Det är dagen efter det trauma som terrorhandlingen skapar. Ondskan visade vad den förmår när den tar makten under några minuter så att oskyldiga människor dödas och skadas. Men kärleken fick många ansikten genom de människor som visade omsorg om de skadade på gatan, hjälpte varandra till säkerhet och ställde upp när tåg och bussar stod stilla. Ondskan skördade inte bara offer, den väckte också de goda motkrafterna till liv. Det är avgörande för samhällets framtid att dessa krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald.

Det som hände i Stockholm en vecka före långfredagen ger en dramatisk övergång till passionstiden – lidandestiden – som veckan före påsk kallas i kyrkan. Vi följer Jesus på lidandesvandringen fram till korset. När han dödas på den korslagda träpåle som symboliserade förbannelse, hade ondskan till synes tagit makten så till den grad att Jesus utropar sin övergivenhet. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Ett annat försoningstecken är att han överlämnar sin mor Maria och lärjungen Johannes till varandras omsorg. När Jesus uppstår förvandlas korset till ett tecken för den gudomliga kärlekens seger över ondskan. Den blir ett försoningstecken. Korset förenar två riktningar. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Vi inleder passionstiden med Palmsöndagen med evangeliet om att Jesus rider in i Jerusalem. Budskapet är detsamma som på första Advent. Hyllningsropen Hosianna ljuder som då men på ett annat sätt. De är inte jubelrop inför att Guds son ska födas och dela våra livsvillkor. De är snarare bönerop inför den smärtfyllda försoningsvandringen. Hosianna har grundbetydelsen ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”.

Från tredje söndagen i Fastan, som har temat ”Kampen mot ondskan”, hämtar jag en bön för idag och den kommande veckan:
Gud, som är vår tillflykt när ondska och vanmakt drabbar oss, vi ber om vishet, läkedom, mod och styrka att i ditt namn bekämpa det onda och tro på dina möjligheter. I Jesu namn. Amen

På Heliga Trefaldighets dag hade jag förmånen att delta i visitationshögmässa i Vårfrukyrkan i Enköping. Det var en festlig högmässa med flera körer, fantastisk psalmsång, en god predikan och bred delaktighet. Orgelpostludiet gav en försmak av himlen. Kollekten pålystes, den gick till Svenska kyrkans internationella arbete. Det kändes rätt på denna dag som också bär namnet Missionsdagen.

När jag kommer hem hör en präst av sig som är sorgsen över den bön som finns i kollektcirkuläret. Dagen efter säger en teologiskt bildad präst till mig att en sådan bön använder vi inte. Bönen får mig att komma ihåg en ekumenisk samling på 1990-talet då en pastor inledde den gemensamma bönen med ”Gud, vår Far och mor, vi…” Där slutade jag att be. När jag tittade upp såg jag att det var fler än den katolske biskopen Hubertus Brandenburg som stirrade tomt framför sig. Bönen blev exkluderande trots att pastorn säkert avsåg att vara inkluderande. Jag kände mig andligt manipulerad.

Efter vädjan i kollektcirkuläret om en generös gåva till det internationella arbetet följer bönen:
Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

Jag drar mig för att återge den. Att någon skulle kunna känna sig andligt exkluderad av hur Gud tilltalas i denna bön tycks inte ha skänkts en tanke. Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs. Kyrkans uppdrag är att i ord och handling vittna om försoningens hemlighet, den försoning som vi tar emot av nåd och får dela med andra.

Den personliga bönen är hjärtats samtal med Gud och tillbedjan inför Gud. Den kan innehålla mycket som inte hör hemma i församlingens gemensamma bön. Denna bön är inte till för att vi ska förkunna för Gud om Gud eller om Gud för oss själva. Oavsett vår egen teologiska profil och vad som går att teologiskt försvara.

Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Vi får stämma in i kyrkans tro att Jesus är Guds son och världens frälsare. Den omsluter inkarnationen som leder till försoningen och uppståndelsen. Gud utblottar sig och blir människa för att förnya våra liv, kalla oss att vara lärjungar och leda oss hem till sig.
De två alternativ för Dagens bön som vår kyrka antagit innehåller de perspektiv på gudsrelationen som Heliga Trefaldighets dag står för och som vi gemensamt kan lyfta fram i bön:

Heliga Treenighet, Fader, Son och Ande, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi kan vittna om försoningens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet. Amen.

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen.

