Det är en sångmässig utmaning att vara kringresande biskop i dessa försöksordningarnas tider. Sångövningar krävs, och det gäller att lära in skillnaderna i 2016 års handboksförslag jämfört med 2012 års. Jag har denna helg varit på två festliga högmässor med kyrkoherdemottagande och högtidlighållande av att församlingar gått samman i nybildade pastorat.

Det började på Trettondedag jul i Börstils kyrka, där Erland Söderström togs emot i Roslagens norra pastorat. Det var stor uppställning med körsångare, två kyrkomusiker och Linnékvintetten. Sångmässigt kompetenta präster sjöng lokalt nykomponerade liturgiska sånger. De klarade det alldeles utmärkt. Församlingen klarade sig sämre, trots att församlingspartierna var förhållandevis sångbara. Den behöver få öva! Jag klarade mig bra som gästande celebrant, eftersom jag sjöng prefationen ur 1986 års kyrkohandbok. Benedicamus (Låt oss tacka och lova) räddades av en församlingspräst. Det var festligt och sakralt, i huvudsak sångbart. Men det visade också att det ställer stora krav om församlingen ska använda egen gudstjänstmusik och deltagarna bli verkligt delaktiga.

Så vidare längst upp i stiftet, till Ljusdals kyrka på Första söndagen efter Trettondedagen. Där högtidlighöll vi att fyra församlingar bildat Ljusnans pastorat, som sammanfaller med Ljusdals kommun. Jan Bonander togs emot som kyrkoherde. Körsångare från alla församlingarna – med en ovanligt stor andel män – gjorde också här en imponerande insats under ledning av två kyrkomusiker.

Vi använde alternativ D ur 2016 års handboksförslag. Det gick riktigt bra att sjunga prefationen och Benedicamus. Komminister Eva-Lotta Berg sjöng övriga partier med den äran. Och församlingen sjöng med i sina partier! Jag blir mer och mer förtjust i Alternativ D, som är vackert, medryckande och sångbart. Det är ursprungligen komponerat av Karin Runow. De församlingar som vill ha liturgisk musik och sång som är garanterat sångbar för många kan med fördel använda alternativ D. Men även alternativ B och C är sakrala och sångbara, när de väl är inövade blir de familjära. Startsträckan är bara lite längre, särskilt med B. För att det ska bli festligt krävs alltid glädje och gemenskap med engagerade medverkande och gudstjänstdeltagare. Det förenade de i övrigt olika högmässorna i Börstils och Ljusdals kyrkor denna helg.

Det var några spontana reflektioner utifrån en gudstjänstverklighet med tanke på det pågående kyrkohandboksarbetet. Det finns annat att säga om de två högmässorna, bland annat om två helt olika predikningar som båda var intressanta och uppbyggliga.

Ett efterlängtat barn har fötts idag. Vi har blivit mormor och morfar, glada och stolta sådana, till en liten flicka. Det är årets viktigaste händelse för oss. Livet förnyas med en ny generation. Det ger perspektiv på historien, nuet och framtiden. När ett barn föds, tycks tiden stanna för ett ögonblick för att strax gå vidare med förnyad kraft.

Det är ett livets under när ett barn föds. Vi kommer i kontakt med livets källa, och våra egna liv förändras för alltid. Barnet tar sig livsrum hos oss. Det är bra att det finns nio månader att förbereda sig, även för mormor och morfar.

Man kan inte ta för givet att man ska få ta emot ett barn, och att det ska gå så som man själv planerar. När vi följt vår dotters graviditet har det blivit påtagligt hur sårbara vi är. Så mycket kan hända. Jag tänker på de längtande blivande föräldrar som inte fick uppleva glädjen att ta emot sitt barn.

Det känns gott att veta att vår dotterdotter nu ligger hud mot hud på vår dotters mage.

Livets Gud, välsigna vårt barnbarn och alla andra barn på vår jord. Amen.