsklighet och att de nära relationerna är avgörande för de utsatta. Utan familjeåterförening ingen integration.

Advents- och jultiden är barnens tid. I kristen tro har barnen en särställning. Vi lyssnar till julevangeliet. Inget stall har beskrivits så idylliskt som det stall där Guds son föds. Det är ovanligt rent och ljust, fyllt av harmoni, gemenskap och glädje. Det glädjefyllda budskapet om att Gud kommer till oss i Jesusbarnet dominerar. Men bakgrunden får vi inte tappa bort. Det fanns inte plats för den heliga familjen i härbärget. Därför måste de ta in i ett stall som var lika smutsigt som alla andra, knappast en lämplig förlossningslokal. Från första början solidariserar sig Gud med de allra mest utsatta, de som saknar en plats att bo på, ett hem att skydda barnen i. Det är ett budskap också för vår tid med de många på flykt. Den heliga familjen blev en flyktingfamilj.

Julbudskapet förkunnar att människan är oändligt värdefull i Guds ögon och ska behandlas med värdighet. Gud uppenbarar sig som ett utsatt barn och som den medlidande. Jesus kommer med försoning, befrielse och förnyat liv. Han vill få plats i vårt hjärta. Det gör skillnad.
En Välsignad Jul för ett Gott Nytt År!

+ Ragnar

När jag tänker tillbaka på 2016 fylls minnesbilderna som inget tidigare år av utsatta barn. Det enda jag något kan jämföra med är bilderna på de nakna och flyende barnen under Vietnamkriget i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Fyraårige Alan från Syrien sköljdes upp på stranden i Turkiet. Han verkade ligga där fridfullt på mage, men hans liv hade slocknat i havet under flykten. Alans livsöde berörde. Krigets fasor, våldets kraft och flyktingarnas utsatthet kom in i våra vardagsrum genom den lille pojken.
Så har det fortsatt under året. Bana, 7 år, har med hjälp av sin mamma twittrat inifrån det instängda östra Aleppo och berättat för omvärlden om sin skräcksituation med vädjan om hjälp. För henne slutade det bra, hon är en av dem som evakuerats i stridernas slutskede. Många barn i Syrien har inte kunnat gå i skolan på fem år i ett krig som varat längre än Andra världskriget. I Aleppo räknar man med att över 200000 överlevande barn är traumatiserade och i akut behov av bearbetning av sina upplevelser för att inte fastna i posttraumatiska stressyndrom som förstör deras liv. Även bland de barn och ungdomar som kommit till Sverige finns sådana behov.
Barn behöver trygghet och en grundläggande tillit till att vuxna tar ansvar. Alltför många barn är socialt utsatta också i Sverige. Olika former av övergrepp är skrämmande vanliga, oftast dolda. Flyktingbarnens utsatthet gör särskilt tydligt det som tyvärr är en realitet i alla samhällen på vår jord.

Barnen intar en särställning i kristen tro. Därför har de kristna samfundsledarna i Sverige med stöd av oss biskopar tagit initiativ till Juluppropet för en humanare migrationspolitik. Fokus ligger på möjligheterna till asyl och familjeåterförening. Barnen står i centrum. Om de traumatiserade barnen ska kunna bli helade måste deras behov tillgodoses. Politikerna måste ta ansvar för migrationspolitiken som helhet. Juluppropet koncentrerar sig på det som berör barnen och familjerna genom att uppmana till att
• ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
• ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
• undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening
Skriv på du också och stöd de utsatta barnen och familjerna, http://www.juluppropet.se/.

Vi ska tillsammans bana väg för barnet. Jag har inte förrän i år identifierat mig med Johannes Döparen, kanske för att han levde i öknen, talade om bot och bättring och döpte för att åstadkomma syndaförlåtelse och omvändelse av människor. Han har verkat långt borta från min verklighet. Jag har i år tagit till mig att han banade väg för det unika barnet som skulle födas som ett av de många utsatta barnen på vår jord, i ett stall när det inte fanns utrymme för familjen någon annanstans.

