Vi samlas till kyrkomöte där förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan är det stora ärendet. Debatten de senaste åren har i anmärkningsvärd omfattning handlat mer om former och processer – eller avsaknad av processer – än om innehållet i handboksförslagen. Som sista förberedelse inför kyrkomötet fick vi ta del av en revisionsrapport som mest visar gult och rött när det gäller hur handboksarbetet styrts och letts under ett och ett halvt decennium. Enda undantaget är arbetet under de senaste åren som tycks få grönt utan att det omdömet uttalat ges.

Några av de mycket flitiga kritikerna har efterfrågat vad biskoparna tycker mot bakgrund av den kritik som framförts om processen bakom handboksförslaget. Som om processen skulle avgöra vad som ska ske med förslaget. Till det säger jag att det finns berättigad kritik, särskilt när det gäller den nystart som gjordes för cirka sju år sedan. Den debatt som sedan förts har påverkats av de inledande misstagen. Det har inte varit lätt att få tillbaka förtroendet hos dem som känt sig överkörda. Men även andra faktorer som berör kyrkomusik och kyrkomusiker har legat bakom den ofta märkligt hätska debatten. När den själavårdande biskopen Esbjörn Hagberg fått uppdraget som ordförande i den slutliga revisionsgruppen uttryckte jag min glädje till honom och hoppades att gruppens arbete skulle leda till en avgörande förändring av läget. Då svarade han: ”Det går inte!”

I kyrkomötet är det inte utvärdering av kyrkohandboksarbetet som står på ärendelistan utan förslaget till kyrkohandbok. Det är innehållet som behandlas. Och kvaliteten är inte utan vidare kopplad till hur det tagits fram. Ett oklanderligt genomfört handboksarbete leder inte automatiskt till ett bra förslag. Motsatsen gäller inte heller. Kyrkomötet har uppdraget att behandla förslaget utifrån dess föreliggande innehåll.

En förnyelse av kyrkohandboken behövs efter drygt trettio år, och med en kontinuitet tillbaka till 1986 års kyrkohandbok. Under trettio år har mycket skett i gudstjänstlivet liksom ekumeniskt, språkligt och musikaliskt. Nya behov behöver tillgodoses. De allt större skillnaderna inom kyrkan hur gudstjänst firas spelar i hög grad in.

Ändå vill jag något relativisera betydelsen av en ny kyrkohandbok. Visst kan den ge en god grund för gudstjänstlivets förnyelse men är knappast helt avgörande för utvecklingen. Vi vet alla att en viss gudstjänstordning kan ge en levande gudstjänst med god förkunnelse, bred delaktighet, engagerad församlingssång, god körsång och gudstjänstmusik som fördjupar upplevelsen av gudstjänsten. En annan gång används samma ordning i en gudstjänst som saknar alltför mycket när det gäller andlig substans, delaktighet och gemenskap.

När jag medverkar i gudstjänster runt om i Uppsala stift noterar jag att det finns mycket mer att önska när det gäller deltagarnas psalmsång och medverkan i den liturgiska sången. Och apropå den polariserade debatten om gudstjänstmusiken i handboksförslaget: det finns ett sångunderskott i de liturgiska partierna oavsett vilken gudstjänstmusik som används – 1986 års eller något av alternativen i handboksförslaget.

Alltså behövs en rejäl prioritering av gudstjänsten i församlingarna – av förberedelser, deltagande, gestaltning, förkunnelse och delaktighet. Därför samlas präster och kyrkomusiker till gemensam fortbildning i Uppsala stift efter nyår.

Det är en sångmässig utmaning att vara kringresande biskop i dessa försöksordningarnas tider. Sångövningar krävs, och det gäller att lära in skillnaderna i 2016 års handboksförslag jämfört med 2012 års. Jag har denna helg varit på två festliga högmässor med kyrkoherdemottagande och högtidlighållande av att församlingar gått samman i nybildade pastorat.

Det började på Trettondedag jul i Börstils kyrka, där Erland Söderström togs emot i Roslagens norra pastorat. Det var stor uppställning med körsångare, två kyrkomusiker och Linnékvintetten. Sångmässigt kompetenta präster sjöng lokalt nykomponerade liturgiska sånger. De klarade det alldeles utmärkt. Församlingen klarade sig sämre, trots att församlingspartierna var förhållandevis sångbara. Den behöver få öva! Jag klarade mig bra som gästande celebrant, eftersom jag sjöng prefationen ur 1986 års kyrkohandbok. Benedicamus (Låt oss tacka och lova) räddades av en församlingspräst. Det var festligt och sakralt, i huvudsak sångbart. Men det visade också att det ställer stora krav om församlingen ska använda egen gudstjänstmusik och deltagarna bli verkligt delaktiga.

Så vidare längst upp i stiftet, till Ljusdals kyrka på Första söndagen efter Trettondedagen. Där högtidlighöll vi att fyra församlingar bildat Ljusnans pastorat, som sammanfaller med Ljusdals kommun. Jan Bonander togs emot som kyrkoherde. Körsångare från alla församlingarna – med en ovanligt stor andel män – gjorde också här en imponerande insats under ledning av två kyrkomusiker.

