Idag har Eva Nordung Byström vigts till biskop för Härnösands stift i Uppsala domkyrka. Det var en fin högtid.

Under vigningshelgen har ursprungsbefolkningarna stått i fokus i seminarium, gemenskap och gudstjänst. Så var det också vid vigningsmässan, där dagens evangelium lästes och psalmen När vintermörkret kring oss står sjöngs på samiska. Så manifesterades att Kristus förenar över alla indelningar och gränsdragningar.  

Som en mindre uppbygglig beredelse före vigningsmässan läste jag i nättidningen att en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter motionerar om att den lag som förbjuder registrering av ”ras eller etniskt ursprung” ska ändras så att Kriminalvården kan registrera ”nationalitet”. Ursprungsnationalitet för föräldrar till fångar ska registreras av Kriminalvården. Varför, kan man undra? Förmodligen för att särskilja och värdera.

”Nationalitet” står i Sverigedemokraternas besynnerliga tolkning för en nationell samhörighet med en specifik ”folksjäl”. Endast den som helt och fullt assimilerats kan ha en sådan nationalitet. Det betyder exempelvis att den samiska befolkningen enbart kan ha en svensk nationalitet om den kulturellt helt har assimilerats in i svenskheten. Däremot kan samerna tydligen ha svenskt medborgarskap. Knepigt att hänga med? Inte konstigt, eftersom hela argumentationen är lömsk: människor tillskrivs vissa egenskaper beroende på en ”nationalitet” som inte ringas in av tillhörighet till ett visst land. Dessutom är argumentationen historiskt, kulturellt och socialt okunnig. Den har hämtats ur folkets grumliga djup och har påtagliga likheter med det som återfinns i historiens skräpkammare. Inte ens i kyrkomötet slipper vi den.  Säg ifrån, och motverka samtidigt allt som socialt och ideologiskt ger den grogrund!

Det här synsättet är oförenligt med en humanistisk och kristen människosyn. Dessutom driver den fram en avkristning. Evangeliet om Jesus Kristus befriar, dopet infogar människor i en gemenskap över alla rum och tider och nattvarden samlar ett Guds folk runt hela vår jord.

I kyrkan fick vi idag ta emot det budskap som bygger en god framtid: ”Bered väg för Herren!” Bibelläsningarna berättade att vi är kallade att vara Kristi tjänare, förvaltare av Guds hemligheter och budbärare om honom som kommer till oss och är närvarande mitt ibland oss. Så får vi bidra till mänsklig värdighet, försoning, barmhärtighet och rättvisa för alla.

Jag återkommer ofta till att det just är kampen mellan ont och gott som utgör den nödvändiga bakgrunden för den stora berättelsen om Guds handlande med skapelsen. Utan den förytligas kristen tro. Med den kopplas våra livsvillkor och livsfrågor till den stora berättelsen.

Hela Bibeln vimlar av änglar. De är budbärare för livet. De hör till Guds värld och ser till att Guds vilja sker. Himmel och jord möts genom dem.

Änglarna är kämpar som står upp för det goda mot ondskan i alla former. De vill beskydda andra och föra dem till Guds rike, där allt är nåd. Där råder kärleken och barmhärtigheten, rätt, rättvisa och fred.

Budskapet från änglarna har åter blivit angeläget och relevant nu när människans värde sätts ifråga genom att svartklädda dödsänglar jagar, förnedrar, hotar och halshugger människor utan nåd och barmhärtighet. Åter berövas människor sin värdighet av totalitära ledare med hjälp av en konstruerad ideologi som legitimerar hat, våldsdåd, etnisk rensning samt politisk och religiös diktatur. Våra kristna syskon och andra minoriteter är jagade villebråd.

Utsattheten med sina många ansikten möter också i vårt land såväl bland människor som flytt hit som hos oss som har våra rötter här. Därför är du och jag kallade att vara änglar som bär bud om liv. Vi ska i ord och handling vittna om att varje människa är oändligt värdefull och ska behandlas med värdighet, att Gud är närvarande hos oss och finns vid vår sida och att hoppet lever om att livet segrar till slut.

När vår syn på människan inte bara är vision och ideologi utan tar gestalt i hjärtats och den utsträckta handens språk, då återspeglar den vår relation till Gud.

Den kunglige ämbetsmannen kom till Jesus på grund av sin nöd, hans son var sjuk. Han insåg sitt behov av Jesus och sökte upp honom. När nöden är tillräckligt stor, när behoven är akuta, då räcker det inte med vad vi själva förmår.

