Vi har genomlidit en alltför lång tid av polariserad debatt som skadat Svenska kyrkan. Den för de flesta obegripliga diskussionen mellan kristna om korset (!) gick överstyr men visar förhoppningsvis tecken på att lägga sig. Men under ytan finns kanske en del obearbetat.

Som det inte räckte med diskussionen om ”Mitt kors” pågick den dubbelsidigt enögda och onyanserade debatten om Palestina och Israel som ger intrycket att Svenska kyrkan bedriver en kampanj som staten Israel måste motarbeta så ihärdigt som möjligt. När det i själva verket är enskilda som agerar som de själva vill. Med detta sagt har jag inte alls gått in i sakfrågan, som tycks komma upp i kyrkomötet även detta år. Det finns risk för att det blir lika polariserat och dubbelsidigt enögt som vanligt. Försoning behövs.

”Enheten i Kristus” var det uppbyggliga temat när vi samlades till festlig vigningsmässa i Uppsala domkyrka. Sören Dalevi vigdes till biskop i Karlstads stift med deltagande av representanter för en mångfald systerkyrkor. Temat gestaltades i textläsningar, sånger, förkunnelse, vigningshandlingen och måltidens gemenskap.

Det finns mycket att säga om enhetens kännetecken. Ett att säga är att enhet i kyrkan inte är detsamma som enighet i kyrkan. Det beror på att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en nådemedelsgemenskap. Enheten är en gåva från Gud, beroende av Guds handlande i Kristus, och som vi ska gestalta men inte kan skapa. Den världsvida kyrkan inrymmer olika åsikter och en mångfald gestaltningar av tro och liv. Därmed inte sagt att enighet saknar betydelse. Det finns sådan oenighet som söndrar och döljer den enhet vi fått ta emot.

Ett annat att säga är att mångfald inte har ett egenvärde. Vad tjänar den? Var finns sammanhanget? Mångfald är bra, uniformitet förtryckande. Men den mångfald som stannar vid splittring, individualism, självcentrering och personlig bekräftelse riskerar att leda till en statisk syn på människan liksom på kyrkan. Människan är skapad till Guds avbild och därför älskad av Gud. Det säger vi ofta. Kristen tro har mer att säga. Vi är som Guds skapelse kallade att bli det vi är. Vår kallelse är att växa som människa och kristen i tro och liv; det som med ett teologiskt ord kallas helgelse. Den innebär att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Det är inte tillräckligt att tala om kyrkan som en enhet i mångfald. Enheten är inte bara en inramning av mångfalden. Kyrkan är en enhet i försonad mångfald. Försoningen grundar enheten, den fogar samman mångfalden till en enhet. Kristus förenar genom att försona. Krucifixet blir ett uppståndelsekors. Genom död till liv, det är mitt kors och vägen att vandra.

Det försonande korset har en universell inriktning och innebörd. I den gamla psalmen 102 uttrycks det fint, om än med ett ganska ålderdomligt språk, som idag inte uppfattas så inklusivt som Anders Frostensson nog avsåg när han skrev den 1936. Alla våra syskon finns med:

Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bär, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.

Tänk så många missionärer, andra medarbetare och familjemedlemmar från Sverige, som arbetade och formade en gemensam framtid tillsammans med våra dotter- och numera systerkyrkor i Afrika och Asien. I fredags hade vi en sändningshögtid i Uppsala stift. Då kom som hedersgäst Elisabeth Bergman, född i Indien och under många år missionär i Zimbabwe. Hon berättade att som mest var de 50 utsända och med familjerna 100. Så underbart det var att sitta tillsammans med henne, full av minnen, erfarenheter och hopp för framtiden!

Berättelserna var och är fortfarande viktiga för de gamla missionärerna. De var där, och de kunde berätta per brev och vittna hemma i Sverige. De delade våra medkristnas sociala och andliga verklighet. De kom med berättelser hem och förde nya tillbaka.

Sedan ledde utvecklingen till att de gamla missionsfälten och dotterkyrkorna inte längre var vårt ansvar. De blev självstyrande kyrkor och i högre grad självförsörjande än tidigare. Parallellt avvecklades kolonialsystemet. Vi är och ska vara systrar och bröder.

Det var en naturlig och positiv utveckling. Vi skulle stötta dem och de oss genom mission i retur. Inga beroendeförhållanden fick vara kvar. Men det innebar också att antalet utsända från Sverige skars ner drastiskt. Expertkunnande delades fortfarande. Men en negativ bieffekt var att berättelserna tystnade. Och engagemanget blev svårare att uppehålla utan enskilda människors personliga berättelser.

I samband med 60-årsjubiléet av Lutherska världsförbundet 2007 ledde jag och utrikeschefen Margareta Grape en hearing med Svenska kyrkans samarbetskyrkor om deras förväntningar inför framtiden. Denna hearing hölls när vi skulle skriva ömsesidiga avtal med våra partners. En särskilt tydlig signal har jag tagit till mig från den hearingen. De framförde att vi behöver dela varandras verklighet. Det måste ske på ett nytt och mer jämställt sätt, men det är fortfarande alldeles nödvändigt. Jag tolkade reaktionrna mycket positivt. Som ett stöd för relationer och en varning för management, oavsett hur välmotiverad denna än är från förvaltningssynpunkt. Berättelserna behövs ännu. Det beror på att missionen flödar ut ur kyrkans liv.