Vi använde alternativ D ur 2016 års handboksförslag. Det gick riktigt bra att sjunga prefationen och Benedicamus. Komminister Eva-Lotta Berg sjöng övriga partier med den äran. Och församlingen sjöng med i sina partier! Jag blir mer och mer förtjust i Alternativ D, som är vackert, medryckande och sångbart. Det är ursprungligen komponerat av Karin Runow. De församlingar som vill ha liturgisk musik och sång som är garanterat sångbar för många kan med fördel använda alternativ D. Men även alternativ B och C är sakrala och sångbara, när de väl är inövade blir de familjära. Startsträckan är bara lite längre, särskilt med B. För att det ska bli festligt krävs alltid glädje och gemenskap med engagerade medverkande och gudstjänstdeltagare. Det förenade de i övrigt olika högmässorna i Börstils och Ljusdals kyrkor denna helg.

Det var några spontana reflektioner utifrån en gudstjänstverklighet med tanke på det pågående kyrkohandboksarbetet. Det finns annat att säga om de två högmässorna, bland annat om två helt olika predikningar som båda var intressanta och uppbyggliga.

Jag tillönskar oss alla ett nådens år 2017. Efter ett oroligt, polariserat och ganska bekymmersamt 2016 känns det angeläget att få uttrycka det. Det gäller även för arbetet med kyrkohandboken som går in i slutfasen.

Med förundran har jag följt debatten om kyrkohandboken, som främst tycks handla om processer, personfrågor och kommunikation eller brist på kommunikation. Remissomgångar har genomförts och en revisionsgrupp arbetar med att ta fram ett slutförslag. Innan förslaget ens är klart pågår olika aktioner för att underkänna och stoppa det. Agerandet inger inte förtroende. Det är dags för en saklig diskussion. En sådan går förhoppningsvis att föra när det finns ett färdigt kyrkohandboksförslag. Detta ska sedan bearbetas i kyrkostyrelsen efter samråd med biskopsmötet innan det går till fortsatt behandling i kyrkomötets läronämnd, utskott och plenum.

Från flera håll framförs att det kommande handboksförslaget bör antas som en bilaga till 1986 års kyrkohandbok. Vad är avsikten? Det är ju onödigt när 1986:an kommer att inrymmas i den kommande kyrkohandboken, utom den liturgiska sångvarianten Tonus ferialis som knappast använts. Det är svårt att tolka förslaget om en bilaga på annat sätt än att en lägre kvalitetsstämpel ska sättas på de nya delarna. Det är heller inte rimligt med en sådan uppdelning när Kyrkohandboken är ett grundläggande dokument som ska uttrycka vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Gudstjänsten är grundläggande för kyrkans identitet och enhet.

Den kyrkomusikaliska kritiken riktar främst in sig på den nya gudstjänstmusiken. Det som kommer bort i debatten är att kyrkomötet gjort en tydlig beställning om gudstjänstmusik med olika karaktär. Ska kyrkostyrelsen återkomma med ett förslag som inte svarar mot kyrkomötets beslut? Dessutom riktas kritik mot att behålla den musikaliska serien Tonus solemnis från 1986 (alternativ A i 2016). Med hänvisning till ny forskning anses denna behöva revideras. Det tycks växa fram en samsyn om att ett sådant arbete bör genomföras. Men det hinner inte bli klart i rimlig tid.

Mot den här bakgrunden anser jag att kyrkan behöver finna en form för auktorisation av reviderad och ny gudstjänstmusik. Motsvarande behövs för att anta nya psalmer.

Det är viktigt med igenkännandets glädje i gudstjänsten. För gudstjänstlivets utveckling är det nödvändigt att de som firar gudstjänst har kunskaper och erfarenheter om texterna och gudstjänstmomenten. De måste kunna sjunga de liturgiska sångerna. Det är en stor pedagogisk utmaning att ge deltagarna insikt, hemkänsla och gemenskap i gudstjänsten. Men så kan fler finna vägen in i gudstjänsten och bli verkligt delaktiga.

Med tanke på hur gudstjänstlivet utvecklats under de senaste decennierna och de stora skillnaderna mellan församlingarna är jag förundrad över att det – trots alla åsiktsskillnader i övrigt – tycks råda så stor samstämmighet om att vi i praktiken ska släppa gudstjänstmusiken fri. Det blir konsekvensen om en församling kan anta egen gudstjänstmusik utan tillstånd av domkapitlet. Några anser att det räcker med att det gregorianska alternativet A antas, så kan resten släppas fri, andra vill ha flera alternativ men tillåta att församlingar använder annan gudstjänstmusik utan prövning. Jag anser att detta är en förödande hållning. Hur ska barn, unga och äldre introduceras i gudstjänsten? Hur går det med igenkännandet i den egna församlingens gudstjänst och vid besök i en annan? Här spelar gudstjänstmusiken stor roll. Jag säger ja till mer variation i texter och musik men inom ramen för en kyrkohandbok, som senare kan kompletteras med auktoriserad gudstjänstmusik. Det handlar också om kvalitetssäkring.

