Jubileumsåret 500 år av reformation går mot sitt slut. Jag tillbringar några av de sista dagarna hos Uppsala stifts vänkyrka Evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen, som inbjudit en rad internationella gäster till reformationsfirande. Bland gästerna finns Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junge som höll tal på fredagen vid en högtidssammankomst i det kungliga slottet med deltagande av Polens president.

Vid sammankomsten tog också vår ärkebiskop Antje Jackelén emot en utmärkelse till Svenska kyrkan för Masurienhjälpen direkt efter Andra världskriget. Prästen Daniel Cedergren var drivkraften bakom den. Den lutherska församlingsstrukturen och kyrkorna blev förstörda under kriget. Många tvingades emigrera västerut. Flyktingsituation rådde. Romersk-katolska kyrkan fyllde tomrummet, och den kommunistiska regimen utövade förtryck mot de kvarvarande. I sitt anförande betonade professor Anders Jarlert att den svenska hjälpen riktade sig till alla nödställda oberoende av konfessionell tillhörighet och kombinerades med andligt stöd de lutherska kristna.

Så här mot slutet av jubileumsåret finns det anledning att reflektera över var betoningarna lagts. Otvivelaktigt satte inledningen i Lunds domkyrka för ett år sedan i närvaro av påve Fransiskus en försoningens prägel på året. Femtio år av dialog mellan Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet manifesterades i dokumentet Från konflikt till gemenskap. Fem imperativ gav stöd till en fortsatt vandring på enhetens väg. När biskopen i Stockholms katolska stift, kardinalen Anders Arborelius talade vid kyrkomötets öppnande i Uppsala domkyrka i början av oktober anknöt han till det som skett genom att ur sitt perspektiv tala om den lutherska reformationens ärende: nåden allena, Kristus allena, tron allena, Skriften allena. Det berörde att höra honom tala om enhet i tron.

Vi kan glädjas över att jubileumsåret uppmärksammats i Sverige på ett sätt som knappast någon kunde föreställa sig några år tidigare. Fokus har legat på reformatorn Martin Luther. Det är kanske enklast så för att kommunicera ett budskap. Men här finns också en problematik eftersom Luther i högsta grad var en dynamisk person som delvis ändrade hållning under sin levnad. Tyvärr gjorde han också förfärliga uttalanden om judar och främmande människor som gjort skada under de femhundra åren. Jubileumsåret gav oss anledning att ta avstånd från det. Reformationens återupptäckt av evangeliets budskap och betoningen av förnyelse har fortsatt bärkraft.

Reformationen är starkt förknippad med frihet för enskilda människor och myndiggörande av den troende människan. Det är dock uppenbart att något olika konsekvenser dras. Åt ett mer protestantiskt håll drar tolkningen att den lutherska reformationen ger frihet för den enskilde och kyrkan att förändra. Tolkningen går i individualistisk riktning. Det som inte kan förändras med ett reformatoriskt sätt att se kommer lätt i skymundan.

Kyrkan ska ständigt reformeras, ecclesia semper reformanda. Det är då nödvändigt att inte tappa bort att reformera betyder att återforma. Med konsekvenser för de troende ska kyrkan formas så att den i en ny tid ska bevara sin identitet, vara densamma i ett förändrat sammanhang. Reformationen blev möjlig genom att Luther och de andra återvände till källorna för att finna evangeliet. Jesus Kristus är Bibelns kärna och stjärna. De öste ur källorna och fann förnyelse.

Därför innebär den frihet som reformationen talar om en förnyelse av gudsrelationen, grundad i det får av nåd genom tron på Jesus Kristus. Friheten är grundad i försoningen, Gud ger och handlar med oss, vi tar emot och ger vidare. De andliga och sociala kravbilderna är borta. Vi har blivit fria att förnyas, och det ger oss kallelse att förnya. Det har vi ett ständigt behov av, personligt och gemensamt.

Begreppet Evangelisk katolicitet uttrycker för mig reformationens ärende genom att på hålla samman perspektiven: trohet mot evangeliet som förnyelsens källa och katolicitet som förnyelsens riktning. Enhet i försonad mångfald är Guds gåva. Vår kallelse är att göra den synlig där vi lever.

Jag vill ta upp ännu en bild av Luther som bara har litet med honom att göra. Den här odlas främst i kyrkans sammanhang och bygger på att Luther gjorde människor myndiga och fria att välja efter eget förstånd. Individernas tolkningsföreträde och rätt till motstånd mot religiösa överhetsanspråk präglar denna Lutherbild, som har påtagligliga likheter med de verklighetsbilder och filosofiska förutsättningar som dominerat tänkandet sedan 1700-talet. För Luther stod Gud i centrum. Här blir Gud – alla goda föresatser till trots – snarare vad människan gör av Gud i sin egen värld.

Ecclesia semper reformanda – kyrkan ska kontinuerligt reformeras. Det är en grundtanke i den lutherska reformationen. Det betyder inte att kyrkan har frihet att förkunna evangeliet och gestalta kyrkan hur som helst. När kyrkan ska reformeras måste det ske i trohet mot källorna. Genom andlig förnyelse bevaras kontinuiteten med apostolisk tro och urkyrkan.

Luthers tro och liv förändrades dramatiskt när han kom till insikt om vad Kristus utfört och betydelsen av det. Han fann att en kristen människas frihet är grundad i en gåva, Guds frälsningshandlande. Frihet och frälsning hör oupplösligt samman.

Friheten ges inte till den som förtröstar på sig själv. Friheten är en paradox, eftersom den tas emot i tro av människor som är beroende av Gud. Den ges i en relation återupprättad av och kontinuerligt förnyad av Gud. En kristen människas ansvarstagande flyter fram ur källan av andlig frihet. Den kristne befrias till att tjäna Gud i kärlek.

Friheten inför Gud är alltid en Guds gåva. När det gäller relationen mellan människor har däremot alla kallelse och frihet att ta ansvar som medarbetare i skapelsen.

Den lutherska reformationen blev en rörelse för enskildas andliga frihet men också för religiösa rättigheter. Den kristna människan förutsattes ta ansvar på grundval av den andliga frihet som hon fått ta emot. På så sätt lade reformationen grund till senare utveckling av mänskliga rättigheter på det religiösa området.

Den lutherska förkunnelsen av den frihet som Gud ger är relevant för var och en som upplever sig bunden av krav och tyngd av bördor. Jesus låter oss få del av den friheten:

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. (Matt 11:28-30)