Det var Johannes döparen som döpte Jesus i Jordan. Då hörs Guds röst som förkunnar att Jesus är Guds älskade son. Anden är närvarande när hans befrielseverksamhet inleds. Den avgörande skillnaden för oss är att vi lever av frukterna av den försoningsgärning som Jesus utfört. Men liksom Johannes Döparen är vi kallade att bana väg för Guds utsatta barn i stallets krubba och Guds lidande människa på korset. Barnet kommer till oss med liv och låter Livet segra. ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”, säger profeten Jesaja. Nu får vi ta till oss att Gud uppenbarat det mitt ibland hos, trots att den verkligheten kan vara fördold för oss när vi har det svårt. Vi får lita till Guds löften. Så är vi hoppets folk som förtröstar på Guds nåd och inväntar den framtid som ligger i Guds hand.

Maria förenas med Johannes Döparen i uppdraget att bana väg för barnet. Hon gör det på ett unikt sätt genom att bära och föda det. När Gud kallar henne, säger hon sitt ja i ödmjukhet, lydnad och förtröstan. Hon bär barnet i sitt hjärta från det att livet tänds till dess hon står vid korsets fot och inte kan göra annat än att överlämna det till Gud som kallade henne en gång. Då talade ängeln talade till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

I Marias mantel ryms alla barn på vår jord, ja, vi är alla barn hos Gud. Ängelns budskap till henne gäller oss. Det är avgörande att vi erkänner barnet inom oss och verkligen ser de utsatta barnen. Guds rike av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa hör barnen till. När vi banar väg för barnet, öppnar vi för att Guds vilja ska råda.

Jag tillönskar dig och alla andra barn en trygg och välsignad jul samt ett nådens år 2017

+ Ragnar

Åter en allhelgonahelg. Lövens många färger påminner om skapelsens mångfald och gör livets förutsättningar tydliga. Färgerna varierar som alltid, år från år. De återkommer men är ändå inte desamma.

Vår familj brukar vandra till graven på Gamla kyrkogården. Det är som förut om åren men ändå inte. Ett litet barn följer med för första gången. Vi går in på kyrkogården och jag tänker på när vi gick in med vår son och min svärmor. Vi insåg att hon skulle vila där, och hon var tillfreds med det. Men vår son, inte så.

Det är en solidaritetens tröst att se de många tända ljusen. Så många liv, goda minnen, förlorad framtid, smärta och längtan. Flera gravstenar vittnar om människor som jag har mött, unga och gamla. Löven i sin färggranna mångfald förkunnar. Våren och sommaren är över för denna gång, saknade. Nu går det att längta efter dem. Löv ska födas på nytt.

Det är en verklig tröst att vandra vid allhelgona med hustru, dotter och de två små. Tvååringen kommer rusande mot mig när jag återvänder efter att ha hämtat en sak. Jag ska vara med. Vi vandrar tillsammans. Hoppas att hon anar vad det betyder för mig. Hon gör nog det när jag tar henne upp i famnen. Hon är fascinerad av de många ljusen och pekar ivrigt: Titta! När hennes mamma tänder ljuset på graven blir hon stilla. Hon är tillfreds, liksom jag.

Jesus säger: ”Jag är världens ljus”. Vi behöver lyssna till honom, följa honom och vara ljus för varandra och för dem vi inte känner än. Så kan mörkret vika undan. Och hoppet leva.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Amen

Svenska Kyrkans Unga har hållit sitt stora årsmöte i Borås 5-9 augusti. Det var två år sedan senast. Ändå sedan samgåendet med Ansgarsförbundet för tjugo år sedan har mötesformerna diskuterats. Lösningen blev att riksårsmöten ordnas varje år i fortsättningen. Beslutet innebar att distrikten utser ombud istället för lokalavdelningarna. Därmed skulle risken försvinna för att årsmötet består av över 600 ledamöter om alla lokalavdelningar utser de ombud som de haft rätt till. Det här var en het fråga på årsmötet. En motion om att lokalavdelningarna ska utse vann med 57 röster mot 54. Men det blir ingen ändring tillbaka förrän samma beslut fattas nästa år. 

Svenska Kyrkans Unga visade att de har en mogen demokratisk process och beslutsordning. Något som kyrkomötet kan lära sig av är att styrelsen yttrar sig över motionerna före utskottsarbetet. Positivt var också att de långa sammanträdena lättades upp av olika inslag och andra programpunkter.

