Jungfru Maria var utvald av Gud för att föda Jesus, Guds son och en av oss. Det avgörande med henne är att hon ställer sig till förfogande för det unika uppdraget. Gud ger och hon säger ja till Guds gåva.

Maria förknippas med ödmjukhet, lydnad, tjänande, trohet och att vara välsignad. Det blir lätt så att hon framställs som en underdånig kvinna i en förkunnelse där perspektivet är manligt, likaså i en tolkning där genusperspektivet dominerar. Men då hamnar vi fel. Gud är Gud och människan är människa. Inkarnationen innebär att Gud blir människa, i det skeendet finns Maria. När hon tar emot budskapet att Gud ska handla med henne reagerar hon djupt mänskligt med en hel paljett av känslor: förskräckelse, förundran, tacksamhet och sång av glädje. Hon möter den Helige, som talar till henne. Det blev nödvändigt för henne att ta till sig ängelns budskap inför det stora som Gud ska göra med henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.” Hon blir ett trons föredöme genom sin förtröstan, sin tillit till Gud.

I Lukasberättelsen om bebådelsen om att Maria ska föda Jesusbarnet stannar jag inför två budskap, som uttrycker det jag tänker måste hållas samman när vi ser på relationen mellan Gud och människan. Det ena är ängelns budskap att ”ingenting är omöjligt för Gud”. Det är ju det som är Guds storhet, att ge det som ingen annan kan ge. Det andra budskapet kommer Maria med som svar på Guds kallelse genom ängeln: ”Må det ske med mig som du har sagt.”

Att tjäna Gud är inte att bli förminskad utan att bli det Gud vill. Att tjäna Gud är därför att göra något för andra. Gudsrelationen får konsekvenser för andra relationer.

Vid dagens visitationsmässa i Vendels kyrka fick vi vara med om något ovanligt. I slutet av sin predikan uppmanade kyrkoherde Britt Thurfjell oss alla att i kör göra Marias ord till våra egna: ”Jag är Herrens tjänarinna/tjänare. Må det ske med mig som du har sagt.” I likhet med Maria överlät vi oss till Gud, som även ger oss ett uppdrag som är beroende av att Gud ger.

Vi måste stå upp för de mänskliga rättigheterna, inklusive yttrandefriheten. När terrorister tränger in på satirtidningens redaktion och dödar för att tysta måste dådet fördömas. Det är glädjande att så många sluter upp för att markera mot terrorismen och för yttrandefriheten. Samtidigt noterar jag att i stort sett ingen i media diskuterar vad den attackerade tidningen torgför. Alla ville plötsligt vara Charlie: ”Je suis Charlie.” Kan det bero på att det just var journalister som dödades? Någon nämnvärd kritisk granskning verkar inte finnas, konstaterade jag senast idag när jag lyssnade på God morgon världen i P 1 på väg till festmässa i Lövstabruk. Självklart ska yttrandefriheten finnas även om vi ogillar innehållet i det som yttras. Påven Franciskus är dock betänksam.

Yttrandefrihet är en rättighet och en skyldighet som måste praktiseras utan att förolämpa, sa Franciskus i veckan under en resa till Filippinerna. Han framhöll samtidigt att religion inte får rättfärdiga våld. Uttalandet har tolkats som att påven vill begränsa yttrandefriheten. Jag hoppas verkligen att han inte menade det, den får inte begränsas.

Påven har dock en poäng i det han säger: – Du får inte provocera, inte kränka, du kan inte förlöjliga andra människors tro. När satirtidningen efter dådet trycktes i miljonupplagor på många språk anser jag att en gräns passerades. Det var något mer och annat än ett försvar för yttrandefriheten. Medierna rapporterar nu – överraskade? – om att muslimer i många länder känner sig provocerade över att deras tro förolämpas. Den oproportionerliga distributionen av satirtidningen leder till polarisering och spelar extremisterna i händerna.

Man ska komma ihåg att det sedan gammalt finns en betydande religionskritik i Frankrike. Tidningen Charlie Hebdo förlöjligar på ett ganska vulgärt sätt inte bara muslimer utan även judar och kristna. Det leder inte till något gott när det som människor håller heligt förnedras. Jag försvarar utan förbehåll journalisternas rätt att skriva vad de vill och tar avstånd från dödande våld mot dem. Men det som skett motiverar inte det som sedan skett, att muslimer direkt provoceras och terroristerna därmed får mer bränsle på intoleransens och den religiösa extremismens brasa.

