Jag delar några tankar ur dagens predikan vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn.

Efter de omvälvande händelserna i Jerusalem vandrade lärjungarna sårbara och utsatta till Emmaus. En medvandrare som de inte känner igen slår följe med dem. Det är en berättelse om vägen till insikt och förtröstan, om ett lärande för livet.

Medvandraren undrar vad det är som lärjungarna går och talar med varandra om. De får berätta om sin situation. De känner sig övergivna. Jesus har utlämnats och korsfästs. Men det smärtsammaste för dem är ju att de har förlorat hoppet. De hade hoppats på att Jesus skulle befria sitt folk. När kvinnorna berättat om den öppna graven blev de uppskakade. De hade inte funnit Jesus, bara en tom grav och en sådan bevisar ju inget. De är på vandring med sina livsfrågor.

Du och jag har vår egen unika berättelse om en livsvandring med sökande och längtan, med livsmening och tecken av hopp, med erfarenheter av sårbarhet och smärta, allt det som hör till livet på en brusten jord. Kan man tro att det finns grund för mer än önskedrömmar om förnyat liv, om liv från livets källa? Kan man tro på en verklighet där det som bryter ner och söndrar inte längre har makten?

Vi vet inte hur den gudomliga verkligheten ser ut och kan inte tyda Guds vilja i allt som sker. Gud förmår göra mer än vi kan tänka ut. Jesus visar det för lärjungarna under Emmausvandringen. När vi tar del av berättelsen kan vi fråga oss: Låter vi Gud tala till oss med sitt ord och handla med oss i sin måltid?

Emmausberättelsen är berättelsen om gudomlig omsorg, Jesus frågar hur vi har det. Den är också berättelsen om gudomlig närvaro: Jesus vandrar vid vår sida redan innan vi inser det.

Jesus låter Guds ord tala: Skulle inte Messias lida detta? Han studsar inför deras oförmåga att tyda det som skett i ljuset av allt som de fått höra och se. De förmådde heller inte av sig själva göra det i ljuset av profeternas budskap i skrifterna. Jesus förklarade för dem om Messias, Herrens lidande tjänare, alltifrån Moses böcker till profeternas böcker. Han visade att budskapet tar gestalt i honom själv som Messias. Allt som skett var förutsagt i skrifterna. Inte ens det fick dem att känna igen honom, deras ögon öppnades ännu inte. Men efteråt kom de ihåg att deras hjärtan brann när han talade till dem.

Emmausberättelsen blir med sitt budskap också berättelsen om hur lärjungarna och den kristna kyrkan alltsedan dess är beroende av Guds ord för att finna Guds vilja ifråga om skapelsen, försoningen och förnyelsen av livet. Vi kan inte av egen kraft och utifrån våra perspektiv forma ett evangelium om livets ursprung, mening och mål. Vi är beroende av det som sker genom Jesus Kristus.

Det räckte alltså inte att lärjungarna lyssnade till utläggningen av de heliga skrifterna. Men de lyssnade till Guds ord och bad Jesus vara hos dem. Så får också vi göra.

De bjöd in honom till att dela måltiden med dem. När det skedde, gjorde han måltiden till sin.
Det var när han tog brödet, läste tackbönen och bröt brödet som de kände igen Jesus. Gud handlade med dem, och deras ögon öppnades.

Så sker än idag. Jesus finns vid vår sida för att ta del av vår personliga berättelse från livsvandringen. Vi talar med honom i bön. Jesus är närvarande i de gudomliga ord som talar om försoning, seger över döden och nytt liv. Det är ord att leva av och dö för. Brödet bryts och tackbönen läses. De heliga gåvorna delas. Också vi får möta den uppståndne. Vi ber om öppnade ögon så att vi kan ta emot honom när han kommer till oss. Vi tar emot honom med bönen ur psaltarpsalmen för Annandag påsk:
Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.