Vi var fler biskopar än vanligt vid årsmötet, vilket många kommenterade positivt. Eva Nordung Byström, Härnösand, Thomas Söderberg, Västerås, och jag framförde uppmuntrande tillrop och hälsning från biskopsmötet i plenum. Vi fick också chansen att berätta i årsmötes-TV varför vi tycker att Svenska kyrkans unga är viktiga. Se oss på YouTube, länk längst ner: Skarabiskopen Åke Bonnier leder avslutningsmässan.

En kul grej är att distrikten har olika maskotar. Uppsala har en gris, som kallas Bacon. Som ni kan se på bilden ser hon vänlig ut och har ett klurigt leende. Tanken med namnet är nog inte att Bacon ska bli bacon. Bakom finns en diskussion om maten ska vara vegetarisk eller inte. Beslutet för ett par år sedan blev att ett mål per dag ska vara vegetariskt. Maskoten Bacon visar att det är inget tvång att vara vegetarian.

Det handlar om framtiden, som börjar nu. Själva organisationen Svenska Kyrkans Unga är viktig genom att ge möjlighet bör barn och ungdomar att ta ansvar i kyrkan och samhället. Den ger en demokratisk fostran och

rekryterar medarbetare och förtroendevalda för kyrkan. Allra viktigast är uppdraget som barn och ungdomar går in i och delar med andra. Uppdraget gör att organisatíonen behövs. Därför är det ledsamt att inte fler är medlemmar. Det borde det vara med tanke på att så många barn och ungdomar finns i kyrkans verksamhet. En så stor kyrka som Svenska kyrkan borde ha en mycket större ungdomsrörelse. Men då måste den nog prioriteras på ett helt annat sätt av kyrkoråd, kyrkoherdar och medarbetare. Vi i kyrkan tycks ännu inte inse vilken stor framtidsfråga det här är. Det handlar om innehållet i vårt gemensamma uppdrag och hur fler ska kunna bli delaktiga och ta ansvar. Det behövs fler lokalavdelningar och fördjupat engagemang. Kyrkans unga är framtiden.

Se YouTube med några ledamöter i förbundsstyrelsen och vi biskopar: ”https://www.youtube.com/embed/d2UjpPwRgHA”

Jag stannade i kyndelsmässodagens evangelium särskilt inför att den fromme Symeon väntade på Israels tröst. Det fanns nog ett stort behov av tröst med tanke på allt folket gått igenom. Behovet gällde inte en tröst för stunden utan för livet och evigheten. Den gamle Symeon väntade på Messias.

Det judiska barnet Jesus bars till templet av föräldrarna så som sed var enligt lagen, Tredje Mosebok 12 kapitlet. De kom för att helga det åt Gud. I mötet med barnet i templet förstod Symeon att Gud handlat på ett unikt sätt och nu var närvarande hos dem: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Jesus är ett fönster mot himlen. Han, som är världens ljus, är den unika ikonen. Vi är kallade att följa honom som ljusbärare, så att mörkret inte tar över. Dopljuset påminner om det.

Vi behöver mer av andlig förnyelse och fördjupning så att tron blir till liv och vi kan återspegla Gud och göra Guds vilja. Det finns fortfarande behov av tröst, den som leder oss djupare och vidare i livet.

Fastetiden närmar sig. Det är en tid för andlig fördjupning och för att omsätta i handling alla gudomliga gåvor som vi fått. Vi får ta emot och ge vidare. Tänk om vi med våra liv kunde visa på den gudomliga verkligheten, vara levande tecken för Guds närvaro i vardagen, fönster mot himlen!

Om sådana människor handlar fasteboken Vardagsikoner som prosten i Delsbo J Peter Södergård skrivit på ärkebiskopens uppdrag. Med ett jordnära och mustigt språk berättar Peter personligt om erfarenheter av människor som blir fönster mot himlen för honom. Hans fastebok är en bok för eftertanke och samtal när vi vandrar med Jesus fram till påsk. Den kan hjälpa oss att andligt fördjupa våra egna liv och att se spåren av Gud hos människor i vår närhet och runt hela vår jord. Sådana vardagsikoner visar våra behov av det Gud ger och inspirerar oss till att tjäna den gudomliga kärleken i vardagen.

Denna advents- och jultid har vår kyrka på ett särskilt sätt satt barnen i centrum. Vi har uppmanats att tända ett femte adventsljus för de utsatta barnen på vår jord. Nästan sju miljoner barn uppnår aldrig fem års ålder. Tjugo miljoner barn är på flykt. De är budbärare om att det livsnödvändigaste saknas hos många och att hemlöshet och desperat sökande efter livsrum uppstår ur människors våld.