Inkarnationen är för alla. Gud sänder sin son till världen. Jesus går in i våra livsvillkor. Han är förtrogen med varje människas och hela mänsklighetens utsatthet, brustenhet och behov av kärlek och upprättelse. Det oändliga omfamnar det ändliga.

Försoningen är för alla. Herrens lidande tjänare går in i kampen mot ondskan och försonar människan med Gud, medmänniskan och skapelsen. Försoningen har inga gränser. Den är universell och innesluter alla folk och människor.

Uppståndelsen är för alla. När Jesus går genom död till liv, öppnas vägen till ett liv utan begränsningar. Alla får möjlighet att varje dag välja livet genom att lämna allt som döden står för och en gång följa Jesus in i det liv som aldrig dör.

Så det finns frälsning för alla grundad i Guds handlande. Men vi är inga mänskliga kasperdockor, styrda av Gud genom osynliga trådar. Vi är människor skapade till Guds avbild med en kallelse att bli det som vi är skapade till. Vi ska vara medskapare och Guds medarbetare i kampen mot ondskan intill den dag då den slutligen är vunnen och Guds rike råder. Vi måste välja sida.

Bibeln är full av trons paradoxer. Redan helt och fullt – och ännu en tid till förfogande av väntan och vägval. Frälsningen skänker Gud av nåd, vi tar emot den genom tron men väntar ännu på den slutliga förlossningen. Tron ger ett alternativ – att säga ja till Gud eller säga nej – och samtidigt innebär den växt, kamp, brottning med livets frågor och inhämtande av andlig näring och kraft. Domen sker redan nu när någon hör Jesu ord och tror på Gud som sänt honom. Men domen möter också en gång vid tidens slut när Kristus kommer åter.

Jag tänker att trons paradoxer inrymmer och värnar det gudomliga mysteriet. Gud är kärlek och samtidigt helig. Det innebär att Gud handlar för att bryta ondskans makt och upprätta sitt rike. Därför finns visionen om frälsning för alla, att Gud blir allt, överallt. Den förutsätter Guds närvaro och att Guds vilja råder.

Det finns ingen teologisk grund för att ta bort paradoxerna. Vi har ingen mänsklig möjlighet att förklara det gudomliga frälsningsmysteriet. Vi får lita till Guds löften och välja livets väg. Om Gud är Gud är inget omöjligt. Vi ska be om frälsning för alla. Gud är ju större än sina egna medel för vår frälsning, nådemedlen. Vi själva är däremot hänvisade till dem. Något uppdrag att lösa frälsningsfrågan i Guds ställe har vi inte. Vi kan varken föra alla till himmelen eller dela in människor i frälsta och förlorade. Men det finns frälsning för alla.

Det hör till att vara människa att växa, både bokstavligt och bildligt. Det går knappast att tänka sig att stanna upp, att i fortsättningen bara vara det man är. Genom nya kunskaper och erfarenheter kan vi utvecklas och fördjupas. I allhelgonatid påminns vi om att ta vara på livet, själva och tillsammans.

Det förgångna blir närvarande och påtagligt för oss. Smärtsamma upplevelser, tragiska förluster och alla goda minnen som vi bär med oss aktualiseras. Vi minns dem som inte längre finns mitt ibland oss. Vi får tacka för alla som gjort våra liv rikare och låtit oss att växa som människor. Det är också viktigt att inte glömma det svåra, att lära av det som varit och ta till sig det som bär vidare.

Helgelse är ett teologiskt ord för att växa som kristen människa, som människa och kristen. Kristen tro ger fördjupning åt mitt liv som människa. Alltså måste helgelsen vara viktig. Själv ser jag den som Guds handlande med mig, varje dag, hela livet. Det är inte lätt, om ens möjligt, att se några resultat, att jag blir heligare och mer helgonalik. Fast det är vår kallelse. Helgon vittnar ju med sina liv om att Gud lever, som ärkebiskop Nathan Söderblom uttryckte saken för ett sekel sedan.

Vem åstadkommer helgelse? Jag eller Gud? Jag tror att allt som gäller min frälsning och andliga växt är Guds verk. Det är bara möjligt för Gud. Om helgonens liv visar att Gud lever betyder ju det, att det är Gud som helgar. Men det är också så, att jag har friheten att stänga dörren för Gud och avstå från att lyssna till Gud.