För Gud är ingenting omöjligt. Kristus har uppstått och är närvarande hos oss nu. Det är kyrkans bekännelse genom tiderna. När livet segrar blir Guds rike synligt, så som det gjorde för lärjungarna genom Jesus på deras vandring till Emmaus. Vi är hoppets folk.

För andra gången har jag idag fått leda en vigningsmässa på Heliga Trefaldighets dag eller Missionsdagen som den också kallas. Här kommer en något förkortad version av min predikan och vigningstal.

Det är två teman som hör nära samman. Gud står i centrum och som en konsekvens av det också vår kallelse och sändning som kristna och kyrka. Vi har del i Guds mission i världen.

Allt börjar hos Gud som handlar med oss och hela sin skapelse. I Guds frälsningshistoria omsluter det oändliga den tidsbegränsade värld vi lever i. I den frälsningshistorien är du och jag inneslutna. Som tema har jag valt Gud är med oss. Det är ju det namn Jesus bär, Immanuel. Det är också ett tecken för den gudomliga kärlekens handlande. Gud med oss. Gud längtar efter oss och är närvarande hos oss, redan innan vi inser det och sätter vår tillit till det.

Utgångspunkten är inte vad vi förmår utan vad Gud ger och som vi får ta emot och förvalta genom att dela med andra. Vi förs in i en gudomlig verklighet som är större än vår egen föreställningsvärld.

När vi samlas inför Guds ansikte möter vi grunden för vår sändning som kyrka, för oss alla på dopets grund och för er som ska vigas till särskild tjänst. Vår sändning är helt beroende av att Gud uppenbarar sig som den som skapar, frälser och ger liv. Gud förnyar och leder oss genom livet. Gud är med oss.

Gud är större än vi kan föreställa oss. Det finns alltid mer att upptäcka och ta emot. Ett fantastiskt budskap om det finner vi i en av texterna för denna dag, i Romarbrevets 11:e kapitel:
”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting.”
Det ger perspektiv på oss själva och vårt beroende av Gud. Det är av nåd Gud handlar i skapelsen, till vår befrielse och förnyelse av livet. Det faktum att Gud är större än vi kan tänka och beskriva betyder däremot inte att vi är hänvisade till vår egen bild av Gud.

Spår av Gud finns i skapelsen. Det finns en gudomlig uppenbarelse i historien. Gud utblottade sig och lät sig födas som en av oss och låter sitt ansikte lysa mot oss och visar oss nåd genom Jesus Kristus. Guds livgivande ande uppehåller livet och leder oss in i Guds ord och på vandringen med Kristus. I evangeliet om Jesus Kristus möter vi det väsentliga om vårt livs ursprung, mening och mål. ”Av Gud, och genom Gud och till Gud är allting”, som det står i Romarbrevet. Grunden för kyrkans mission är mötet med levande Gud och bekännelsen till Kristus.

Med det här breda perspektivet går vi in i dagens evangelium med berättelsen om mötet mellan Marta och Jesus.

Vi känner till ett annat av deras möten. Marta var på hugget. Hon hade massor av dagliga bestyr att ordna med. Det är lätt att känna igen sig i henne. Marta klagade över att hon fick slita medan Maria satt och lyssnade på Jesus. Men Jesus tyckte att hon oroade sig alltför mycket och gjorde Maria till föredöme eftersom hon valde det viktigaste.

I dagens berättelse om Marta är hon på hugget igen. Det är något kraftfullt och ivrigt över henne. Maria avvaktar hemma. Marta skyndar till Jesus så snart hon hör att han är på väg. Denna gång hamnar Marta rätt när hon tillåter sin längtan att styra handlandet och använder sin energi.

Marta kommer till Jesus i sin nöd eftersom Lasaros har varit död i fyra dagar. Hon har tillit till Jesus när hon säger att Lasaros inte skulle varit död om Jesus kommit tidigare. Och hon tror på att Jesus har en så nära gudsrelation att Gud ger honom vad han än ber om.