Idag den 3 oktober hölls invigning av ikoncentrum i Västra Ryds kyrka strax utanför Kungsängen. Många ikoner representerande olika traditioner ställs ut i denna kyrka, som omgestaltades för några år sedan för att kunna användas på flera sätt. Mitt invigningstal om ikonerna som medel för Guds närvaro hos oss och vår sändning i vardagen följer här.

”Herre, lär oss att be” var lärjungarnas begäran till Jesus när de såg att han bad. Deras bön kan också uttrycka vår längtan efter att förnya relationen till Gud. Här kommer ikonerna in som redskap för gudsrelationen: ikonens uppgift är att leda betraktaren och öppna henne för den gudomliga närvaron, att hjälpa henne att be. Det sker med oss om vi nalkas ikonerna med samma förhållningssätt som lärjungarna hade.

Låt mig börja med att dela ett exempel på hur ikonerna kan vara ett stöd i livet och tron, en hjälp i vår bön:

I Ryssland där ikontraditionen är lång finns i många hem fortfarande ”det vackra hörnet”, ofta i sovrummet där ikonerna finns. Där stillar man sig i bön inför eller efter arbetsdagen. Hörnet är samtidigt samlande och öppnande, samlande när man står vänd in mot hörnet och öppnande när man vänder sig med ryggen mot hörnet. Det här är en levande tradition hos de ortodoxa kristna i Ryssland. Och visst är det så att vi behöver hjälp att bli stilla och samla oss i vår bön för att sedan, stärkta av mötet med levande Gud, gå ut öppna och vända mot det och dem vi möter i vardagen.

Ikonerna i kyrkan representerar en helig närvaro. Ikonens symboler, färger, texter, attribut – allt vill visa på den himmelska verkligheten och dess närvaro bland oss. Man kan säga att ikonen är teologi och bön i bildens språk. Ikoner finns som föreställer Jesus Kristus, Guds mor Maria, händelser i gamla och nya testamentet, profeterna, änglarna, helgon och martyrer. Genom ikonerna håller vi Bibelns berättelser och budskap levande för kommande generationer. Det är ett ansvar vi har som kristna.

Bönen och ikonen länkar samman kristna från olika traditioner och kyrkor och med ”alla de heliga”, dvs. helgon och martyrer som gått före. Ikonen är också en påminnelse om att liv och gudstjänst, det mänskliga och gudomliga, hör ihop. Att Gud blivit människa, inkarnationen, är grunden för all ikonografi och användning av ikoner. Gud får mänsklig gestalt i Jesus Kristus, och genom färger, attribut och initialer på Kristusikonerna förstår vi vem det är som ikonen avbildar. Det äldsta Kristusporträttet/ikonen är från 500/600-talet och finns bevarat i Sinaiklostret i Egypten.

När vi idag inviger ikoncentrum i Västra Ryds kyrka är det ett steg och en bekräftelse på en utveckling som ägt rum under många år. Ni har delat bön, lovsång, ikonmålning, samtal och måltider, vid uppställda bord när ni målar längst ned i kyrkan, vid nattvardsbordet framme i koret och över en tallrik soppa i kyrkstugan många gånger. Det som sker här samlar, fokuserar och välkomnar på ett öppnande sätt de människor som söker sig till denna heliga plats, denna missionsstation, där Gud verkar.

De två senaste åren har ni haft kurser i koptiskt ikonmåleri. De koptiska ikonerna har en omedelbarhet och enkelhet som gör att man lätt tar dem till sitt hjärta. De är också bekanta för många flyktingar som kommer hit.

Min förhoppning är att ni fortsätter med det goda verk som ni börjat och att allt fler får ta del av gemenskapen kring målarbordet, nattvardsbordet och måltidsbordet.

Jag avslutar mitt invigningstal genom att växelläsa med biskopsadjunkten och ikonmålaren Rose-Marie Rönnblom en text av Efraim Syriern. Han levde på 300-talet och var en stor poet i kyrkan i Syrien och kallades den heliga Andens harpa. Texten Om han inte blev människa handlar om inkarnationen, grunden och centrum för vår kristna tro och för alla ikoner. Låt oss under läsningen innesluta i vår bön våra bröder och systrar som förföljs för sin tro och lever på flykt.

