Jag har inte skrivit artiklar på min blogg under en tid. Så mycket annat har fått första prioritet. Utmaningarna tränger sig på, samhällsförändringarna sker allt fortare, och det är inte lätt för kyrkans folk att ta in förändringarna, acceptera verkligheten och finna vägar in i framtiden.
Under våren har två vägval som vi i stiftsledningen tror är nödvändiga skapat frustration och ilska. Försök har gjorts att finna alternativ som gör att vi slipper de svåra besluten. Dessa har gällt dels stiftets konfrmandläger i egen regi på vår stiftsgård i Undersvik, dels stiftsgården Breidagård utanför Uppsala med inriktning på andlig fördjupning, retreat och andliga samtal.

Vägvalen rör upp känslor, prioriteringarna ifrågasätts, underlagen för beslut ställs ifråga, varje tänkbart alternativ förs fram. Som om vi inte undersökt dem.

Så går vi in i ett beslutsläge om Breidagård. Då visar sig att det råder en samsyn om att andlig fördjupning med retreat och andliga samtal inte bara har varit viktigt i det förgångna utan hör framtiden till.
Många försöker finna felsteg som begåtts under senare år. Och sådana finns. Jag jämför för min del vad Breidagård kostade när verksamheten var i full gång med utsikterna som nu finns för en eventuell nystart. På stiftsfullmäktige redogjorde vår utomordentliga chef Egendom om investeringsbehov på ca 10 miljoner. Hon var försiktig som en tjänsteman ska vara. Med tanke på den undermåliga byggnadsstatusen för bostadsdelen Härbärget och med befintliga 18 platser jämfört med behovet av 25 handlar det snarare om ett investeringsbehov på 15 miljoner. Jag konstaterar att det dessutom behövs ca 3,5 miljoner för driften varje år. Kontraktsprostar och andra engagerade i stiftet som hört av sig och som jag i grunden delar visioner, värderingar och prioriteringar med saknar som jag ser det tyvärr förankring i den svåra verklighet som vi står i som stiftsorganisation och som i realiteten hela vår kyrka konfronteras med. Det handlar inte bara om värderingar utan om fakta.

Trots all samsyn om betydelsen av prioritering av andlig fördjupning handlar den kritiska debatten de facto om kära miljöer och fastigheter ska behållas eller inte. Det inger betänkligheter. Stiftets plan är att fortsätta prioriteringen av andlig fördjupning men använda Sigtunastiftelsen och den andra stiftsgården Undersvik. Det är smärtsamt för mig som för så många andra, men inte desto mindre nödvändigt.
Så kommer jag att tänka på gamle vännen och medarbetaren, professorn i teologisk etik, från 1980 rektorn vid Pastoralinstitutet i Uppsala Holsten Fagerberg, Jag hade förmånen att arbeta tillsammans med honom under några år som amanuens och biträdande lärare i homiletik. Holsten var lite kärv, inget charmtroll, inte så gångbar i media, knappast anpassad för en senare kommunikationsstyrd strategi för image. Han var gammaldags men behandlade alla lika. Han var sann, uppriktig och en stor människovän. Han bars av stora ideal och såg alltid den enskilda människan och samtidigt mänskligheten.

Holsten betonade att varje etiskt ställningstagande måste vara buret av fakta och värderingar. Det räcker inte med fakta, inte heller med bara värderingar. Jag tror att han hade rätt och det gäller för mer än de etiska ställningstagandena. I vår tid när Fake News härjar beroende på brist på bildning och för att vissa mål ska nås , när vi lider av sviterna av en postmodern teologi som tycktes tro att allt är beroende av vad enskilda funnit vara sant och att all sanning är relativ, då behövs en förnyad reflektion över den gudomliga uppenbarelsen som innebär att Gud ger oss något som vi inte har av oss själva och uppenbarar sanningen om vårt livs ursprung, mening och mål.

Så är vi beroende av Gud som förmår göra mer än någon människa kan be eller tänka ut. Det är det centrala budskapet på Heliga Trefaldighets dag

500-årsjubiléet av reformationen närmar sig. Vad kommer vi att fira år 2017? Något som liknar den kristna tro som formade den lutherska reformationen? Eller vår egen tolkning formad av de senaste århundradenas tilltro till förnuftet?

Texterna på reformationsdagen fungerar bra som biktspegel. I den gammaltestamentliga läsningen från profeten Jeremias bok utmanas vår gudsbild: ”Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren, och inte Gud långt borta?” Guds storhet och suveränitet förkunnas av profeten, som också varnar för att sätta tillit till profeter som förkunnar vad de själva hittat på. Det är väl egentligen ett budskap om att låta Gud vara Gud och ta emot Guds ord. ”Den profet som har haft en dröm, han berättar en dröm, men den som har fått ta emot mitt ord, han predikar verkligen mitt ord.”

Episteln från Hebréerbrevet visar tydligt att Guds ord för människan till ett vägskäl genom att skilja och blottlägga. ”Inget kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga.” I den gudomliga uppenbarelsens ljus framträder våra liv i nytt perspektiv. Det blir nödvändigt för oss att välja väg.

I Johannesevangeliet framstår den personliga tron som avgörande för vägvalet. Men Jesus betonar att ingen kan komma till honom som det gudomliga Ordet annat än som ”en gåva av Fadern”. Men några går bort, de tolv kan välja att stanna kvar. Jesus frågar: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Frälsningen är paradoxal, ett gudomligt mysterium. Relationen till Gud blir helad av nåd genom tron. Gud ger, vi tar emot i förtröstan på Guds löften.

Det svar som Petrus ger berör i sin existentiella nakenhet. ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Det finns inget annat val inför det gudomliga Ordet än att överlåta sitt liv och ta emot det Gud ger. Det levande Ordet ger mer än vi kan tänka eller begära.