Marta lade fram sin situation och visade tro på Guds möjligheter att handla genom Jesus.

Men nog skorrar det som Marta säger lite illa för många. Om Jesus varit där hade inte Lasaros varit död. När vi förlorar någon älskad kan vi nog tänka så. Gud kan inte ha varit där eftersom det värsta tänkbara hände. I Martas ord verkar det finnas en antydan till anklagelse. Om du Gud verkligen varit hos oss hade det inte behövt hända. I livets svåraste stunder kan Gud vara fördold. Vi förmår inte alltid hålla Guds löften levande för oss. Men det betyder inte att Gud inte är närvarande, att Gud inte är med oss under de dagar när mörkret verkar ta över. För en människa i en brusten värld går det inte att finna en förklaring eller mening i allt som sker. Vi får då klamra oss fast vid Guds löften.

Samtalet går vidare. Jesus talar om att hennes bror ska uppstå. Det budskapet tar Marta till sig utifrån sin övertygelse om de dödas uppståndelse vid tidens slut. Hon förtröstar på att det också gäller Lasaros. Marta fortsätter visa tro på Guds möjligheter.

Då tillför Jesus en ny dimension i samtalet med Marta. Han säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Det är något radikalt mer än Marta förväntar sig. Uppståndelsen sker nu. Den hör inte bara till jordelivets slut. Det eviga omsluter vår stund på jorden. Gud gör allting nytt. Det handlar om försoning och frälsning, om befrielse, förnyelse och upprättelse genom Jesus Kristus. Han är uppståndelsen och livet. Döden förlorar sin makt. Den blir en övergångsfas eftersom det liv vi får ta emot här sträcker sig in i evigheten. Uppståndelsen hör inte bara till framtiden, eller rättare sagt framtiden börjar nu.

Berättelsen om Marta låter henne bli en förebild för oss när det gäller att söka sig till Jesus och sätta vår tillit Guds möjligheter genom honom. Jesus ser vår längtan och möter våra innersta behov. I det mötet förnyas våra liv.

Berättelsen om Marta visar också att Gud har mer att säga och ge än vi vanligtvis förväntar och kan föreställa oss. Vi behöver inte vänta på Guds rike. Det kommer genom Jesus som är uppståndelsen och livet. Guds rike utvidgas när Guds vilja får ske mitt ibland oss. I vår mässa får vi del av dess kraft.

Det behövs en motkraft som öppnar upp nya perspektiv och ger delaktighet i en värld av nåd, kärlek och barmhärtighet, av samhörighet och kallelse till tjänst.

Vi möter en Gud, som ville våra liv och gav oss ett oändligt värde och kallar oss att vara medarbetare i skapelsen. Vi möter en Gud som talar till oss när vi det är svårt och vi söker livsmening och hopp. Vi möter en Gud som kallar oss till befrielse, förnyelse och gemenskap, ja till att leva uppståndelseliv.

Gud är med oss. Jesus går vid vår sida. Anden förnyar livet och vägleder.

De medmänniskor vi möter är alla skapade till Guds avbild. De har strävat efter att kärleken ska prägla deras liv. De behöver få höra att deras längtan möts av en gudomlig närvaro och ett gudomligt handlande. Se människors värde, sökande och behov. Visa i ord och handling att kristen tro gäller livet. Vi är kallade till tjänst för Guds rike. Det kommer att göra skillnad. Livet behöver bli mer människovärdigt. Det sker när vi låter Gud vara med oss.

Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

Vid dagens vigningshögmässa i Uppsala domkyrka vigdes tre kvinnor till diakoner och tre till präster. Här en förkortad version av mitt tal.

Förlorad och återfunnen är söndagens tema. Handlar det om dig? Handlar det om mig? Är vi de som är återfunna, medan de andra är de förlorade? Eller träffar det oss alla? Så tror jag är det är. Vi behöver bli återfunna av Gud varje dag, hela livet. Vi delar den mänskliga utsattheten och sårbarheten, och därmed också behovet av förnyelse.