Varje barn är sårbart, utsatt och skyddslöst i sitt beroende av kärlek, omsorg och föda. Barnet har inte valt att födas, har heller inte valt sina föräldrar och platsen att födas. Vissa barn blir mer utsatta än andra, några redan före födseln, andra under sin uppväxt. Alla är de oändligt värdefulla och värda ett värdigt liv. När vi ser på barnet i krubban ser vi ett barn som delar alla barns villkor på jorden. De är Guds barn. När vi ser barn som är utmärglade av svält, har skräck i sina ögon på grund av det som de varit med om eller gråtande vädjar om hjälp, då ser vi barnet i Betlehem. Gud är solidarisk med jordens barn. Jesus tar själv upp barnen i sin famn och lägger sina välsignande händer på dem. De hör till Guds rike, de har en särställning inför Gud eftersom de är så öppet beroende och sårbara. Bakom imagen och allt yttre som döljer behoven är vi alla i barnens situation. Som vuxna har vi bara fler redskap för att överleva. Och ett särskilt ansvar därtill.

Som väntande moder är Maria nära alla mödrar. Hon bär sitt barn med den glädje, förväntan och oro inför framtiden som hör till. Hon får uppleva hur det är att sakna tak över huvudet och föda sitt barn som en av de fattigaste, i ett stall. Hon får i tacksamhet till Gud ta emot sitt barn och glädjas tillsammans med gästerna i stallet. Men tryggheten är kortvarig. Snart blir Maria, Josef och barnet en av många flyktingfamiljer på vår jord. För att rädda livet är de tvungna att fly undan en av de många grymma härskarna. Det är lätt att se kopplingen mellan deras livssituation och alla flyktingar runt hela den jord som vi delar med varandra. De är ju fler än någonsin nu på grund av obarmhärtiga och orättvisa livsvillkor, krig och människors förtryck av varandra. Jesus möter i barnet och han möter i den som saknar mat för dagen, är sjuk och hemlös. Jesus möter i varje människa, sårbar på många sätt på brustenhetens jord.

Den heliga familjen befann sig i en utsatt situation. Och det gjorde nog också herdarna som kallades till Betlehem. De möttes av ett vanligt tilltal från Gud genom ängeln: ”Var inte rädda.” De orden behöver också vi ta till oss. Det finns en gudomlig närvaro mitt ibland oss. De fick också lyssna till den änglasång som vi ännu sjunger i våra gudstjänster: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Gud handlar för att befria oss från det onda. Vi får ta emot den flerdimensionella fred som Gud skänker genom Jesus Kristus: den innesluter fred med Gud, varandra, oss själva och den skapelse som vi förvaltar.

Kristus kommer till oss. Vi får komma till honom med vår längtan efter förnyat liv och kraft att leva i fred.  Det är julens budskap till små och stora barn. Vi tar det med oss in i det nya året. Guds löften bär vår framtid.

Advent är kontrasternas tid. De tända ljusen tvingar årets mest kompakta mörker att vika undan och förebådar julen och en ljusare framtid när våren kommer. Adventsstjärnan leder oss till det enkla och smutsiga stallet i Betlehem, där Guds Son föds. Födseln sker inte i ett hem eller gästhem. Gud blir ett av jordens utsatta barn och är för alltid närvarande hos dem. Vi får tända ett extra ljus för jordens barn, som vittnar om Gud.

Advent är glädjens tid: befrielsen är nära. I psalm 108 sjunger vi refrängen: Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud. Var glad, var glad och hylla din konung och Gud. I verserna möter den kontrastrika bakgrunden till glädjen: Gud utblottar sig genom Jesus och blir en av oss, helar våra relationer, skänker uppståndelseliv, kommer till sörjande och låter den gudomliga makten råda helt och fullt till sist.

Under de senaste veckorna har det känts mer påtagligt än vanligt att många har det tungt. Det kan gälla det vanliga och förklarliga: illamående, influensa och ständig trötthet. Det finns ingen enkel lösning. Vägen framåt går snarast genom att acceptera situationen och den egna sårbarheten, att vara närvarande i det tunga och vänta in nya krafter. När krafterna tryter är det inte alltid lätt för den som är van att vara aktiv att kunna unna sig vila och tid för återhämtning.