Vi har en del att lära av andra kyrkor hur kyrkohandboksfrågorna kan hanteras. Ta exempelvis den engelska kyrkan som inrymmer en större bredd när det gäller andliga och liturgiska traditioner än Svenska kyrkan. Det återspeglas i deras kyrkohandbok, som antas som ett gemensamt dokument för en enhet i försonad mångfald. Kyrkohandboken accepteras av alla. Det är självklart att församlingarna väljer den ordning som bäst uttrycker deras andliga tradition och lokala förutsättningar. Och handen på hjärtat: nog är det väl fler än jag som inte använt all text och gudstjänstmusik i 1986 års kyrkohandbok? Det behöver vi heller inte göra med den kommande kyrkohandboken. Dessutom är det inte möjligt ur ett församlingsperspektiv med de olika förutsättningar som råder.

Mycket har hänt sedan 1986 och det behövs en uppdatering av texter och gudstjänstmusik, men det är inte det som ensamt ger en gudstjänstförnyelse. När jag reser runt i stiftet märks väldigt lite av den polariserade debatt som förs i olika media. 2016 års handboksförslag används. Det finns en stark förväntan. Vi behöver en förnyad, delvis ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

Två veckor har nu gått sedan reformationsåret inleddes med ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka och efterföljande samling i Malmö arena. Det blev möjligt genom de framsteg som gjorts i den mångåriga dialogen mellan Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet. Resultaten redovisas i två banbrytande dokument. 1997 undertecknades den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Här redovisades en samsyn om frälsningen, den avgörande stridsfrågan på 1500-talet. Nu har dokumentet ”Från konflikt till gemenskap” publicerats.

Många har i förväg talat om det historiska i firandet. Nu är det väl så att det normalt visar sig först när en tid gått. Så mycket nytt tycks inte ha tillkommit. Det historiska ligger väl närmast i att jubileumsåret inleddes med en gemensam gudstjänst för katoliker och lutheraner med påven Fransiskus närvarande. Det är ett ekumeniskt tecken som inger hopp i arbetet för kyrkans synliga enhet. Än mer så i Malmö arena där världens agenda gjordes tydlig och det gemensamma ansvaret att möta de medmänskliga behoven bejakades på ett ovanligt föredömligt sätt.

Frågan om kvinnor i kyrkans vigningstjänst tog upp proportionerligt utrymme i media. Några uppmärksammade att påve Fransiskus till och med kramade ärkebiskop Antje Jackelén i kyrkan och drog långtgående konsekvenser av det. Påven är artig, vänlig och respekterar en ärkebiskop i Svenska kyrkan. Men det ändrar inget i grunden. På flyget hem svarar påven på direkt fråga att det som Johannes Paulus II slagit fast gäller, nämligen att endast män kan bli präster och biskopar. Frågan om diakonatet är mer öppen. Inget borde förvåna.

I en TV-studio påpekade ärkebiskop Antje Jackelén att varken manliga och kvinnliga präster i Svenska kyrkan accepteras fullt ut i romersk-katolska kyrkan. Biskopen i Stockholms katolska stift Anders Arborelius hänvisade till ett grundmönster med Kristus och Maria, där Maria gestaltar det kvinnliga i kyrkan medan kyrkans ämbete gestaltar det manliga från Kristus. I Arborelius teologiska hållning kompletterar Kristus och Maria varandra.

Denna hållning leder till en problematisk syn på inkarnationen. Maria och Jesus är ju inte parallellställda i det gudomliga skeendet. Gud utväljer Maria till att föda sin Son. Inkarnationen innebär att Gud blir människa, en av alla som skapats till Guds avbild. Gud är hos och med oss.

Att prästen står ”i Kristus stad och ställe” framgår redan av de lutherska bekännelseskrifterna. Det handlar där om en Kristusrepresentation som innebär att prästen i sitt uppdrag förkunnar Ordet och delar ut de av Kristus instiftade sakramenten.

Reformationen gjorde de döpta och troende andligt myndiga. De fick tillgång till Bibeln på folkspråket och kunde själva läsa och ta till sig budskapet. I förkunnelsen betonades deras kallelse att i ord och handling vittna om evangeliet samt i vardagens arbete och övriga sysslor tjäna Gud. Efter reformationen kom den lutherska tanken om de döptas och troende prästadöme att hamna i skymundan när kyrkans organisation och uppdrag utvecklades. Det har till stor del att göra med att enhetssamhället präglade de framväxande nationalstaterna. Fokus låg på religionens sammanhållande och kyrkans fostrande roll. Ansvaret lades på kyrkans ämbete och lärare. Det är det synsättet som nu renodlas i vår lettiska systerkyrka när de efter lutherskt ortodoxt 1600-talsmönster ändrar sin kyrkoordning. Då finns inte rum längre för kvinnor som präster, inte heller som teologiska professorer. Och det är prästerna som fattar besluten.