Evangelietexterna i de tre årgångarna är hämtade från kapitel 15 i Lukasevangeliet. De utgörs av tre liknelser som Jesus ger för att beskriva hur Gud älskar och söker varje människa för att återföra henne till sin gemenskap och uppdraget att vara Guds medarbetare. Liknelserna ger flera perspektiv på Gud med ett bildspråk som är hämtat ur vår jordiska verklighet och mänskliga erfarenhet.

Den första liknelsen är berättelsen om det förlorade fåret, den andra är dagens liknelse om kvinnan som söker det förlorade myntet, den tredje är berättelsen om den förlorade sonen. På olika sätt säger de något om Guds längtan, omsorg och vilja att rädda.

Den första visar Gud som herden som bryr sig om var och en; det borttappade fåret är värt att söka efter trots att det finns 99 andra kvar. Så liknelsen i dagens evangelium, där Gud framträder som en kvinna som söker ett förlorat mynt trots att hon har 9 andra. Den tredje visar Gud som Fadern som längtar efter och tar tillbaka den son som gått sin egen väg trots att en son finns kvar som följt Faderns vilja. Tre perspektiv på Gud som det går att identifiera sig med.

Ibland har teologer och förkunnare skyggat inför att uttrycka erfarenheten av Gud som en kvinna. Det har varit lättare att säga att kvinnan i liknelsen står för kyrkan och lärjungen som visar omsorg och kallar människor till omvändelse. Och det är väl relevant i överförd bemärkelse, så att berättelsen får tala till oss om vårt eget uppdrag som nådens budbärare. Men Jesus använder sig faktiskt av en kvinna för att berätta om Guds kärlek och omsorg. Gud längtar efter varje människa, visar omsorg och räddar genom att föra henne tillbaka till gemenskap med sig. I den judiska tradition som Jesus hörde hemma i var gudsnamnet så heligt att det inte uttalades. I liknelserna använder han sig därför av våra erfarenheter för att säga något väsentligt om Gud. Det gör han genom att beskriva Gud som far, kvinna och herde.

Det kan tyckas som att ett enda silvermynt inte är så mycket att bry sig om. Visserligen har kvinnan nio kvar när hon tappat ett, men detta silvermynt var värdefullt för henne. Det motsvarar en hel dags arbete. Och vi bör kunna inse hur värdefullt det är när vi tar till oss att silvermyntet i berättelsen står för en människa. Myntet är ett tecken för dig och mig och alla andra på vår jord. Då säger berättelsen något avgörande om hur Gud ser på oss och det värde vi har i Guds skapelse. Oändligt värdefulla, värda att söka efter, att återfinna och ta till sig.

Det är vår längtande och sökande Gud som möter i en kvinna som letar. Det finns en djup, andlig symbolik i att människan liknas vid ett mynt. Ett mynt kan inte ta något initiativ för att bli återfunnet och bli till nytta. Så ligger initiativet hos Gud när det gäller att se till att vår relation till Gud återupprättas. Vi får ta emot. Det är Gud som älskar, visar omsorg i sin barmhärtighet och räddar oss av nåd. Gud söker oss för att det goda som Gud vill med oss och våra liv ska bli gjort.

Vi är kallade att följa Jesus. Därför bör vi identifiera oss med kvinnan som söker det förlorade silvermyntet. Då blir det en kallelse till ett liv i diakoni och mission. Genom att göra som hon för våra medmänniskor deltar vi i Guds diakoni. Genom att ta emot budskapet om hur Gud längtar efter och visar omsorg och sedan dela det med andra deltar vi Guds mission i världen.

Kärlekens Gud söker och tar emot oss, ger av sina kraftkällor och sänder oss till tjänst. Liknelsen om kvinnan och silvermyntet avslutas med orden om att ”Guds änglar” gläder sig över syndare som omvänder sig. Guds änglar är en omskrivning för Gud. Det är stor glädje i himlen när den som gått vilse blir återfunnen och får andlig kraft att göra Guds vilja.