Långfredagens kors med Jesu död utgör bakgrund för påskdagens avgörande händelser. Livet segrar. Korset är inte längre förbannelsens träpåle utan blir ett segertecken. På Kristi himmelsfärds dag återvänder Guds son till Fadern, uppdraget är utfört. Han är inte längre som en människa bunden till en viss plats. Kristus är närvarande hos oss var vi än befinner oss. Och vi väntar på pingsten, då Gud ger sin Ande till förnyat liv för Kristi kyrka och varje lärjunge. Långfredagen, påskdagen och Kristi himmelsfärds dag är olika stadier i Guds frälsningshandlande. Är korset avgörande för allt som sker? Eller är det påskdagen med uppståndelsen som ger det förklarande ljuset över skeendet?

Under semestern i Barcelona i slutet av april fann jag en unik gestaltning av detta gudomliga skeende över altaret i katedralen. Änglarna spelar här en avgörande roll för att bära bud om det unika i det som sker. Gestaltningen börjar i långfredagens händelser. Det är ett traditionellt krucifix med Jesus på korset. Det första jag upptäcker är att två änglar tycks lyfta korset, mot himlen. Korset verkar lämna jorden. Det bär Jesus genom döden. Och på korsets väg till livet omges det av två änglar med rökelsekar i sina händer. Budskapet blir för mig att bönerna från hela den himmelska härskaran följer korset in i livet, till Gud. Överst finns kronan, tecknet på Guds makt och seger över döden och ondskan. Två änglar lovprisar Gud med sina trumpeter. Lovsången från Jesu födelse tror jag ljuder än en gång: Ära åt Gud i höjden och fred på jorden. Jesus är hemma hos Gud. Han är hos oss efter sitt löfte när vi samlas i hans namn. Han är närvarande i den heliga måltiden, då han blir för oss utgivna, för oss utgjutna.

Budskapet inför Kristi himmelsfärds dag från katedralen i Barcelona blir att allt grundläggs i Kristusgärningen på korset. Genom död till liv – det är den gudomliga uppenbarelsens budskap och det kristna livets grundmönster. Änglarna som Guds budbärare om liv finns med i allt som sker. Då kan vi vara trygga i att Gud handlar från kors till himmelsfärd och förtrösta på att allt vilar i Guds frälsningsplan. I den är du och jag kallade att vara Guds medarbetare. Korset lyfts till himlen av änglarna och deras böner. Det blir samtidigt ett verksamt segertecken över hela jorden varje gång en människa tar till sig Guds handlande i Kristus och låter det förnya sitt liv.

Svenska Bibelsällskapet har firat 200 år. Det är ett av cirka 145 bibelsällskap, förenade i UBS, United Bible Societies. Att bibelsällskap bildades under första hälften av 1800-talet hör samman både med den missionsrörelse som följde handel och kolonisation mellan världsdelarna och de pietistiska väckelser som ledde till att personlig tro och andlig växt fick förnyad betydelse. Behoven av inre mission i det egna landet och yttre mission hos dem som inte nåtts av det kristna budskapet är den mylla i vilken bibelsällskapen planterades.

Bibelsällskapen har tagit ansvar för översättning, tryckning och distribution av Bibeln, fram tills nu på 541 språk och dialekter. Den uppgiften är alltjämt viktig. I Sverige har det nu också för första gången ansvar för kommande bibelöversättningar. Till jubiléet har därför tagits fram provöversättningar av delar av Lukasevangeliet och Galaterbrevet för att inhämta reaktioner på dem och på behovet av att gå vidare. Översättningen av Nya Testamentet kom 1981 och var gjord under 1970-talet. När jag jämför med provöversättningen blir det tydligt att språket ständigt förändras och att provöversättningen är avsevärt mer tillgänglig och lättläst. Med tanke på den utmaning vi står inför på grund av undervisningsunderskottet – min beteckning för bristerna när det gäller kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och församling – särskilt hos de yngre generationerna, är det avgörande att vi har tillgång till en så språkligt tillgänglig bibelöversättning som möjligt. Språket är otillräckligt för att uttrycka det gudomliga Ordet. Vi lägger in olika betydelser i orden. Orden är inte precisa. Men de är tecken för en verklighet, i Bibeln verksamma tecken för en gudomlig verklighet.

Tron föds genom det levande Ordet. För mig är Bibeln Guds ord som det avgörande vittnesbördet om Guds uppenbarelsehistoria med Kristus som det inkarnerade Ordet. Därmed är Guds ord samtidigt ett tilltal om livets ursprung, mening och mål. Det går inte att förhålla sig till Guds ord som till en uppslagsbok. Det kändes därför bra att fira jubileumshögmässa på Bönsöndagen. Bönen som hjärtats samtal med Gud ger rätt ingång till Guds ord i de heliga skrifterna. Gud handlar med oss när vi samtalar med Gud och tar emot evangeliet.