Andra har drabbats av övergrepp, svek, förluster och sorg. Det är sådant som drabbar året om men ibland kan det bli mer och värre än vanligt. Då behöver vi vara närvarande hos varandra för att dela smärta och frågor. I utsattheten är kanske hoppet inte levande men genom att dela med varandra kan strimmor av hopp födas.

Gud är närvarande i det tunga och delar livet. Jesus kommer med befrielse från all sorts fångenskap, med förnyat liv och kraft för morgondagen.

Ännu ett adventsljus har tänts idag. Befrielsen närmar sig. Vi väntar på att världens ljus ska födas i vårt mörker.

Vem vill vara en åsna? Det verkar vara ett ganska obetydligt djur som inte förväntas uträtta något speciellt. Det går väl an. Värre är att den som kallas åsna anses dum – korttänkt och inte alltför smart. Med tanke på hur illa ansedd åsnan är, måste det väl vara märkligt att den har så stor roll i berättelsen om Jesus? Eller är det just därför att ingen räknar med en åsna som den är så betydelsefull? Jag undrar för övrigt om det kan finnas en likhet mellan en åsna och ett barn.

Jesus visade konkret att barnen är viktiga för honom. Han tog dem upp i sin famn och sa att vi måste bli som barn för att komma in i Guds rike. Ett barn är öppet och visar tillit – förtröstan Det är därför som barnatron är kärnan i kristen tro. Med nya kunskaper, erfarenheter och reflektioner över livet kan den fördjupas och växa. Men tron innebär i grunden att förtrösta på att Gud handlar med oss för livets skull.

Åsnan hade en viktig uppgift för att Josef och Maria skulle komma till stallet i Betlehem. Den bar Maria och det Jesusbarn som hon i sin tur bar på. Utan åsnan skulle hon inte kommit fram så att det stora undret kunde ske med henne som Guds tjänarinna. Den hade säkert ingen grandios självbild utan utförde bara det arbete som behövde göras. Uppdraget ledde till att den fick vara med när Gud blir människa. Åsnan och barnet möts i stallet. Tänk att Jesusbarnet delar bostad med en åsna!

Långt senare var det åter dags för åsnan att göra en avgörande insats för Jesus. Många små insatser i det fördolda hade det nog blivit under årens lopp. När Jesus skulle rida in i Jerusalem som en annorlunda kung, då blev åsnan hämtad. Lite förvånande var det väl att bli utvald för något så storartat. Jesus kunde ju ha valt en häst. Men det var glömt när människorna ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Inte handlade orden om åsnan men den kunde räta lite på ryggen: om den inte burit Jesus hade han inte kunnat rida in. Åsnan kallades till sitt uppdrag för att den gudomliga försoningen skulle ske och livet segra.

Jag vill vara ett barn hos Gud som tar emot det Gud ger genom Jesus.  Jag vill vara en åsna som i många, oftast små och ansenliga uppdrag trofast bär Jesus till andra.

Gud kommer till oss i välsignad jultid. Gud är med oss när vardagen kommer. God Jul!

Ett efterlängtat barn har fötts idag. Vi har blivit mormor och morfar, glada och stolta sådana, till en liten flicka. Det är årets viktigaste händelse för oss. Livet förnyas med en ny generation. Det ger perspektiv på historien, nuet och framtiden. När ett barn föds, tycks tiden stanna för ett ögonblick för att strax gå vidare med förnyad kraft.

Det är ett livets under när ett barn föds. Vi kommer i kontakt med livets källa, och våra egna liv förändras för alltid. Barnet tar sig livsrum hos oss. Det är bra att det finns nio månader att förbereda sig, även för mormor och morfar.

Man kan inte ta för givet att man ska få ta emot ett barn, och att det ska gå så som man själv planerar. När vi följt vår dotters graviditet har det blivit påtagligt hur sårbara vi är. Så mycket kan hända. Jag tänker på de längtande blivande föräldrar som inte fick uppleva glädjen att ta emot sitt barn.

Det känns gott att veta att vår dotterdotter nu ligger hud mot hud på vår dotters mage.

Livets Gud, välsigna vårt barnbarn och alla andra barn på vår jord. Amen.