För ett par decennier skulle jag tala om kyrkans vigningstjänst vid en fortbildning för präster och diakoner i ett stift. Vid det efterföljande samtalet reste sig en präst upp och sa att vi borde överge talet om herde eftersom det ger en hierarkisk bild. Jag blev ganska förbluffad eftersom jag alltid associerat den gode herden Jesus till Gud som bryr sig om. Alla är lika viktiga. Han vill att alla ska vara med och ger sig av för att söka det bortsprungna fåret. Fållan har en grind, där alla är välkomna att komma in i trygghet och gemenskap. Herden vill leda oss på vägar och stigar som leder rätt i livet. Det kan däremot vara sämre ställt med närvaron och omsorgen hos oss som försöker följa i Jesu fotspår.

Psaltaren 23 har betytt oerhört mycket för många genom tiderna, som känt sig inkluderade i gudomlig närvaro och omsorg. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig, Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid gröna ängar.” Den bärs av tilliten till att Gud bär oss när vi vandrar vidare: ”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.”
Med budskapet från den gode Herdens söndag inombords reser jag nu på retreat till Assisi. Det ska bli skönt att gå in i tystnaden för en andlig fördjupning som ger utrymme för Guds närvaro och omsorg. Arvet från den helige Franciskus av Assisi förpliktar. Kristen tro gäller livet.

Jag tillönskar dig också dig som läsare av bloggen att finna en stund av retreat varje dag och om möjligt hela dagar. Den gode Herden låter oss vila och hämta ny kraft.

Nyårets betydelse ligger främst i kopplingen till livets förändringar och vår tideräkning. Ett år läggs till de tidigare. Ett nytt år inleds. När jag var ung präst ställdes Allhelgonahelgen i viss mån mot nyårsaftonen. När ljusen tändes i kyrkan för alla som gått bort under det senaste året på Alla helgons dag eller dagen efter på Alla själars dag var det naturligt att summera det gångna året. Det blev en stund för eftertanke och bön. Själavårdsmässigt kändes det efterhand alltmer nödvändigt att låta nyårsaftonen bli ett tillfälle att stanna upp i eftertanke och bön inför allt som hänt under det gångna året. Vi började tända ljus för varje månad som gått.

Vid nyår finns våra nära och kära i våra tankar. I församlingens gemenskap påminns vi om dem som döpts, konfirmerats, ingått äktenskap och lämnat jordelivet. Vi får också inför Gud föra fram oss själva, våra erfarenheter och längtan inför det nya året.

I den kristna trostraditionen finns grundtanken att en människa måste gå genom död till liv så som Jesus Kristus gjorde. Här finns ett livsmönster för varje dag. Genom att våga gå in i det mörkaste och svåra kan vägen till ett förnyat liv öppna sig för oss, buret av ett levande hopp. Kristen tro inrymmer en realistisk människosyn. Det går inte att fly undan verkligheten, vare sig det vi bär med oss härrör från det förgångna eller nuet.

Kristen tro bygger på Guds handlande i Jesus Kristus. Vi kan inte frälsa oss själva. Gud uppenbarar sig och ger oss nya livsmöjligheter som gåva. Vi får komma sådana vi är med vår personliga historia och aktuella situation. I mötet med Gud som försonar allt får vi överlåta våra liv till Gud, lämna sådant som är oförenligt med Guds vilja och hämta andlig näring och kraft. Här gäller inte krav utan gudomlig nåd.

Nu går jag in i det nya året i förtröstan på honom som bär det namn som betyder ”han som frälsar”, Jesus. Min förtröstan bygger på kyrkans tro att Gud har kommit till vår jord för att föra oss hem. Jesus är med oss enligt sitt löfte och möter oss vid tidens slut.

Ett välsignat nytt år tillönskar jag er!

