Vi har kommit till avslutningen av vår veckolånga pilgrimsvandring i det heliga landet. Jag har vandrat för livet, mitt eget liv och det som vi har tillsammans. Landet kallas heligt därför att Gud har handlat här genom historien. För mig som kristen blir den stora berättelsen konkret. Gud uppenbarade sig genom att bli människa i Jesus Kristus för att ge oss Livet tillbaka. Han föddes som jude. Kristna och judar har en historia som förenar. Rötterna delar vi dessutom med muslimerna. Det heliga landet är ett gemensamt land som borde förena oss.

Det heliga landet är inte särskilt heligt om man tänker sig att det skulle vara lugnt, fredligt och återspegla Guds vilja. Kampen om livet mot dödens alla krafter som bryter ner och drar isär står starkast i detta land med dess närmaste omvärld. Kanske är det just därför att det är heligt som motkrafterna uppenbarar sig på det sätt som sker. Många säger att nyckeln till fred i Mellanöstern finns här. Jag tror att det är sant. Men det är svårt att finna den. Gud blir fördold i hatets, våldets och misstrons land.

För att det ska ändras fordras att Guds vilja uppenbaras så att sanning och försoning går hand i hand för en gemensam framtid. Under pilgrimsvandringen har vi fått spegla vår personliga livsberättelse i den stora berättelsen som möter på de många heliga platserna: vid Genesarets sjö och Sykars brunn, i Nasaret, Betlehem och Jerusalem. Vi har också fått spegla den i flyktinglägret i Jenin, där teater, film och annat skapande ger unga människor självkänsla och visioner om en god framtid. Likaså i den gode herdens skola för barn och unga och i den lutherska kyrkans kulturcentrum Dar-el-Kalima i Betlehem, där palestinier får konstnärlig utbildning. Kunskap och skapande verksamhet ger livsmod och öppnar perspektiv. Det blev en pilgrimsvandring där vi fick möta livets tecken i vår tid.

Människors upplevelser av sin bakgrund och situation är sanna och verkligen nödvändiga att lyssna på och ta på allvar. Det innebär inte att de är förenliga. I det heliga landet möts många berättelser. De är betydelsefulla därför att de tolkar den komplicerade, konfliktfyllda historien som är ständigt närvarande. De beskriver också den aktuella situationen mot den bakgrunden. Berättelserna är avsedda att forma framtiden och återger därför inte neutrala fakta. De är därför svåra att tyda och genomskåda i den konflikfyllda situationen.

Det heliga landet är den gudomliga uppenbarelsens land. I Nasaret får Maria ta emot ängelns budskap om att hon ska föda ett unikt barn, Guds son. I Betlehem sker det. Många platser vittnar om vad Jesus sa och gjorde för att föda tro och ge förnyat liv. På Golgata, i gravkyrkan i Jerusalem, slutar spåren av vandringen på kärlekens väg. Vid trädgårdsgraven som ger en bild av hur en klippgrav såg ut firade vi en avslutande pilgrimsmässa. Det kändes som att liv och död möttes. Som sändning läste jag orden av Jesus i Joh 10:27-29: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand.”

Den liturgiska färgen var fastetidens lila. Inför välsignelsen vid mässans avslutning bytte jag till uppståndelsens vita färg. Hoppet bär.

Vår pilgrimsvandring fortsätter. På vägen till det himmelska Jerusalem finns många heliga platser där vi kan få vila, fördjupas andligt och hämta kraft för livet. De behöver vi stanna till vid i den kamp mot det onda som präglar vår pilgrimsvandring. Prövningarna är många. Men vi går vidare med Jesus genom död till liv, varje dag och en gång till sist när vår långfredag blir påskdag, uppståndelsens dag.

14 biskopar från vardera Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT) och Svenska kyrkan har varit samlade till gemensamt biskopsmöte i Rättvik under fem dagar och därefter i de olika stiften. Det har varit dagar av andlig gemenskap, lärande och delande av erfarenheter.

Med tanke på att det finns konfliktpunkter främst i etiska frågor är det kanske inte så förvånande att journalister ställer frågor om homosexualitet och samkönade äktenskap när de båda kyrkornas biskopar samlas för första gången på det här sättet. Men det börjar bli tjatigt kan jag tycka. Fast vi har väl själva bidragit till det inskränkta perspektivet på vad som är avgörande för kyrkans uppdrag i samhället. En fråga om syftet med det historiska biskopsmötet kunde varit journalistiskt motiverat. Jag kan försäkra att vi inte gömda undan några kontroversfrågor, de kom upp när någon ville, främst i personliga samtal.

Vi samlades för att belysa de utmaningar vi står inför och dela kunskaper, erfarenheter och perspektiv. Allt i syfte att förstå hur de olika sammanhang våra kyrkor står i påverkar oss som ledare och kyrkor och att stärka förtroendet mellan oss. I dagliga andakter och gudstjänster speglade vi oss i Apostlagärningarnas berättelser om de första kristna. Förkunnelse, bön, liturgiska läsningar och sånger gav ingång till analys och delande. Det slog mig att de flesta av psalmerna och sångerna var andligt innerliga och Jesuscentrerade. Det återspeglar att vi har en gemensam och ännu levande historia.