Dagens evangelium ur Lukas 18:1-8 inleds med en liknelse ”för att lära dem att alltid be och inte ge upp”. Liknelsen blir till en uppmaning om bön till Gud och ett löfte om att Gud ger. Evangeliet avslutas med en allvarlig undran: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” Alltså en sådan tro som förtröstar på att Gud hör bön och handlar. Då måste vi ta vår kallelse på allvar.

Guds ord och bönen som en ständigt öppen gudsrelation hör ihop. Vi bör be ständigt så att vår relation till Gud hålls levande och Gud får handla med oss. Vi behöver dela Guds ord så att tron föds, växer och får konsekvenser för livet.

Att vatten är livsviktigt för en människa vet vi alla. Så måste det vara när vi till stor del består av vatten, och det är vatten som ger världen liv. Jesus visste det. Han bad själv kvinnan vid

brunnen om vatten. Och han kom för att ge oss det vatten som släcker all mänsklig törst – det som hämtas ur det eviga livets källa.

Brödet är lika livsviktigt. Det är ett baslivsmedel för människans överlevnad. Kanske har det kommit lite i skymundan i västvärlden när tillgången på bröd varit mer än tillräcklig under lång tid. I fattiga länder vet alla att brödet är avgörande för att leva. I gamla Sovjetunionen visste makthavarna i Kreml att folket måste ha tillgång till billigt och tillräckligt med bröd. Annars fanns risk för uppror.

Den bön som Jesus lärde oss innehåller självklart en bön om bröd. Vi behöver det dagliga brödet. Bönen innesluter alla människor på vår jord som inte får det bröd som de behöver. I det brödet inryms allt som är livsnödvändigt för en människa. Det påminner oss om att bön och handling måste bli ett: bröd åt alla hungrande på vår jord!

Vi ber med trons förtröstan inför dagar som kommer och hopp om den stora dagen då det finns bröd för alla hungrande. Vi behöver det bröd som tar bort all existentiell hunger. Jesus är livets bröd. När han ger sig själv åt oss stillar han den hungern. Brödet i nattvarden gör oss delaktiga i Kristi kropp och vi tar emot det personligt i gemenskap med andra som hungrar: för dig utgiven. Det är ett försoningens tecken: Jesus helar relationerna. Det är ett rättvisans tecken: brödet ska räcka åt alla.

Livets bröd ska delas. Det präglade dagens mottagande av min hustru Ingrid som kyrkoherde i Frösåkers församling och den högmässa som vi firade i Börstils kyrka. Kontraktsprosten Erland Söderström höll talet till henne. Som jag brukar överlämnade jag ett biskopsbrev med anledning av högtiden. I det finns ett budskap i fastetid som jag tror är viktigt för alla församlingar:

Det är kyrkans tro och bekännelse att Jesus Kristus är livets bröd som stillar vår djupaste mänskliga hunger med det bröd som räcker åt alla. När nattvardens bröd delas är det ett tecken för att alla människor har rätt till sitt dagliga bröd. Som kyrkoherde får du tillsammans med förtroendevalda, medarbetare och församlingsbor förkunna det glada budskapet i ord och handling.

Över 600 personer med stort kyrkomusikaliskt engagemang har varit samlade i Uppsala till symposium i dagarna tre. Mest av allt har det varit en kyrkomusikalisk högtid i seminarier, konserter och gudstjänster. Sällan har jag hört en sådan församlingssång, föredömligt.

En hel del har analyserats och diskuterats. Den kommande revideringen av kyrkohandboken väcker frågor. En viss oro märks över nedskärningar och svårigheter att rekrytera kyrkomusiker. Organisterna minskar i antal. Men det är nog så att det mesta av nedskärningarna beror på att den kyrkliga seden viker och i spåren av strukturförändringarna tycks det tyvärr bli färre gudstjänster. Det minskar behovet av kyrkomusiker och andra som arbetar med kyrkliga handlingar och gudstjänster.

Den glädje, stolthet och tillförsikt som märktes under kyrkomusiksymposiet har ändå en grund i kyrkolivet. Kyrkomusiken i hela sin bredd har ett starkt stöd bland beslutsfattare och är mycket uppskattad i församlingarna och samhället i övrigt. När sådant som kräver regelbundet åtagande och en hel del tid har problem, håller körerna ställningarna. Det ger så mycket att vara med. Sången och musiken talar till hjärtat och ger inspiration att dela med andra. Vid symposiet försvarade många den kyrkomusikaliska traditionen och framhöll att den går att förena med behoven av ny kyrkomusik liksom med människors önskemål om att få välja sång och musik, särskilt vid de kyrkliga handlingarna.