Idag den 3 oktober hölls invigning av ikoncentrum i Västra Ryds kyrka strax utanför Kungsängen. Många ikoner representerande olika traditioner ställs ut i denna kyrka, som omgestaltades för några år sedan för att kunna användas på flera sätt. Mitt invigningstal om ikonerna som medel för Guds närvaro hos oss och vår sändning i vardagen följer här.

”Herre, lär oss att be” var lärjungarnas begäran till Jesus när de såg att han bad. Deras bön kan också uttrycka vår längtan efter att förnya relationen till Gud. Här kommer ikonerna in som redskap för gudsrelationen: ikonens uppgift är att leda betraktaren och öppna henne för den gudomliga närvaron, att hjälpa henne att be. Det sker med oss om vi nalkas ikonerna med samma förhållningssätt som lärjungarna hade.

Låt mig börja med att dela ett exempel på hur ikonerna kan vara ett stöd i livet och tron, en hjälp i vår bön:

I Ryssland där ikontraditionen är lång finns i många hem fortfarande ”det vackra hörnet”, ofta i sovrummet där ikonerna finns. Där stillar man sig i bön inför eller efter arbetsdagen. Hörnet är samtidigt samlande och öppnande, samlande när man står vänd in mot hörnet och öppnande när man vänder sig med ryggen mot hörnet. Det här är en levande tradition hos de ortodoxa kristna i Ryssland. Och visst är det så att vi behöver hjälp att bli stilla och samla oss i vår bön för att sedan, stärkta av mötet med levande Gud, gå ut öppna och vända mot det och dem vi möter i vardagen.

Ikonerna i kyrkan representerar en helig närvaro. Ikonens symboler, färger, texter, attribut – allt vill visa på den himmelska verkligheten och dess närvaro bland oss. Man kan säga att ikonen är teologi och bön i bildens språk. Ikoner finns som föreställer Jesus Kristus, Guds mor Maria, händelser i gamla och nya testamentet, profeterna, änglarna, helgon och martyrer. Genom ikonerna håller vi Bibelns berättelser och budskap levande för kommande generationer. Det är ett ansvar vi har som kristna.

Bönen och ikonen länkar samman kristna från olika traditioner och kyrkor och med ”alla de heliga”, dvs. helgon och martyrer som gått före. Ikonen är också en påminnelse om att liv och gudstjänst, det mänskliga och gudomliga, hör ihop. Att Gud blivit människa, inkarnationen, är grunden för all ikonografi och användning av ikoner. Gud får mänsklig gestalt i Jesus Kristus, och genom färger, attribut och initialer på Kristusikonerna förstår vi vem det är som ikonen avbildar. Det äldsta Kristusporträttet/ikonen är från 500/600-talet och finns bevarat i Sinaiklostret i Egypten.

När vi idag inviger ikoncentrum i Västra Ryds kyrka är det ett steg och en bekräftelse på en utveckling som ägt rum under många år. Ni har delat bön, lovsång, ikonmålning, samtal och måltider, vid uppställda bord när ni målar längst ned i kyrkan, vid nattvardsbordet framme i koret och över en tallrik soppa i kyrkstugan många gånger. Det som sker här samlar, fokuserar och välkomnar på ett öppnande sätt de människor som söker sig till denna heliga plats, denna missionsstation, där Gud verkar.

De två senaste åren har ni haft kurser i koptiskt ikonmåleri. De koptiska ikonerna har en omedelbarhet och enkelhet som gör att man lätt tar dem till sitt hjärta. De är också bekanta för många flyktingar som kommer hit.

Min förhoppning är att ni fortsätter med det goda verk som ni börjat och att allt fler får ta del av gemenskapen kring målarbordet, nattvardsbordet och måltidsbordet.

