Inkarnationen är för alla. Gud sänder sin son till världen. Jesus går in i våra livsvillkor. Han är förtrogen med varje människas och hela mänsklighetens utsatthet, brustenhet och behov av kärlek och upprättelse. Det oändliga omfamnar det ändliga.

Försoningen är för alla. Herrens lidande tjänare går in i kampen mot ondskan och försonar människan med Gud, medmänniskan och skapelsen. Försoningen har inga gränser. Den är universell och innesluter alla folk och människor.

Uppståndelsen är för alla. När Jesus går genom död till liv, öppnas vägen till ett liv utan begränsningar. Alla får möjlighet att varje dag välja livet genom att lämna allt som döden står för och en gång följa Jesus in i det liv som aldrig dör.

Så det finns frälsning för alla grundad i Guds handlande. Men vi är inga mänskliga kasperdockor, styrda av Gud genom osynliga trådar. Vi är människor skapade till Guds avbild med en kallelse att bli det som vi är skapade till. Vi ska vara medskapare och Guds medarbetare i kampen mot ondskan intill den dag då den slutligen är vunnen och Guds rike råder. Vi måste välja sida.

Bibeln är full av trons paradoxer. Redan helt och fullt – och ännu en tid till förfogande av väntan och vägval. Frälsningen skänker Gud av nåd, vi tar emot den genom tron men väntar ännu på den slutliga förlossningen. Tron ger ett alternativ – att säga ja till Gud eller säga nej – och samtidigt innebär den växt, kamp, brottning med livets frågor och inhämtande av andlig näring och kraft. Domen sker redan nu när någon hör Jesu ord och tror på Gud som sänt honom. Men domen möter också en gång vid tidens slut när Kristus kommer åter.

Jag tänker att trons paradoxer inrymmer och värnar det gudomliga mysteriet. Gud är kärlek och samtidigt helig. Det innebär att Gud handlar för att bryta ondskans makt och upprätta sitt rike. Därför finns visionen om frälsning för alla, att Gud blir allt, överallt. Den förutsätter Guds närvaro och att Guds vilja råder.

Det finns ingen teologisk grund för att ta bort paradoxerna. Vi har ingen mänsklig möjlighet att förklara det gudomliga frälsningsmysteriet. Vi får lita till Guds löften och välja livets väg. Om Gud är Gud är inget omöjligt. Vi ska be om frälsning för alla. Gud är ju större än sina egna medel för vår frälsning, nådemedlen. Vi själva är däremot hänvisade till dem. Något uppdrag att lösa frälsningsfrågan i Guds ställe har vi inte. Vi kan varken föra alla till himmelen eller dela in människor i frälsta och förlorade. Men det finns frälsning för alla.

Jag vill ta upp ännu en bild av Luther som bara har litet med honom att göra. Den här odlas främst i kyrkans sammanhang och bygger på att Luther gjorde människor myndiga och fria att välja efter eget förstånd. Individernas tolkningsföreträde och rätt till motstånd mot religiösa överhetsanspråk präglar denna Lutherbild, som har påtagligliga likheter med de verklighetsbilder och filosofiska förutsättningar som dominerat tänkandet sedan 1700-talet. För Luther stod Gud i centrum. Här blir Gud – alla goda föresatser till trots – snarare vad människan gör av Gud i sin egen värld.

Ecclesia semper reformanda – kyrkan ska kontinuerligt reformeras. Det är en grundtanke i den lutherska reformationen. Det betyder inte att kyrkan har frihet att förkunna evangeliet och gestalta kyrkan hur som helst. När kyrkan ska reformeras måste det ske i trohet mot källorna. Genom andlig förnyelse bevaras kontinuiteten med apostolisk tro och urkyrkan.

Luthers tro och liv förändrades dramatiskt när han kom till insikt om vad Kristus utfört och betydelsen av det. Han fann att en kristen människas frihet är grundad i en gåva, Guds frälsningshandlande. Frihet och frälsning hör oupplösligt samman.

Friheten ges inte till den som förtröstar på sig själv. Friheten är en paradox, eftersom den tas emot i tro av människor som är beroende av Gud. Den ges i en relation återupprättad av och kontinuerligt förnyad av Gud. En kristen människas ansvarstagande flyter fram ur källan av andlig frihet. Den kristne befrias till att tjäna Gud i kärlek.

Friheten inför Gud är alltid en Guds gåva. När det gäller relationen mellan människor har däremot alla kallelse och frihet att ta ansvar som medarbetare i skapelsen.

Den lutherska reformationen blev en rörelse för enskildas andliga frihet men också för religiösa rättigheter. Den kristna människan förutsattes ta ansvar på grundval av den andliga frihet som hon fått ta emot. På så sätt lade reformationen grund till senare utveckling av mänskliga rättigheter på det religiösa området.

Den lutherska förkunnelsen av den frihet som Gud ger är relevant för var och en som upplever sig bunden av krav och tyngd av bördor. Jesus låter oss få del av den friheten:

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. (Matt 11:28-30)