Den ordlösa bönen – tillbedjan – öppnar relationen mellan människans hjärta och Guds hjärta. Något motsvarande sker genom kyrkomusiken. Dess språk visar på en existentiell och andlig dimension som både är personlig och öppnar för en annan verklighet än den materiella. Denna grundläggande betydelse av kyrkomusiken ville jag uttrycka när jag med stor glädje skulle förklara symposiet för invigt:

Kyrkomusiken öppnar vår inre värld av längtan efter livsmening och fördjupning. Den ger oss ett rum och ett språk för våra innersta behov som människor.

Kyrkomusiken ger oss tillgång till den stora berättelsen om Gud som livets källa, försonare och livgivare. Genom musiken och sången möter vår längtan Guds närvaro och längtan efter oss.

Kyrkomusiken bär ett kulturarv genom generationerna. Det kulturarvet vidgas när vi brukar vår tids kyrkomusik.

Den jord som vi älskar har gudomligt ursprung. I vinden och luften vi andas finns förutsättningar för livet på jorden. Det är Anden som gör det möjligt genom att ge liv. Det är också ett tecken för att alla människor har en relation till Gud och har goda gåvor från Gud: förmågan att älska, att välja mellan ont och gott, att förvalta och skapa.

Så finns det ett samband mellan vårens under och pingstens budskap, och faktiskt har det också beröring till den diskussion som pågått senaste tiden om  människosyn, sexuell orientering och själavård.

Gud är närvarande hos oss. Det är pingstens budskap. Men vi lever på den jord där brustenheten gör sig påmind också när naturen är som vackrast. Bräckligheten och sårbarheten är alltid hos oss. Det är viktigt att erkänna det, särskilt för oss själva och mer än för andra.

Befrielsen från allt som bryter ner och drar isär har vi fått genom Jesus Kristus. Samtidigt väntar vi på den stora befrielsen och behöver andlig förnyelse. När Anden får verka förnyas relationerna till Gud, medmänniskor och skapelsen som helhet.

Sanningen hör till det som Anden ger. Och den är knuten till Jesus. Den uppståndne och levande finns hos oss och formar våra liv och vår framtid. Anden gör att vi kan ta till oss honom i våra hjärtan. Då får vi vägledning. Anden får bära vår bön så att vi ber om att Guds vilja ska ske, inte vår. Det är särskilt viktigt när vi ber för andra.

När Jesus talar om sanningens Ande handlar det inte om vilken sanning som helst, utan om vårt livs ursprung, mening och mål. Det är den sanning som vi möter i Jesu ord och handlande med människor. Anden leder oss in i den. Vi får förtrösta på den som Jesu vänner och tjäna den genom att leva i efterföljelse. Vi som är skapade till Guds avbild är ju kallade att bli alltmer lika Gud. Vi får växa som människor och kristna.

Vi har kommit bort från Gud, Anden för oss hem. Enheten mellan Gud och människa återupprättas. Vi har kommit bort från varandra, Anden för oss in i en försonad och hel gemenskap. I vår delaktighet i världens bortvändhet från Gud förlorar vi ofta kontakten med livets källa, Anden för oss tillbaka. Där vi lever vår vardag finns oändliga behov av en kärlek som återspeglar den gudomliga, Anden vill leda oss så på kärlekens väg så att vi bär bud om liv.

Anden visar vägen. Vi får be med den heliga Birgitta: Herre, visa oss vägen och gör oss villiga att vandra den. Låt oss tacka för livets under i försommartid! Låt oss förtrösta på Gud att är hos oss, förnyar och vägleder!

Den kunglige ämbetsmannen kom till Jesus på grund av sin nöd, hans son var sjuk. Han insåg sitt behov av Jesus och sökte upp honom. När nöden är tillräckligt stor, när behoven är akuta, då räcker det inte med vad vi själva förmår.

Det är förunderligt att det tycks vara människor som inser sitt misslyckande och sin svaghet som kommer till Jesus. De är inte ”starka” människor vad det nu än är. Jag tror också att det handlar om insikt och självinsikt, om behov av någon som förmår göra mer än vi kan tänka ut eller begära. Så är det med ämbetsmannen som kommer till Jesus. Det är akut och livsviktigt för honom. Därför ber han: ”Herre kom innan mitt barn dör”. Det käraste håller på att tas ifrån honom.