Jag avslutar mitt invigningstal genom att växelläsa med biskopsadjunkten och ikonmålaren Rose-Marie Rönnblom en text av Efraim Syriern. Han levde på 300-talet och var en stor poet i kyrkan i Syrien och kallades den heliga Andens harpa. Texten Om han inte blev människa handlar om inkarnationen, grunden och centrum för vår kristna tro och för alla ikoner. Låt oss under läsningen innesluta i vår bön våra bröder och systrar som förföljs för sin tro och lever på flykt.

Det låter som Strindberg. I vår tid ska väl rubriken vara: vi gifter oss! Man blir inte utan skapar själv det man behöver och vill bli. Oftast på gott men knepigt när kraven blir stora. Och imagevarning! Allt är inte vad det ser ut att vara. Jag är mer än vad jag verkar vara. En insikt som hjälper mot mobbning bland annat.

Åtskilliga präster säger att brudparet planerar allt. De ska vara tacksamma att få vara vigselförrättare! Otänkbart för två decennier sedan. Men en vigselförrättare behöver de. I den här situationen gäller det att hålla samman den allmänmänskliga grunden för vigseln och det som kyrkan har att tillföra. Kristen tro innebär ju en fördjupning av det djupast mänskliga.

Min brorson Erik gifte sig med sin Johanna i Hille kyrka utanför Gävle. Det blev en riktigt stor högtid för oss alla gäster. Jag fick ett hedersuppdrag som jag är riktigt stolt över. Jag var toastmaster.

Det blev ett unikt bröllop genom Erik och Johanna med släkt och vänner som möttes. Deras historia är unik men har likheter med andras. Erik och Johanna har lärt känna varandra, förlovat sig, bott ihop, fått den charmige, numera drygt ettårige sonen Elias och känt att de vill gifta sig. De hör ju ihop. Det är inget tillfälligt, tidsbestämt projekt som de delar.

Det är som förr. Trolovningen konstituerade äktenskapet ända fram till början av 1700-talet. Nåde den som svek ett äktenskapslöfte! Alla som nu kommer för att gifta sig har i praktiken levt som trolovade. Så när inleds ett äktenskap? Vid trolovningen/förlovningen, tror jag. Men det är viktigt att göra det offentligt inför släkt och vänner, inför Gud. Så det blev en himmelskt präglad mänsklig högtid igår.

Jag har läst senaste numret av Kyrkans Tidning, som till stora delar handlar om äktenskap och vigsel. Trots att jag är ordförande i Verbum som ger ut Kyrkans Tidning kan jag säga att det är ett bra och intressant nummer. Jag har nämligen ingenting att göra med det redaktionella innehållet. Det är annars frestande att ta åt sig äran över de nya ledarskribenterna men det kan jag tyvärr inte. Jag är bara med och tillsätter ledningen. Karin Johannesson lyckas dock få igång mig som biskop angående samlevnadsfrågorna. Jag ber att få återkomma om de principiella frågor som hon lyfter fram.

Långfredagens kors med Jesu död utgör bakgrund för påskdagens avgörande händelser. Livet segrar. Korset är inte längre förbannelsens träpåle utan blir ett segertecken. På Kristi himmelsfärds dag återvänder Guds son till Fadern, uppdraget är utfört. Han är inte längre som en människa bunden till en viss plats. Kristus är närvarande hos oss var vi än befinner oss. Och vi väntar på pingsten, då Gud ger sin Ande till förnyat liv för Kristi kyrka och varje lärjunge. Långfredagen, påskdagen och Kristi himmelsfärds dag är olika stadier i Guds frälsningshandlande. Är korset avgörande för allt som sker? Eller är det påskdagen med uppståndelsen som ger det förklarande ljuset över skeendet?