Kristusrepresentationen uttrycks i det traditionella romersk-katolska ämbetstänkandet så att prästen i sin person på ett åskådligt sätt personifierar Kristus. Dopmönstret har kommit i skymundan. Kristusrepresentationen går huvudsakligen i en riktning. Påven Fransiskus har dock talat om att den döpte representerar Kristus, vilket öppnar upp för ett annat, i Bibeln och den lutherska reformationen förankrat synsätt.

Genom dopet tas vi upp i kyrkan, inlemmas i Kristi kropp, tillhör ett tempel av levande stenar och Guds folk samt blir byggstenar i Guds husbygge där Kristus är hörnstenen. Här upphävs alla mänskliga indelningar. Här gestaltas inkarnationen. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

De som vigts till tjänst i kyrkan har ett uppdrag i och för församlingen. De har tidigare tagit emot den vigning till tjänst för Kristus som dopet ger. Därför är det svårt att försvara att Kristusrepresentationen bara går i en riktning – dessutom från Kristus som man – till församlingen, men inte från döpta män och kvinnor till Gud. Inkarnationens djupaste innebörd är att Gud blir människa, inte att Gud föddes som man. För att kyrkan fullödigt ska gestalta Kristusmönstret i kyrkan och vittna i samhället behöver både män och kvinnor förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild. Dopet ger Kristusmönster för livet i kyrkan och samhället.

Ämnet anknyter till temat för Fjärde söndagen efter påsk – vägen till livet – som handlar om Jesus som vägen till livet och därmed om vår väg till livet. Detta är relevant också för mitt ämne. Saken gäller behovet av vägar som leder fler in i ett gudstjänstliv som ger delaktighet med andra i det som Gud ger för Livets skull.

Det finns en allvarlig bakgrund, nämligen gudstjänstens kris i Svenska kyrkan. Antalet deltagare i gudstjänsterna har minskat med 50 % mellan åren 1990 och 2014. En djupare analys fordras än vad som är möjligt i en kort artikel. Det finns flera förklaringar. Några har att göra med samhällsförändringar som påverkar församlingarnas förutsättningar. Andra är relaterade till teologiska trender som leder bort från den gemensamma gudstjänsten. Åter andra berör det sedan decennier ökande underskottet bland människor av kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och gudstjänstliv. Krisen beror enligt min mening mer på avsaknaden av vägar in i gudstjänsten än på gudstjänsten som sådan. En ny kyrkohandbok kan bidra positivt till själva gudstjänsten men inte så mycket mer.
Vägarna som öppnar för gudstjänstlivet är flera. Jag nämner några som lett till fördjupad delaktighet, sedan andra som fordrar mer vägarbete.
• Liturgisk förnyelse med breddad delaktighet, fler sätt att fira gudstjänst och införandet av liturgiska färger. Det visuella intrycket av en gudstjänst är numera vit istället för svart, färgrik istället för enligt gråskalan. Det är en radikal förändring under ett drygt halvt sekel.
• Symbolerna har stärkt sin ställning och de liturgiska handlingarna har utvecklats. Att tända ljus, korstecknas med aska och dopvatten, smörjas med olja, få personlig förbön med handpåläggning, lägga böner i en bönekorg som bärs fram till altaret samt delta i nattvarden är bara några exempel. Hit vill jag också räkna det rika kör- och musiklivet. Allt detta har blivit mer framträdande i församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar, tydligt också vid vissa högtider, särskilt allhelgonahelgen. Vi ser det när enskilda besöker kyrkan och vid kriser i samhället.
• På psalmernas och sångernas område har det skett en omfattande förnyelse sedan den tid då 1937 års psalmbok ensam skulle råda. Vår psalmskatt är ekumenisk, inrymmer fler andliga och musikaliska traditioner samt utvidgas ständigt. Den kompletteras med enklare sånger från Taizé, Iona, den ekumeniska rörelsen och andra sammanhang.
• När det gäller gudstjänstmusiken står vi i ett brytningsskede. I 1986 års kyrkohandbok infördes två musikaliska alternativ i nattvardsliturgin. Det enda som i huvudsak använts är det som motsvarar serie A i 2016 års handboksförslag. Några större skillnader i musikalisk profil fanns inte.
Försöksverksamhet med ny gudstjänstmusik har främst pågått lokalt. I det aktuella kyrkohandboksarbetet har flera serier med olika musikalisk profil tagits fram och lett till en polariserad, ganska svårtolkad diskussion. Jag anser inte att det skulle räcka med en enda serie, alternativ A, i kyrkohandboken medan gudstjänstmusiken i övrigt släpps fri. Församlingarnas huvudgudstjänster riskerar då att förvandlas till försöksverkstäder. De som deltar i gudstjänsterna måste kunna lära sig gudstjänstmusiken, känna igen sig och vara delaktiga. Därför behövs flera antagna serier, som senare kan kompletteras. Det är huvudpoängen i mitt debattinlägg i Kyrkans Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/musikaliska-akademien-overtygar-inte.
• Ett pedagogiskt tänkande behövs för introducera gudstjänstdeltagarna till musiken. Det är ett behov redan idag, när alltför få sjunger med i de liturgiska partierna. Det bör vara regel snarare än undantag att man sjunger igenom församlingspartierna före gudstjänsten, så att det finns reella möjligheter att lära sig dem och vara delaktig.
• Den avgörande framtidsvägen är som jag redan antytt att ge undervisning och introduktion till gudstjänsten. Gudstjänstens teologi måste besvara grundfrågan varför vi firar gudstjänst och inte nöjer oss med en privat andakt.