Det är förunderligt att det tycks vara människor som inser sitt misslyckande och sin svaghet som kommer till Jesus. De är inte ”starka” människor vad det nu än är. Jag tror också att det handlar om insikt och självinsikt, om behov av någon som förmår göra mer än vi kan tänka ut eller begära. Så är det med ämbetsmannen som kommer till Jesus. Det är akut och livsviktigt för honom. Därför ber han: ”Herre kom innan mitt barn dör”. Det käraste håller på att tas ifrån honom.

Ämbetsmannens bön blev hörd i mötet med Jesus. Hans barn fick leva vidare. Vi lever alla våra liv i dödens närhet, mer eller mindre påtagligt. Alla barn överlever inte. Sjukdom och förluster drabbar oss. Kampen mot det onda pågår ständigt. Vi kämpar för livet och brottas med allt som är svårt. Vi är nakna inför Gud i vår maktlöshet. Kanske Gud blir fördold för oss, vi förmår inte ta till oss att Gud är närvarande.

Vi kan inte fly och gömma oss för det svåra. Vi får komma så som vi är och har det. Nöden bildar bakgrund för Jesu frälsningsgärning.

Jesus förstår att ämbetsmannens bön bärs av en tillit till att Gud kan handla. Han möter honom med sådana ord som redan i skapelsens början gav ljus och liv. ”Gå hem, din son lever”. När hans ord uttalas händer det som sägs. Livet återvänder.

Kyrka och församling byggs genom att Gud handlar med oss. Kyrkans tro öppnar en gudomlig värld där vi hör hemma. Den personliga tron är också en gåva. Den kunglige ämbetsmannen kom i tro och gick i tro utan att veta om något hade ändrats. När Jesus talar upprättelsens ord, sker den gudomliga befrielsen när och på det sätt Gud vill. Bönen i Herrens bön ”Låt din vilja ske” är viktig. Det är en bön där vi överlåter våra liv till Gud.

Jesus gav barnet livet tillbaka. Det hände samtidigt som ämbetsmannen fick höra de befriande orden från Jesus. Det finns ingen enkel mall att lägga för tron och livet. Många barn kan inte leva vidare. Även annat lidande drabbar oss. Dagens text från Första Korinthierbrevets första kapitel kompletterar därför dagens evangelium genom att berätta om all trösts Gud med en kallelse till oss: ”Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.”

Det här är några tankar efter att jag idag haft glädjen att viga en diakon och fem präster. Dagens budskap handlar om det liv och den tro som vi får ta emot som en gåva. Det är med stor tacksamhet jag tänker på dem som vigts, var och en med sina personliga gåvor från Gud. När vi viger några till särskild tjänst påminns vi om att vi alla genom dopet är kallade att vara nådens budbärare, själva inneslutna i gudomlig nåd.

När jag ser framåt tänker jag att det avgörande blir att fler berättar om sina möten med levande Gud och hur livet får ett nytt perspektiv och en ny gestalt. Om vi inte öser ur livets källa och delar med oss, hur ska det då gå?

Idag har Micaela Clasdotter och David Rönnlund vigts till präster och Niclas Sand till diakon. Dessutom togs prästen Jens Peterson, som tjänstgjort inom EFS, emot för tjänst i Uppsala stift. Jag kände tacksamhet och glädje över att få leda vigningsmässan. Det var också speciellt att vara med om det på den dag som är minnesdag för förintelsen. Jag väljer att tolka det symboliskt: kampen mellan ont och gott bildar bakgrund till att kyrkan finns med sitt uppdrag från Gud.

Minnesdagen infaller varje år den 27 januari, eftersom det var den dag då utrotningslägret Auschwitz-Birkenau befriades. Vi påminns om det allra mörkaste i mänsklighetens historia, om vad ondskan förmår genom oss människor, trots att vi borde veta bättre. Minnesdagen påminner också om att vi måste välja sida i den kamp mellan ont och gott som ständigt pågår. Gud älskar oss och vill något gott med oss och våra liv.

Det finns ett trotsigt trots allt när vi firar Septuagesima på minnesdagen av förintelsen och temat är Nåd och tjänst. Det handlar om den gudomliga verklighet som trots allt finns och den tjänst vi är kallade till av Gud, som är full av nåd, kärlek och barmhärtighet.

Nåd och tjänst hör ihop. Tjänst utan nåd är kravfyllt slavgöra. Nåd utan tjänst innebär att andra inte får del av nåden.

