Jubileumsåret 500 år av reformation går mot sitt slut. Jag tillbringar några av de sista dagarna hos Uppsala stifts vänkyrka Evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen, som inbjudit en rad internationella gäster till reformationsfirande. Bland gästerna finns Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junge som höll tal på fredagen vid en högtidssammankomst i det kungliga slottet med deltagande av Polens president.

Vid sammankomsten tog också vår ärkebiskop Antje Jackelén emot en utmärkelse till Svenska kyrkan för Masurienhjälpen direkt efter Andra världskriget. Prästen Daniel Cedergren var drivkraften bakom den. Den lutherska församlingsstrukturen och kyrkorna blev förstörda under kriget. Många tvingades emigrera västerut. Flyktingsituation rådde. Romersk-katolska kyrkan fyllde tomrummet, och den kommunistiska regimen utövade förtryck mot de kvarvarande. I sitt anförande betonade professor Anders Jarlert att den svenska hjälpen riktade sig till alla nödställda oberoende av konfessionell tillhörighet och kombinerades med andligt stöd de lutherska kristna.

Så här mot slutet av jubileumsåret finns det anledning att reflektera över var betoningarna lagts. Otvivelaktigt satte inledningen i Lunds domkyrka för ett år sedan i närvaro av påve Fransiskus en försoningens prägel på året. Femtio år av dialog mellan Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet manifesterades i dokumentet Från konflikt till gemenskap. Fem imperativ gav stöd till en fortsatt vandring på enhetens väg. När biskopen i Stockholms katolska stift, kardinalen Anders Arborelius talade vid kyrkomötets öppnande i Uppsala domkyrka i början av oktober anknöt han till det som skett genom att ur sitt perspektiv tala om den lutherska reformationens ärende: nåden allena, Kristus allena, tron allena, Skriften allena. Det berörde att höra honom tala om enhet i tron.

Vi kan glädjas över att jubileumsåret uppmärksammats i Sverige på ett sätt som knappast någon kunde föreställa sig några år tidigare. Fokus har legat på reformatorn Martin Luther. Det är kanske enklast så för att kommunicera ett budskap. Men här finns också en problematik eftersom Luther i högsta grad var en dynamisk person som delvis ändrade hållning under sin levnad. Tyvärr gjorde han också förfärliga uttalanden om judar och främmande människor som gjort skada under de femhundra åren. Jubileumsåret gav oss anledning att ta avstånd från det. Reformationens återupptäckt av evangeliets budskap och betoningen av förnyelse har fortsatt bärkraft.

Reformationen är starkt förknippad med frihet för enskilda människor och myndiggörande av den troende människan. Det är dock uppenbart att något olika konsekvenser dras. Åt ett mer protestantiskt håll drar tolkningen att den lutherska reformationen ger frihet för den enskilde och kyrkan att förändra. Tolkningen går i individualistisk riktning. Det som inte kan förändras med ett reformatoriskt sätt att se kommer lätt i skymundan.

Kyrkan ska ständigt reformeras, ecclesia semper reformanda. Det är då nödvändigt att inte tappa bort att reformera betyder att återforma. Med konsekvenser för de troende ska kyrkan formas så att den i en ny tid ska bevara sin identitet, vara densamma i ett förändrat sammanhang. Reformationen blev möjlig genom att Luther och de andra återvände till källorna för att finna evangeliet. Jesus Kristus är Bibelns kärna och stjärna. De öste ur källorna och fann förnyelse.

Därför innebär den frihet som reformationen talar om en förnyelse av gudsrelationen, grundad i det får av nåd genom tron på Jesus Kristus. Friheten är grundad i försoningen, Gud ger och handlar med oss, vi tar emot och ger vidare. De andliga och sociala kravbilderna är borta. Vi har blivit fria att förnyas, och det ger oss kallelse att förnya. Det har vi ett ständigt behov av, personligt och gemensamt.

Begreppet Evangelisk katolicitet uttrycker för mig reformationens ärende genom att på hålla samman perspektiven: trohet mot evangeliet som förnyelsens källa och katolicitet som förnyelsens riktning. Enhet i försonad mångfald är Guds gåva. Vår kallelse är att göra den synlig där vi lever.

Det är en stor högtidsdag i en församling när kyrkporten öppnas efter en restaurering. Denna månad har jag fått vara med när Hälsingekyrkorna Segersta återöppnades för två veckor sedan och Ilsbo kyrka igår. I båda fallen har man tagit tillfället i akt att modernisera elsystemet och ljudanläggningen och gjort kyrkorna tillgängliga för funktionshindrade. Vid stora restaureringar kompletteras isoleringen och värmesystemet byts ut. De bidrar därför till energihushållning och en hållbar framtid. Samtidigt dras driftskostnaderna ner. Så skapas förutsättningar för att kyrkorna ska kunna användas ännu under många år.

Vi gläds över att kyrkor som invigts till Guds ära blir förskönade. Det avgörande är att de är rum där vi tillsammans får möta Gud och komma i kontakt med livets ursprung, mening och mål och hämta kraft. I kyrkan får vi sådant som förnyar oss. Här finns förlåtelsen som vi får ta emot, Ordet som talar till oss, den heliga måltiden som ger kraft och välsignelsen som delas ut som en gåva från Gud. Så låt oss ofta samlas till gudstjänst för livets skull. Vi behöver kyrkan som rastplats och växtplats. Här är Gud närvarande och möter vår längtan. Här sänds vi till tjänst för den gudomliga kärleken.

Det känns som ett privilegium att som biskop få besöka alla vackra kyrkor, fira gudstjänst med församlingen och möta församlingsborna. Det går inte att ladda upp bilder just nu, annars hade jag tänkte dela med mig av en bild där kyrkoherde Gustaf Forsmark står bland moln och änglar och predikar i en av de få återstående altarpredikstolarna. Dessutom en bild av när kolbullarna förbereds vid eftersamlingen på hembygdsgården. Jag kan berätta att det smakade bra!