Tänk så många missionärer, andra medarbetare och familjemedlemmar från Sverige, som arbetade och formade en gemensam framtid tillsammans med våra dotter- och numera systerkyrkor i Afrika och Asien. I fredags hade vi en sändningshögtid i Uppsala stift. Då kom som hedersgäst Elisabeth Bergman, född i Indien och under många år missionär i Zimbabwe. Hon berättade att som mest var de 50 utsända och med familjerna 100. Så underbart det var att sitta tillsammans med henne, full av minnen, erfarenheter och hopp för framtiden!

Berättelserna var och är fortfarande viktiga för de gamla missionärerna. De var där, och de kunde berätta per brev och vittna hemma i Sverige. De delade våra medkristnas sociala och andliga verklighet. De kom med berättelser hem och förde nya tillbaka.

Sedan ledde utvecklingen till att de gamla missionsfälten och dotterkyrkorna inte längre var vårt ansvar. De blev självstyrande kyrkor och i högre grad självförsörjande än tidigare. Parallellt avvecklades kolonialsystemet. Vi är och ska vara systrar och bröder.

Det var en naturlig och positiv utveckling. Vi skulle stötta dem och de oss genom mission i retur. Inga beroendeförhållanden fick vara kvar. Men det innebar också att antalet utsända från Sverige skars ner drastiskt. Expertkunnande delades fortfarande. Men en negativ bieffekt var att berättelserna tystnade. Och engagemanget blev svårare att uppehålla utan enskilda människors personliga berättelser.

I samband med 60-årsjubiléet av Lutherska världsförbundet 2007 ledde jag och utrikeschefen Margareta Grape en hearing med Svenska kyrkans samarbetskyrkor om deras förväntningar inför framtiden. Denna hearing hölls när vi skulle skriva ömsesidiga avtal med våra partners. En särskilt tydlig signal har jag tagit till mig från den hearingen. De framförde att vi behöver dela varandras verklighet. Det måste ske på ett nytt och mer jämställt sätt, men det är fortfarande alldeles nödvändigt. Jag tolkade reaktionrna mycket positivt. Som ett stöd för relationer och en varning för management, oavsett hur välmotiverad denna än är från förvaltningssynpunkt. Berättelserna behövs ännu. Det beror på att missionen flödar ut ur kyrkans liv.

Det tog många år av överförsiktighet. Men nu byggs relationerna ut, på ett förnyat sätt. Det handlar om vänstifts- och församlingsutbyte i samverkan med Svenska kyrkans nationella nivå. Det har stor betydelse för engagemanget framöver. Relationer utvecklas.

Vid mässan och middagen i Stiftets hus i fredags sändes Christian Bonde och Mattias Evertsson på fyra månader inom vårt utbyte med vår systerkyrka i Zimbabwe för fjärde året. Vi tar emot lika många.

I min betraktelse vid sändningsmässan tog jag min utgångspunkt i temat för 10 söndagen efter Trefaldighet, nådens gåvor och att vi alla är positivt beroende av Kristus. Här kommer ett utdrag:

”Enhet genom nådens gåvor. Den vill jag säga några ord om när ni nu sänds som praktikanter. Ni hör hemma i en lång relation mellan vår kyrka och ELCZ, 112 år faktiskt. Den är vår dotterkyrka och nu vår systerkyrka. Ni får tjäna den enhet som Kristus gett oss. Den ska ni gestalta. Ni får göra det med era unika personliga gåvor.

Enheten byggs och blir synlig med de nådens gåvor som Gud ger. Texten som jag läste från förra söndagen, 10 efter Trefaldighet, handlar om det. Budskapet är att vi är förenade i Kristus. Vi bildar en enhet. Genom dopet har vi inlemmats i honom. Kyrkan är Kristi kropp och Guds folk. När ni möter våra systrar och bröder i Zimbabwe ska ni bära med er att trots alla olikheter mellan oss och skillnader i hur vi har det är vi ett i Kristus. Det är samma Guds Ande som uppehåller våra liv.