Efter en vecka tillsammans kunde vi utan svårigheter och i stor enighet göra ett gemensamt uttalande med uppmaningar till våra kyrkor och våra egna förpliktelser som ledare. Originalet är på engelska men finns nu också i svensk översättning: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1305786. Jag hoppas att det gemensamma biskopsmötet och uttalandet också kan få positiva återverkningar i Lutherska världsförbundet. Det bör ha betydelse att biskopar i två av de största medlemskyrkorna i en konfliktfylld tid väljer att samtala om hur de stora utmaningarna ska kunna mötas gemensamt och i den kontext vi själva lever.

Det har varit mycket inspirerande att ha två av biskoparna som gäster i Uppsala stift några dagar, särskilt som båda har varit och är framträdande när det gäller kyrkans mission i Tanzania och i grannländerna, särskilt Malawi och Burundi. Biskop Job Mwbilo från sydvästra stiftet har varit ordförande i en styrelse för evangelisation och mission medan biskop Ambele Mwaipopo från Lake Tanganyika-stiftet har varit kyrkans missionssekreterare. De har mycket att bidra med inte minst när det gäller hur vi kan gå in i dialog med människor av annan tro utan att sudda ut vår kristna tro och kallelse. De underströk vänskapens betydelse och att det är nödvändigt med samverkan för att undvika polarisering i samhället och att motverka religiös extremism.

När missionärer förr i tiden levde under lång tid hos de kyrkor i andra världsdelar som numera är våra systerkyrkor ledde det till ett personligt, andligt och socialt delande. Berättelser fördes hem och inspirerade till engagemang för mission och internationell diakoni. När de unga kyrkorna blev självständiga och skulle klara sig själva försvann en stor del av delandet på plats och berättelserna tystnade alltmer. Vid vårt gemensamma biskopsnöte efterfrågades fördjupade relationer och ömsesidigt lärande genom nya former av utbyte. Utbyggnaden av vänstifts- och vänförsamlingsrelationer samt volontärverksamhet är sådana exempel. Fler personliga berättelser behövs om hur den stora berättelsen om Jesus Kristus tar gestalt i de liv vi lever med sina olika förutsättningar. Vi kan glädja oss över att evangeliet förenar och att vi också känner igen oss i våra kristna syskons erfarenheter. Det fick vi göra redan under den gångna veckan.

Tänk så många missionärer, andra medarbetare och familjemedlemmar från Sverige, som arbetade och formade en gemensam framtid tillsammans med våra dotter- och numera systerkyrkor i Afrika och Asien. I fredags hade vi en sändningshögtid i Uppsala stift. Då kom som hedersgäst Elisabeth Bergman, född i Indien och under många år missionär i Zimbabwe. Hon berättade att som mest var de 50 utsända och med familjerna 100. Så underbart det var att sitta tillsammans med henne, full av minnen, erfarenheter och hopp för framtiden!

Berättelserna var och är fortfarande viktiga för de gamla missionärerna. De var där, och de kunde berätta per brev och vittna hemma i Sverige. De delade våra medkristnas sociala och andliga verklighet. De kom med berättelser hem och förde nya tillbaka.

Sedan ledde utvecklingen till att de gamla missionsfälten och dotterkyrkorna inte längre var vårt ansvar. De blev självstyrande kyrkor och i högre grad självförsörjande än tidigare. Parallellt avvecklades kolonialsystemet. Vi är och ska vara systrar och bröder.

Det var en naturlig och positiv utveckling. Vi skulle stötta dem och de oss genom mission i retur. Inga beroendeförhållanden fick vara kvar. Men det innebar också att antalet utsända från Sverige skars ner drastiskt. Expertkunnande delades fortfarande. Men en negativ bieffekt var att berättelserna tystnade. Och engagemanget blev svårare att uppehålla utan enskilda människors personliga berättelser.

I samband med 60-årsjubiléet av Lutherska världsförbundet 2007 ledde jag och utrikeschefen Margareta Grape en hearing med Svenska kyrkans samarbetskyrkor om deras förväntningar inför framtiden. Denna hearing hölls när vi skulle skriva ömsesidiga avtal med våra partners. En särskilt tydlig signal har jag tagit till mig från den hearingen. De framförde att vi behöver dela varandras verklighet. Det måste ske på ett nytt och mer jämställt sätt, men det är fortfarande alldeles nödvändigt. Jag tolkade reaktionrna mycket positivt. Som ett stöd för relationer och en varning för management, oavsett hur välmotiverad denna än är från förvaltningssynpunkt. Berättelserna behövs ännu. Det beror på att missionen flödar ut ur kyrkans liv.

Det tog många år av överförsiktighet. Men nu byggs relationerna ut, på ett förnyat sätt. Det handlar om vänstifts- och församlingsutbyte i samverkan med Svenska kyrkans nationella nivå. Det har stor betydelse för engagemanget framöver. Relationer utvecklas.

Vid mässan och middagen i Stiftets hus i fredags sändes Christian Bonde och Mattias Evertsson på fyra månader inom vårt utbyte med vår systerkyrka i Zimbabwe för fjärde året. Vi tar emot lika många.