Det tog många år av överförsiktighet. Men nu byggs relationerna ut, på ett förnyat sätt. Det handlar om vänstifts- och församlingsutbyte i samverkan med Svenska kyrkans nationella nivå. Det har stor betydelse för engagemanget framöver. Relationer utvecklas.

Vid mässan och middagen i Stiftets hus i fredags sändes Christian Bonde och Mattias Evertsson på fyra månader inom vårt utbyte med vår systerkyrka i Zimbabwe för fjärde året. Vi tar emot lika många.

I min betraktelse vid sändningsmässan tog jag min utgångspunkt i temat för 10 söndagen efter Trefaldighet, nådens gåvor och att vi alla är positivt beroende av Kristus. Här kommer ett utdrag:

”Enhet genom nådens gåvor. Den vill jag säga några ord om när ni nu sänds som praktikanter. Ni hör hemma i en lång relation mellan vår kyrka och ELCZ, 112 år faktiskt. Den är vår dotterkyrka och nu vår systerkyrka. Ni får tjäna den enhet som Kristus gett oss. Den ska ni gestalta. Ni får göra det med era unika personliga gåvor.

Enheten byggs och blir synlig med de nådens gåvor som Gud ger. Texten som jag läste från förra söndagen, 10 efter Trefaldighet, handlar om det. Budskapet är att vi är förenade i Kristus. Vi bildar en enhet. Genom dopet har vi inlemmats i honom. Kyrkan är Kristi kropp och Guds folk. När ni möter våra systrar och bröder i Zimbabwe ska ni bära med er att trots alla olikheter mellan oss och skillnader i hur vi har det är vi ett i Kristus. Det är samma Guds Ande som uppehåller våra liv.

Enheten i Kristus innebär inte uniformitet. Varje del i Kristi kropp behövs för att kroppen ska leva och kunna tjäna den enhet som Kristus ger. Det gäller för dig och mig, våra församlingar och stift, våra kyrkor med de gåvor som vi fått gratis, av nåd. De kunskaper och erfarenheter vi bär på som människor och kristna i Sverige och Zimbabwe är viktiga att dela för att vi ska kunna förkunna evangeliet i ord och handling där vi lever. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte’.” Vi behöver varandra. Så jag gratulerar er till att få dela livet med våra syskon i Zimbabwe som har en svår social, ekonomisk och politisk situation. De har en ständig kamp för att överleva. Men ni kommer också att få möta den glädje som de bär på över allt som de fått av Gud och uttrycker i sång och musik, evangelisation och diakoni. Vi som hör till världens priviligierade har mycket att lära från dem.

När vi firar mässa förenas vi med Kristus och med kristna i alla tider och på alla platser. Brödet ger oss delaktighet med Kristus och varandra. Det är också ett verksamt tecken för brödet i Guds rike som räcker åt alla. Och det är ju det riket av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa som vi är kallade att göra allt mer synligt i vår sargade värld.

Vi behöver varandra, var än vi lever.”

Det verkar som mångfald är ordet för dagen och på väg att bli ett modeord. Det återspeglar mångas behov att bli sedda och bekräftade som de är i ett alltmer fragmentariserat och individualiserat samhälle. Det är nödvändigt att vara sedd och betyda något, att ha ett värde som människa. Det gäller inte minst för barn och ungdomar som utvecklas och vill finna trygghet i sig själva.

Det finns en särskilt älskad sång bland unga: ”Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.” Att bejaka mångfald är att bejaka den enskildes människovärde och att alla är jämställda och ska behandlas lika och med värdighet. På det sätter visar den bejakade mångfalden också utöver sig själv till enheten, till den gemenskap som förenar. Jag ser en risk för att det perspektivet tappa bort i en individualistisk och självbespeglande tid. Det är i relationerna som vi finner oss själva och växer som människor.

Det blir statiskt om det enda som gäller är att mångfalden bejakas och alla får vara som de är. Det finns något mer än att vara älskad, sedd och bejakad. Det är att utvecklas och bli mer. När vi i kyrkan härleder människans oändliga värde ur att hon är skapad till Guds avbild inrymmer det mer än att alla är lika värdefulla. Här finns ett livsprogram: att få bli det vi är, att växa som Guds avbild till att bli lika Gud. Då finns mer att utforska om vad det innebär att vara Guds medarbetare. Då finns det rum för att växa andligt, att låta Gud forma livet. Det gamla ordet är helgelse: jag växer som kristen och Guds vilja får tydligare råda i mitt liv. I kyrkans sammanhang innebär det att Guds rike tar gestalt.

Med detta perspektiv har jag firat visitationshögmässa i Bälinge kyrka och tagit till mig budskapet om enheten i Kristus. I honom finns rum för en mångfald där var och en är en unik människa. Mångfalden får en ny dimension när vi är ett i Kristus. Det är en radikal, alla mänskliga gränser överskridande enhet som inte innebär uniformitet eller enfald. Den enheten bärs och formas av Kristus försonaren. Så kyrkan inrymmer en mångfald men får inte sin identitet därifrån utan från den enhet som Kristus ger och som vi får gestalta. Vi ska bli det vi redan är. Av nåd är vi det vi är och väntar på att bli helt och fullt. Kyrkan är genom Kristus en enhet i försonad mångfald och kallad att vara försoningens tecken och redskap i den värld vi lever tillsammans.