Enheten i Kristus innebär inte uniformitet. Varje del i Kristi kropp behövs för att kroppen ska leva och kunna tjäna den enhet som Kristus ger. Det gäller för dig och mig, våra församlingar och stift, våra kyrkor med de gåvor som vi fått gratis, av nåd. De kunskaper och erfarenheter vi bär på som människor och kristna i Sverige och Zimbabwe är viktiga att dela för att vi ska kunna förkunna evangeliet i ord och handling där vi lever. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte’.” Vi behöver varandra. Så jag gratulerar er till att få dela livet med våra syskon i Zimbabwe som har en svår social, ekonomisk och politisk situation. De har en ständig kamp för att överleva. Men ni kommer också att få möta den glädje som de bär på över allt som de fått av Gud och uttrycker i sång och musik, evangelisation och diakoni. Vi som hör till världens priviligierade har mycket att lära från dem.

När vi firar mässa förenas vi med Kristus och med kristna i alla tider och på alla platser. Brödet ger oss delaktighet med Kristus och varandra. Det är också ett verksamt tecken för brödet i Guds rike som räcker åt alla. Och det är ju det riket av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa som vi är kallade att göra allt mer synligt i vår sargade värld.

Vi behöver varandra, var än vi lever.”

Svenska Kyrkans Unga har hållit sitt stora årsmöte i Borås 5-9 augusti. Det var två år sedan senast. Ändå sedan samgåendet med Ansgarsförbundet för tjugo år sedan har mötesformerna diskuterats. Lösningen blev att riksårsmöten ordnas varje år i fortsättningen. Beslutet innebar att distrikten utser ombud istället för lokalavdelningarna. Därmed skulle risken försvinna för att årsmötet består av över 600 ledamöter om alla lokalavdelningar utser de ombud som de haft rätt till. Det här var en het fråga på årsmötet. En motion om att lokalavdelningarna ska utse vann med 57 röster mot 54. Men det blir ingen ändring tillbaka förrän samma beslut fattas nästa år. 

Svenska Kyrkans Unga visade att de har en mogen demokratisk process och beslutsordning. Något som kyrkomötet kan lära sig av är att styrelsen yttrar sig över motionerna före utskottsarbetet. Positivt var också att de långa sammanträdena lättades upp av olika inslag och andra programpunkter.

Vi var fler biskopar än vanligt vid årsmötet, vilket många kommenterade positivt. Eva Nordung Byström, Härnösand, Thomas Söderberg, Västerås, och jag framförde uppmuntrande tillrop och hälsning från biskopsmötet i plenum. Vi fick också chansen att berätta i årsmötes-TV varför vi tycker att Svenska kyrkans unga är viktiga. Se oss på YouTube, länk längst ner: Skarabiskopen Åke Bonnier leder avslutningsmässan.

En kul grej är att distrikten har olika maskotar. Uppsala har en gris, som kallas Bacon. Som ni kan se på bilden ser hon vänlig ut och har ett klurigt leende. Tanken med namnet är nog inte att Bacon ska bli bacon. Bakom finns en diskussion om maten ska vara vegetarisk eller inte. Beslutet för ett par år sedan blev att ett mål per dag ska vara vegetariskt. Maskoten Bacon visar att det är inget tvång att vara vegetarian.

Det handlar om framtiden, som börjar nu. Själva organisationen Svenska Kyrkans Unga är viktig genom att ge möjlighet bör barn och ungdomar att ta ansvar i kyrkan och samhället. Den ger en demokratisk fostran och

rekryterar medarbetare och förtroendevalda för kyrkan. Allra viktigast är uppdraget som barn och ungdomar går in i och delar med andra. Uppdraget gör att organisatíonen behövs. Därför är det ledsamt att inte fler är medlemmar. Det borde det vara med tanke på att så många barn och ungdomar finns i kyrkans verksamhet. En så stor kyrka som Svenska kyrkan borde ha en mycket större ungdomsrörelse. Men då måste den nog prioriteras på ett helt annat sätt av kyrkoråd, kyrkoherdar och medarbetare. Vi i kyrkan tycks ännu inte inse vilken stor framtidsfråga det här är. Det handlar om innehållet i vårt gemensamma uppdrag och hur fler ska kunna bli delaktiga och ta ansvar. Det behövs fler lokalavdelningar och fördjupat engagemang. Kyrkans unga är framtiden.

Se YouTube med några ledamöter i förbundsstyrelsen och vi biskopar: ”https://www.youtube.com/embed/d2UjpPwRgHA”

Det är väl uppenbart att något gick snett kommunikativt, processmässigt och möjligen ledningsmässigt i den allra första fasen av arbetet med ny kyrkohandbok.

Det som verkligen förvånat mig i det förslag som förberetts under lång tid innan det sändes på remiss är det kvalitetsmässigt ojämna resultatet. Det är för många ord, tveksamma ordval och kvalitetsmässigt ojämnt språkbruk i de liturgiska läsningarna. Det får negativa återverkningar i de sjungna partierna i vissa alternativ. De musikaliska serierna är inte tillräckligt genomarbetade och fullständiga. Teologiskt är det uppenbart att särskilt det som berör tillvarons mörka sidor och Jesu lidande och försoningsdöd varit svårt att hantera och uttrycka. Konsekvenserna blev påtagliga i nattvardsbönerna och prefationerna.