Under semestern i Barcelona i slutet av april fann jag en unik gestaltning av detta gudomliga skeende över altaret i katedralen. Änglarna spelar här en avgörande roll för att bära bud om det unika i det som sker. Gestaltningen börjar i långfredagens händelser. Det är ett traditionellt krucifix med Jesus på korset. Det första jag upptäcker är att två änglar tycks lyfta korset, mot himlen. Korset verkar lämna jorden. Det bär Jesus genom döden. Och på korsets väg till livet omges det av två änglar med rökelsekar i sina händer. Budskapet blir för mig att bönerna från hela den himmelska härskaran följer korset in i livet, till Gud. Överst finns kronan, tecknet på Guds makt och seger över döden och ondskan. Två änglar lovprisar Gud med sina trumpeter. Lovsången från Jesu födelse tror jag ljuder än en gång: Ära åt Gud i höjden och fred på jorden. Jesus är hemma hos Gud. Han är hos oss efter sitt löfte när vi samlas i hans namn. Han är närvarande i den heliga måltiden, då han blir för oss utgivna, för oss utgjutna.

Budskapet inför Kristi himmelsfärds dag från katedralen i Barcelona blir att allt grundläggs i Kristusgärningen på korset. Genom död till liv – det är den gudomliga uppenbarelsens budskap och det kristna livets grundmönster. Änglarna som Guds budbärare om liv finns med i allt som sker. Då kan vi vara trygga i att Gud handlar från kors till himmelsfärd och förtrösta på att allt vilar i Guds frälsningsplan. I den är du och jag kallade att vara Guds medarbetare. Korset lyfts till himlen av änglarna och deras böner. Det blir samtidigt ett verksamt segertecken över hela jorden varje gång en människa tar till sig Guds handlande i Kristus och låter det förnya sitt liv.

Under fastan formar söndagarnas budskap en helhetsbild av tron och livet. Det beror på att de handlar om hur tron möter livets utmaningar. Kan vi offra något, kan vi avstå något, kan vi prioritera något för det goda livets skull? Fastetiden är konsumtionens motbild. Att dela, att avstå det som inte är absolut nödvändigt, att ge, att prioritera relationer, att söka en gemensam god framtid – det är att fasta.

Förra söndagen var temat prövningens stund, den senaste var det den kämpande tron. Prövningarna ger sammanhanget för den kämpande tron. I grunden handlar det om kampen mellan godhet och ondska. Det är viktigt att inte tappa det perspektivet. I annat fall återstår naiv ytlighet eller förenklade förklaringar på livets svårigheter och hemligheter.

Utsätt oss inte för prövningar! Det är bönen i den senaste översättningen av Herrens bön. Inled oss inte i frestelse! Så bad vi förr. Några har menat att det fanns ett särskilt djup i den gamla bönen. Men med den försnävades perspektivet. Den tycktes handla om frestelser från Gud och främst gälla begär och moral.

Då har vi anledning att lyssna till orden från Jakobs brev 1:13f: ”Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs.” Här blir det tydligt. Gud frestar inte. Frestelsen hör till ondskan. Och den är vårt mänskliga problem, särskilt om vi betänker att vi är Guds medarbetare med personligt ansvar. Därför är fortsättningen i Herrens bön viktig: utan rädda oss från det onda! Det handlar inte om att fly undan det onda, utan befria oss från det onda! Vi är fångna i det onda och behöver befrielse.

Prövningarna hör till livet. De går inte att komma undan. Vi kan lära oss av dem. Men precis som med Guds vägledning kan vi oftast upptäcka det i efterhand, när vi inte är mitt uppe i det som drabbar oss.

Den kämpande tron lever i kampen mellan gott och ont. Vi behöver hålla fast vid det goda och alla goda gåvors givare, kärlekens Gud. Så som våra liv ser ut måste tron med nödvändighet vara en kämpande tro.

I Första Moseboken 32 kapitlet berättas om hur Jakob brottas med en man som visar sig vara Gud. Jakob vill inte släppa taget. Han säger till Gud: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Det är verkligen en kämpande tro. Det är ord som berör. Jag hoppas att du likt Jakob inte heller släpper taget om Gud, som alltid är närvarande hos oss även när vi själva inte inser det. Och vi blir välsignade av Gud när vi håller fast vid Gud.