Jubileumsåret 500 år av reformation går mot sitt slut. Jag tillbringar några av de sista dagarna hos Uppsala stifts vänkyrka Evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen, som inbjudit en rad internationella gäster till reformationsfirande. Bland gästerna finns Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junge som höll tal på fredagen vid en högtidssammankomst i det kungliga slottet med deltagande av Polens president.

Vid sammankomsten tog också vår ärkebiskop Antje Jackelén emot en utmärkelse till Svenska kyrkan för Masurienhjälpen direkt efter Andra världskriget. Prästen Daniel Cedergren var drivkraften bakom den. Den lutherska församlingsstrukturen och kyrkorna blev förstörda under kriget. Många tvingades emigrera västerut. Flyktingsituation rådde. Romersk-katolska kyrkan fyllde tomrummet, och den kommunistiska regimen utövade förtryck mot de kvarvarande. I sitt anförande betonade professor Anders Jarlert att den svenska hjälpen riktade sig till alla nödställda oberoende av konfessionell tillhörighet och kombinerades med andligt stöd de lutherska kristna.

Så här mot slutet av jubileumsåret finns det anledning att reflektera över var betoningarna lagts. Otvivelaktigt satte inledningen i Lunds domkyrka för ett år sedan i närvaro av påve Fransiskus en försoningens prägel på året. Femtio år av dialog mellan Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet manifesterades i dokumentet Från konflikt till gemenskap. Fem imperativ gav stöd till en fortsatt vandring på enhetens väg. När biskopen i Stockholms katolska stift, kardinalen Anders Arborelius talade vid kyrkomötets öppnande i Uppsala domkyrka i början av oktober anknöt han till det som skett genom att ur sitt perspektiv tala om den lutherska reformationens ärende: nåden allena, Kristus allena, tron allena, Skriften allena. Det berörde att höra honom tala om enhet i tron.

Vi kan glädjas över att jubileumsåret uppmärksammats i Sverige på ett sätt som knappast någon kunde föreställa sig några år tidigare. Fokus har legat på reformatorn Martin Luther. Det är kanske enklast så för att kommunicera ett budskap. Men här finns också en problematik eftersom Luther i högsta grad var en dynamisk person som delvis ändrade hållning under sin levnad. Tyvärr gjorde han också förfärliga uttalanden om judar och främmande människor som gjort skada under de femhundra åren. Jubileumsåret gav oss anledning att ta avstånd från det. Reformationens återupptäckt av evangeliets budskap och betoningen av förnyelse har fortsatt bärkraft.

Reformationen är starkt förknippad med frihet för enskilda människor och myndiggörande av den troende människan. Det är dock uppenbart att något olika konsekvenser dras. Åt ett mer protestantiskt håll drar tolkningen att den lutherska reformationen ger frihet för den enskilde och kyrkan att förändra. Tolkningen går i individualistisk riktning. Det som inte kan förändras med ett reformatoriskt sätt att se kommer lätt i skymundan.

Kyrkan ska ständigt reformeras, ecclesia semper reformanda. Det är då nödvändigt att inte tappa bort att reformera betyder att återforma. Med konsekvenser för de troende ska kyrkan formas så att den i en ny tid ska bevara sin identitet, vara densamma i ett förändrat sammanhang. Reformationen blev möjlig genom att Luther och de andra återvände till källorna för att finna evangeliet. Jesus Kristus är Bibelns kärna och stjärna. De öste ur källorna och fann förnyelse.

Därför innebär den frihet som reformationen talar om en förnyelse av gudsrelationen, grundad i det får av nåd genom tron på Jesus Kristus. Friheten är grundad i försoningen, Gud ger och handlar med oss, vi tar emot och ger vidare. De andliga och sociala kravbilderna är borta. Vi har blivit fria att förnyas, och det ger oss kallelse att förnya. Det har vi ett ständigt behov av, personligt och gemensamt.

Begreppet Evangelisk katolicitet uttrycker för mig reformationens ärende genom att på hålla samman perspektiven: trohet mot evangeliet som förnyelsens källa och katolicitet som förnyelsens riktning. Enhet i försonad mångfald är Guds gåva. Vår kallelse är att göra den synlig där vi lever.

Det finns mycket att glädjas över efter ännu ett kyrkoval. Det blir som tidigare en bred representation i beslutsorganen. Det är viktigt för kyrkans förankring. Vi kan vara tacksamma över de förtroendevalda som ställer upp och tar ansvar. Det ökade valdeltagandet innebar också att inflytandet från politiska krafter som vill förändra kyrkan i en svensk-nationalistisk riktning kunnat begränsas. Vår kyrka har sina rötter i det heliga landet och är en del av den världsvida kyrkan. Försöket att tysta kyrkans röst i det svenska och globala samhället kommer inte heller att lyckas. Det hör till kyrkans uppdrag att dela evangeliet i ord och handling.

Kyrkan riskerar dock att dras isär genom det nuvarande valsystemet som gör det möjligt att agera på kyrkans nationella nivå utan nämnvärd förankring i församlingar och stift och med en egna politiska agendor som ger en snedvriden bild av Svenska kyrkan som trossamfund. Det ger också det felaktiga intrycket att kyrkan styrs och leds uppifrån från en oberoende nationell nivå.

Kyrkan framträder som församlingar och stift. Det som gör kyrkan till kyrka finns i varje församling. Stiften är grundläggande i en episkopal kyrka för att främja och ha tillsyn över församlingslivet. På nationell nivå är det församlingar och stift som samlas för att ta ansvar i kyrkans gemensamma angelägenheter. Tanken att de som tillhör kyrkan tar ansvar på kyrkans nationella nivå – uttryckt genom direktval till kyrkomötet – är ett nytt påfund. Det har blivit möjligt att bedriva rikskyrkopolitik. Det märks också på de frågor som drivs genom motioner, yrkanden och debatt i kyrkomötet. Kyrkans avgörande framtidsfrågor – som har med livet i församlingar och stift att göra – har hamnat i skymundan. Det behöver utvärderas.

Till årets kyrkomöte finns återigen motioner om valsystemet. Önskemål framförs om att kyrkan ska återgå till lokala direktval med indirekta val från den lokala nivån till stift och kyrkomöte. Även några biskopar har ställt sig bakom motionerna. Utifrån vad jag sagt om den nationella nivåns och kyrkomötets uppdrag kan jag förstå dem. Men det finns problem med förslaget. Kritikerna mot indirekta val har en poäng i att det finns risk för ett demokratiskt underskott. En sådan ordning förutsätter nästan personval till kyrkans alla nivåer. Man kan inte gärna förena nuvarande lokala direktval – på många håll utan eller med bara få nomineringsgrupper – med indirekta val byggda på nomineringsgrupper till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

Det finns ett tredje alternativ som behöver tas med och värderas i en bred översyn av valsystemet. Det fanns i1998 års kyrkoordningsförslag och fick starkt remisstöd. Det innebär direkta val till församlingar och stift samt valet till kyrkomötet sker indirekt från stiften. Det kan motiveras med att församlingar och stift är kyrkans grundläggande pastorala enheter, som samlas och tar ansvar i kyrkomötet.