Tjänst innebär att vara inställd i ett sammanhang och att betyda något för andra. Jag tror att det är något vi alla längtar efter och behöver. Någon ville mitt liv, och det jag är och får bidra med gör skillnad. Det börjar inte hos mig utan hos Gud som ger. Det handlar inte enbart om mig utan om livet som vi delar lokalt och globalt.

Som allt gudomligt har nåden med det mänskliga att göra. Den är gåva, allt tar vi emot från Gud utan att vi har förtjänat det genom något som vi utfört. För att få ta emot av Gud är det inget krav att vi är socialt eller religiöst förträffliga. Och vi kallar Guds ord, dopet och nattvarden för nådemedel, eftersom vi genom dem får del av det gudomliga livet som en gåva, av nåd. Vi får utan att betala.

Temat nåd och tjänst berör mig personligen. Jag valde till valspråk som biskop ”Förvaltare av Guds nåd” med druvklasen som symbol för försoningen och nattvarden. I Första Petrusbrevet står det att vi är förvaltare av Guds nåd i dess många former. Det betyder inte att vi som förvaltare förfogar över nåden. Därför kan vi heller inte berömma oss av den. Vi tar emot och ger vidare. Guds nåd får vi del av i många former. Guds handlande kan inte begränsas av oss. Under några år har vi uppdraget att dela med oss. Sedan återlämnar vi det till Gud.

Nathan Söderblom var en av 1900-talets mest framstående ärkebiskopar. Han var förnyare av teologi och kyrkoliv, en av den ekumeniska rörelsens förgrundsgestalter och mottagare av Nobels fredspris för sina insatser för fred och folkförsoning under och efter första världskriget. Efter sin hastiga bortgång 1931 blev han gravsatt i vår domkyrka, strax nedanför kortrappan. På hans grav finns orden ur dagens evangelium inristade: ” Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Valet av ord kan förvåna. Fanns det inte mer för honom att berömma sig av?

Söderblom visste att hans liv och tjänst var beroende av Gud och att han var kallad att använda sina kunskaper, erfarenheter och personliga gåvor. Han talade gärna om uppenbarelsehistorien och insåg att den gudomliga uppenbarelsen bär tjänsten. Gud uppenbarar sig genom att tala till och handla med oss med Kristus som centrum.

Söderblom såg behoven i samhället och den värld han levde i. Det finns för honom inget annat alternativ än att gå dit Gud kallar. Han levde i det positiva beroendet av Gud. Han såg sitt uppdrag som att vara förvaltare av något gudomligt stort mitt i vår värld. Gud skänker både gåvorna och gör det möjligt för Guds rike att växa. Det är egentligen inte så märkligt att Söderblom tyckte om orden om den tjänare som bara gjort det han var skyldig att göra. Det finns inga överkrav i dem. Det finns en vila i att tjäna och följa Guds vilja. Gud bär tjänsten genom nåd. Det går att förtrösta på det, att leva i tillit. Nåden från Gud tas emot i förtröstan på det Gud ger. Söderblom visste det i likhet med kristna i alla tider.

I perspektiv av vigningsdagens evangelium går det att vila i att Gud kallar och sänder oss till tjänst som kristna och som vigda tjänare. Allt vilar i Guds hand. Allt är beroende av Guds nåd, som bär vår tjänst som nådens budbärare.

Jag var på biskopsvisitation i de tre församlingarna i Vattholma pastorat förra veckan. Det var roligt att komma tillbaka och se hur mycket som utvecklats positivt. Vid förra visitationen för tolv år sedan fick jag en present av Klara, då cirka 7 år. Det var en fin teckning där hon ritat en ängel. Som budskap hade hon skrivit ”Biskop Ragnars skyddsängel” med en pil till ängeln. När jag kom hem till biskopsgården fäste jag den på kylskåpsdörren. Den har betytt mycket för mig under årens lopp som en påminnelse om att Gud vill beskydda mig. Med sin present visade Klara också att vi ska bry oss om varandra. Jag tänker att Klara själv är en ängel. Hon är en budbärare från Gud till mig. Hon visade omsorg och överräckte evangeliet. Vi behöver många änglar, minst en per människa.

I går efter högmässan fick jag en hel bunt teckningar från barnen i Skyttorp med olika motiv. Det verkar finnas många goda budbärare där. På en av teckningarna finns ett stort hjärta. Ett sådant behöver vi alla.

Barnen har en särställning i Guds värld. Vi ska lyssna på dem och lära av dem.