Men detta är historia. Sedan i höstas pågår ett omfattande städarbete. De delresultat som jag fått ta del av i biskopsmötet inger förtroende. Teologin analyseras, språket förbättras och de musikaliska svagheterna åtgärdas steg för steg.

Mot denna bakgrund kan man inte annat än höja på ögonbrynen åt den häftiga kritik som ledande kyrkomusiker och andra kyrkomusikaliskt engagerade levererar utan nyanser. Det finns anledning till kritik men denna saknar alla proportioner. Jag anser även att den till stor del saknar förankring i den kyrkliga verkligheten. Jag ska förklara vad jag menar med det.

Varför fortsätter en stor majoritet av försöksförsamlingarna att använda kyrkohandboksförslaget trots de uppenbara teologiska, språkliga och musikaliska bristerna? Som biskop besöker jag församlingarna, firar gudstjänst och samtalar med präster, kyrkomusiker, övriga anställda och medarbetare. Ett bra svar är nog att behovet av förnyelse är utomordentligt stort. Längtan efter fler musikaliska uttryck än den traditionella gregorianiken är stark. Tonus solemnis i gällande kyrkohandbok återkommer i serie A men behöver som kritikerna hävdar revideras på ett kompetent och varsamt sätt. Bristerna bör gå att åtgärda.

Många kyrkomusiker verkar anse att den nya serie B har högre musikaliska kvaliteter än de andra nya serierna. Jag kan personligen förstå det. Men det synsättet delas inte utan vidare i särskilt de mindre försöksförsamlingarna.

Som biskop är jag bekymrad över att många församlingar inte ens har ansökt hos domkapitlet om att fortsätta med försöksordningarna. Även när jag kommer på besök skäms man inte för att blanda serierna. Ofta minskas de liturgiskt sjungna partierna ner. Än vanligare är att endast ett alternativ används, gärna det enklaste Helig och O, Guds lamm. En pastoral anledning till det här är att de gudstjänstfirande deltar alltmer sällan och då gäller det att de har en möjlighet att känna igen sig, och utan större svårigheter sjunga med. Det kan jag förstå men det visar också på behovet av musikalisk bredd med flera serier som är sångbara.

Det är väl självklart att en ny kyrkohandbok ska ha god kvalitet. Men en sådan kvalitet kommer inte endast till uttryck genom en akademiskt högtstående kyrkomusikalisk bearbetning eller för den delen genom ett fullödigt samspel mellan ord och toner. I ett gudstjänstliv avgörs kyrkohandbokens kvalitet av hur den blir mottagen och använd av dem som firar gemensam gudstjänst. Vår stora utmaning gäller att fler ska fira gudstjänsten som en delaktighetens mässa.

Det är meningslöst att diskutera vad som kunde gjorts bättre från början. När nu ett bättre förslag är på väg och väntetiden redan är alltför lång kan inte jag och många med mig acceptera att den nya kyrkohandboken fördröjs ytterligare. Nuvarande oklara mellanläge kan inte vara länge till. Det är hög tid att vi blir konstruktiva. Fortsatt bearbetning, remissbehandling och slutjustering ligger framför oss innan beslut fattas.  Rödpennan får användas när något inte håller måttet.

Alla behov kommer inte att kunna tillgodoses med denna revison av kyrkohandboken. Därför behöver vår kyrka finna en form för ett kontinuerligt och kompetent arbete för utveckling av liturgisk text och musik.

Kyrkohandboksarbetet handlar inte bara om kontinuitet med det förgångna utan om förnyelse i vår tid. Endast så kan det kvalitetsmässigt bärande från gångna tider leva vidare. Endast så kan nya tiders teologiska och musikaliska uttryck anknyta till det som visat sig andligt hållbart genom tiderna.

Jag är övertygad om att med den nystart som nu skett kommer vi att få ett teologiskt, musikaliskt och pastoralt försvarbart förslag till kyrkohandbok. Om vi hjälps åt.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Det fick vi hälsa varandra flera gånger vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn idag på Annandag påsk.

Vi kan spegla våra liv i det som händer lärjungarna under vandringen till Emmaus. Efter skärtorsdagens och långfredagens händelser befann sig lärjungarna i en utsatt situation. Deras förtröstan var som bortblåst. De var tillbaka på ruta ett, som om åren med Jesus inte alls funnits och förändrat deras liv. Jesus hade utlämnats till att hånas och lida, hade korsfästs och lagts i en grav. Det svåraste var nog att de hade förlorat hoppet.

Jesus går med dem men de förstår inte att det är han. Han frågar hur de har det och vill höra deras berättelse. De delar öppenhjärtligt vad de upplevt. De berättar också om den strimma av hopp som de fått genom att kvinnorna varit vid graven och berättat att Jesus inte fanns där. Men ingen hade sett Jesus. En tom grav bevisar ju inget. Det var inte tillräckligt för dem. Men de anade att något kunde ha skett som låg över deras förstånd.