Ämbetsmannens bön blev hörd i mötet med Jesus. Hans barn fick leva vidare. Vi lever alla våra liv i dödens närhet, mer eller mindre påtagligt. Alla barn överlever inte. Sjukdom och förluster drabbar oss. Kampen mot det onda pågår ständigt. Vi kämpar för livet och brottas med allt som är svårt. Vi är nakna inför Gud i vår maktlöshet. Kanske Gud blir fördold för oss, vi förmår inte ta till oss att Gud är närvarande.

Vi kan inte fly och gömma oss för det svåra. Vi får komma så som vi är och har det. Nöden bildar bakgrund för Jesu frälsningsgärning.

Jesus förstår att ämbetsmannens bön bärs av en tillit till att Gud kan handla. Han möter honom med sådana ord som redan i skapelsens början gav ljus och liv. ”Gå hem, din son lever”. När hans ord uttalas händer det som sägs. Livet återvänder.

Kyrka och församling byggs genom att Gud handlar med oss. Kyrkans tro öppnar en gudomlig värld där vi hör hemma. Den personliga tron är också en gåva. Den kunglige ämbetsmannen kom i tro och gick i tro utan att veta om något hade ändrats. När Jesus talar upprättelsens ord, sker den gudomliga befrielsen när och på det sätt Gud vill. Bönen i Herrens bön ”Låt din vilja ske” är viktig. Det är en bön där vi överlåter våra liv till Gud.

Jesus gav barnet livet tillbaka. Det hände samtidigt som ämbetsmannen fick höra de befriande orden från Jesus. Det finns ingen enkel mall att lägga för tron och livet. Många barn kan inte leva vidare. Även annat lidande drabbar oss. Dagens text från Första Korinthierbrevets första kapitel kompletterar därför dagens evangelium genom att berätta om all trösts Gud med en kallelse till oss: ”Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.”

Det här är några tankar efter att jag idag haft glädjen att viga en diakon och fem präster. Dagens budskap handlar om det liv och den tro som vi får ta emot som en gåva. Det är med stor tacksamhet jag tänker på dem som vigts, var och en med sina personliga gåvor från Gud. När vi viger några till särskild tjänst påminns vi om att vi alla genom dopet är kallade att vara nådens budbärare, själva inneslutna i gudomlig nåd.

När jag ser framåt tänker jag att det avgörande blir att fler berättar om sina möten med levande Gud och hur livet får ett nytt perspektiv och en ny gestalt. Om vi inte öser ur livets källa och delar med oss, hur ska det då gå?

Sedan slutet av 1990-talet har vi använt två versioner av Herrens bön: den gamla Fader vår och den ekumeniska översättningen som inleds Vår Fader. Den nya blir allt mer använd för varje år. Egentligen är det ohållbart med två versioner av den bön som alla bör kunna utantill. Jag anser att det nu är dags att välja med tanke på barn, unga och de som inte är gudstjänstvana. Därför gläder det mig att förslaget till ny kyrkohandbok bara har Vår Fader som alternativ. Den gamla versionen förbjuds inte, och den kan behöva användas ännu några år när det är mest äldre som deltar i en begravningsgudstjänst.  

När jag leder gudstjänsten i en församling har jag brukat följa den lokala ordningen. Men nu vill jag konsekvent använda Vår Fader. Det avgörande är att innehållet ska vara möjligt att ta till sig för alla och att språket inte ska vara antikverat. Ord som ”varde”, ”ondo” och ”ock” hör från kommunikativ synpunkt varken till nuet eller framtiden.

Det går inte att hålla fast vid ålderdomliga verb- och ordformer, när all kraft istället behöver läggas på att dela innehållet i kristen tro med ord som öppnar och handlingar som gestaltar. Det blir heller inte mer andligt, ödmjukt eller korrekt av gammaldags språk.  För övrigt anser jag att vi i sång och liturgi alltid ska uttala mig, dig, och sig som mej, dej och sej.

Personligen skulle jag på några ställen i Vår Fader ha föredragit andra ordval. Och jag får erkänna att när jag är ensam ber jag med de gamla orden. Men det spelar ingen roll. Jag anser att det är en kallelse för mig och alla andra kyrkvana att be med ord som underlättar för alla att bli delaktiga.  Vår Fader är ju en bön om vår framtid.