I min betraktelse vid sändningsmässan tog jag min utgångspunkt i temat för 10 söndagen efter Trefaldighet, nådens gåvor och att vi alla är positivt beroende av Kristus. Här kommer ett utdrag:

”Enhet genom nådens gåvor. Den vill jag säga några ord om när ni nu sänds som praktikanter. Ni hör hemma i en lång relation mellan vår kyrka och ELCZ, 112 år faktiskt. Den är vår dotterkyrka och nu vår systerkyrka. Ni får tjäna den enhet som Kristus gett oss. Den ska ni gestalta. Ni får göra det med era unika personliga gåvor.

Enheten byggs och blir synlig med de nådens gåvor som Gud ger. Texten som jag läste från förra söndagen, 10 efter Trefaldighet, handlar om det. Budskapet är att vi är förenade i Kristus. Vi bildar en enhet. Genom dopet har vi inlemmats i honom. Kyrkan är Kristi kropp och Guds folk. När ni möter våra systrar och bröder i Zimbabwe ska ni bära med er att trots alla olikheter mellan oss och skillnader i hur vi har det är vi ett i Kristus. Det är samma Guds Ande som uppehåller våra liv.

Enheten i Kristus innebär inte uniformitet. Varje del i Kristi kropp behövs för att kroppen ska leva och kunna tjäna den enhet som Kristus ger. Det gäller för dig och mig, våra församlingar och stift, våra kyrkor med de gåvor som vi fått gratis, av nåd. De kunskaper och erfarenheter vi bär på som människor och kristna i Sverige och Zimbabwe är viktiga att dela för att vi ska kunna förkunna evangeliet i ord och handling där vi lever. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte’.” Vi behöver varandra. Så jag gratulerar er till att få dela livet med våra syskon i Zimbabwe som har en svår social, ekonomisk och politisk situation. De har en ständig kamp för att överleva. Men ni kommer också att få möta den glädje som de bär på över allt som de fått av Gud och uttrycker i sång och musik, evangelisation och diakoni. Vi som hör till världens priviligierade har mycket att lära från dem.

När vi firar mässa förenas vi med Kristus och med kristna i alla tider och på alla platser. Brödet ger oss delaktighet med Kristus och varandra. Det är också ett verksamt tecken för brödet i Guds rike som räcker åt alla. Och det är ju det riket av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa som vi är kallade att göra allt mer synligt i vår sargade värld.

Vi behöver varandra, var än vi lever.”

Människan behöver lära känna sina rötter och finnas i ett sammanhang. Årets nationella konferens om det kyrkliga kulturarvet blev för mig en påminnelse om det. Den hölls 13-14 maj i Arvika och temat var Plats för berättelser, vilket belystes ur många perspektiv.

Till en sådan konferens hör att studera olika kyrkorum. Vi inledde med Trefaldighetskyrkan som ritades av arkitekten Ivar Tengbom och invigdes 1911. Den kallas konstnärernas kyrka, eftersom konstnärerna från den s.k. Rackstadskolonin präglade den genom sina insatser. Senare har andra konstnärer gjort avtryck. Därför innehåller den här kyrkan osedvanligt många berättelser om bibliska gestalter, människor i Arvika samt goda och svåra händelser i samtiden. Bland annat finns en målning i koret av en soldat i ett krigslandskap med ett offer vid sina fötter.

Kulturarvet behöver utvecklas och göras innehållsligt tillgängligt. Genom forskning om kyrkliga inventarier träder en berättelse fram om hantverksarbete och måleri. Arkitektur, skulpturer, textilier och målningar berättar om möten mellan människa och Gud och hur den stora berättelsen från de heliga skrifterna och kyrkans tradition gjorts levande. Det går att njuta av detta kulturarv för dess skönhet och konstnärliga värde. Men det behövs kunskaper, referensramar och inlevelse för att tränga djupare in i det och ta till sig budskapet och dess gestaltning i olika tider. Vi påmindes om behovet av ett kyrkopedagogiskt arbetssätt som innebär att kyrkorummet blir tillgängligt genom att vi upplever det med alla sinnen. Guidning, moderna kyrkobeskrivningar och digitala hjälpmedel blir viktiga.

Till berättelserna i det kyrkliga kulturarvet hör enskilda människors samhörighet med, erfarenheter av och bidrag till kyrkomiljöerna genom århundradena. Dagligen tillkommer nya berättelser när vi besöker kyrkorna, deltar i gudstjänster och kyrkliga handlingar, tänder ljus, mediterar, ber, sjunger och upplever. Att förvalta kulturarvet är verkligen att bruka det.

Varje människa bär på sin personliga berättelse. När kyrkomiljöerna får tala till henne blir det möjligt att koppla den egna berättelsen till andras och i grunden till den stora berättelsen. Kyrkorummet blir heligt för oss som en plats där Gud handlar. Och det egna livet blir heligt. Mänskligt och gudomligt relateras till varandra, och det blir tydligt att kristen tro handlar om det liv vi fått som en gåva och ska förvalta och bruka. Precis som kulturarvet.