Varje människa har en personlig berättelse om sitt sökande efter ett gott liv, sin längtan efter mening i livet och sitt hopp om en god framtid. Det är viktigt att den personliga berättelse vi alla bär på får möta den stora berättelsen. Det skedde på vägen till Emmaus. Jesus bär den stora berättelsen och vill höra den personliga. Som kristna kan vi också känna igen oss i lärjungarnas situation när vi drabbas av tvivel, livskriser och missmod. Då finns Jesus hos oss för att möta oss som den uppståndne. Vi behöver möta honom varje dag och särskilt när livet är svårt. Jesus lever och går med oss.

Lärjungarna behövde lyssna till Guds ord och förstå sin situation i ljuset av den stora berättelsen om Guds handlande i Jesus Kristus. De hade hört berättelsen men inte tagit till sig den. När de verkligen lyssnar på Jesus lär de sig något på djupet om sina liv och Guds närvaro och handlande med dem. De bär på den avgörande livsfrågan om det finns en grund för att tro på ett förnyat och meningsfullt liv buret av hopp. Det förutsätter ju att Gud har den verkliga makten och inte låter världens makter segra genom att bryta ner och söndra, förstöra och ta död på livet. Allt var förutsagt i skrifterna. Jesus visade att budskapet om Messias syftar på honom själv.

Emmausberättelsen är också berättelsen om att lärjungarna och kyrkan behöver Guds ord för att finna Guds vilja när det gäller försoning och andlig förnyelse. Evangeliet är Guds gåva. Vi är helt beroende av att Gud talar och handlar med oss genom Jesus Kristus.

Det räckte inte för lärjungarna att budskapet i de heliga skrifterna förklarades för dem. De hade behov av att möta Jesus personligt. De ville att han skulle stanna och äta med dem. Måltiden är livsnödvändig. Den ger oss delaktighet med varandra när vi delar måltidens gåvor.

Det var när Jesus tog brödet, läste tackbönen och bröt brödet som lärjungarna kände igen honom. När Guds son handlade med dem kunde de möta honom personligt. Det är möjligt än idag. Jesus kommer till oss i evangeliets ord om försoning, seger över döden och uppståndelseliv. Brödet bryts och tackbönen läses även idag. De heliga gåvorna delas. Vi får möta den uppståndne och ta emot honom. Det som skett under påskens dramatiska händelser blir då personligt för oss: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Utsatta blir delaktiga. Emmausberättelsen är berättelsen om gudomlig omsorg, Jesus frågar hur vi har det i vår utsatthet. Den är berättelsen om gudomlig närvaro: Jesus vandrar vid vår sida redan innan vi inser det. Den är berättelsen om att Jesus lever och att vi ska leva. Vi får leva som hoppets människor. Vi kallas att bära bud om liv till andra utsatta på vår jord.

Hur blir det ett mänskligt möte med Gud? Hur ska jag kunna ta till mig att kristen tro svarar mot min och hela skapelsens längtan, sökande och behov? Och att Gud längtar och är närvarande innan jag själv inser det? Så mycket är väl klart att min personliga berättelse måste få speglas i den stora berättelsen om Gud, människan och skapelsen. Då kan något hända med mig som får betydelse också utanför mig själv.

En ingång är att upptäcka att vi är skapade till Guds avbild, älskade och oändligt värdefulla, med personliga resurser att älska, välja det goda före det onda, bygga, utveckla och betyda något för andra. Att vara Guds avbild inrymmer en livsresa. En annan ingång är att upptäcka att Guds Ande redan finns i luften vi andas och kan ge oss tro och livskraft.

Vid stränderna och badplatserna finns livbojar, ibland kallade frälsarkransar. När biskop Martin Lönnebo som nybliven pensionär ville ta fram ett redskap för överlevnad i tro och liv kallade han det för frälsarkransen. Inför den internationella lanseringen användes Pearls of Life, Livets pärlor. Tillsammans säger de vad saken handlar om. Frälsarkransen ger oss beståndsdelarna för ett liv med Gud. Livets pärlor ger oss möjlighet att med ord och känslor ge uttryck åt det som är våra liv. Det Gud ger svarar mot våra behov, och det vi är och bär med oss har med Gud att göra. Med Gud växer vi som människor. Frälsarkransen bär livets pärlor.

Jagpärlan och gudspärlan är de första två. Jag och Gud kopplas samman. De övriga pärlorna täcker in våra liv. Ingen del av livet göms undan, och det finns rum för det mest personliga i hemlighetspärlorna och för vår sårbarhet, smärta och sorg i nattens pärla. För att kunna leva inför Gud behövs tystnadspärlorna mellan de andra pärlorna.

Tron bär livet och livet får livsrum i tron. Jag tror det är därför som frälsarkransen – livets pärlor – används av så många personligt, i samtal och i kyrkans undervisning. Frälsarkransen med livets pärlor visar en väg till delaktighet och delande.