I en kyrka som har rötter i 1500-talets lutherska reformation är det inte alldeles okomplicerat att tala om helgelse. Det avgörande är att Gud handlar av nåd med oss. Inga mänskliga meriter gäller inför Gud. Människan får en rätt relation till Gud (blir rättfärdiggjord) av nåd genom tron. Kan man då i en luthersk bekännelsetradition tala om helgelse i betydelse av att andligt tränas som människa. Leder inte det till att fokus läggs på människan, vad hon ska åstadkomma, medan Guds frälsningshandlande av nåd förminskas?

Det här är en intressant teologisk fråga. Jag har just börjat läsa en nyutkommen bok av Karin Johannesson, Helgelsens filosofi. Om andlig träning i luthersk tradition. (Verbum 2014) som ger en avancerad analys av den. Boken ingår i en skriftserie inför 500-årsjubiléet av reformationen 2017. Bra för den som söker teologisk fördjupning.

Gud vill mer med oss än att bara ta emot oss av nåd och bekräfta att vi är älskade sådana vi är. Gud kallar oss att växa för livet och vara medarbetare i skapelsen. Så här i allhelgonatid är det många vi saknar. Jag tänker med tacksamhet på min förra biskopskollega Tony Guldbrandzén, tidigt bortgången efter sin pensionering. Han hörde till EFS och kunde väckelsens språk, där helgelse är ett centralt ord. När något var särskilt svårt eller utmanande brukade jag skämta med honom och säga: ”Tony, det är bra för helgelsen!” Han skrattade gott och svarade gärna rappt: ”Hur helgade ska vi då inte bli?” Han visste att det låg ett allvar bakom. I kampen för livet får vi växa genom Guds försorg. Det gäller för oss att leva vända mot Gud och ta emot det Gud ger. Tonys valspråk som biskop var ”Gud verkar – uppmuntra varandra”.

Växandet hör våren och sommaren till. Det är framtidens budskap. I allhelgonatid kan vi anknyta till sommarpsalmen 200, I denna ljuva sommartid, och be: ”Liksom ett träd i sol och regn, så låt min själ i Andens hägn få växa alla dagar den sommar som av nåd jag får. Gud låt mig bära frukt i år, den frukt som dig behagar.”

Ett rum är heligt genom att Gud är närvarande där och handlar med oss. Heligheten sitter inte i väggarna, dörrarna eller dem som vistas där, utan i det som sker. Sedan är det naturligtvis så att rummet präglas av hur det används. Det uppfattas som heligt eftersom det är ett rum för mötet mellan människan och Gud. Det här gäller för alla heliga rum, även själavårdens rum. Vi behöver fler heliga rum mitt i livet och ta vara på dem.

Heliga rum kan vanhelgas. Jag använder hellre det ordet än kränkas som ger ett annat perspektiv på samma sak. Det heliga rummet vanhelgas när det används till sådant som är oförenligt med dess ändamål. Det blir inte längre ett skyddat rum för dem som använder det.

Det pågår en debatt om att SVT:s Uppdrag Granskning har försökt granska det som sker i själavårdsrum genom att låta en påhittad konfident tala med en präst, spela in det och sedan konfrontera prästen med resultatet. Jag menar att deras handlande är oetiskt om än inte olagligt eller i strid med någon kyrklig bestämmelse.

Själavårdsrummet är till för den människa som söker själavård, konfidenten. Den absoluta tystnadsplikten om vad som sagts i rummet är till för konfidentens skull, och det är bara prästen som är bunden till den. Det är inte helt ovanligt att konfidenter talar om det som sagts i ett själavårdsrum, och det kan vara besvärligt för prästen att inte kunna kommentera det. Jag vill verkligen understryka att konfidenten måste ha rätt att tala om det som skett. Annars kan övergrepp döljas och åtgärder för att förebygga sådana hindras.

Jag har däremot aldrig hört talas om att en konfident spelat in själavårdssamtal för att kunna redovisa det och använda det mot prästen eller på annat sätt. Själavård gäller bikt och/eller enskild själavård. För att kunna avgränsa den själavård som hör till prästens tystnadsplikt spelar det avskilda rum där konfidenten och prästen möts en avgörande roll. Det säger sig självt att det vanhelgas om det inte längre får vara ett avskilt och tryggt rum.

Uppdrag Granskning har i förväg tydligen funderat på om det är etiskt försvarbart att agera på det här sättet. Redan innan programmet sänts menar man sig kunna avslöja allvarliga missförhållanden och att det legitimerar de metoder som använts. Argumentationen går ut på att ändamålet helgar medlen. Jag menar dock att det är ett oetiskt handlande att vanhelga själavårdsrummet. Särskilt graverande är det att efteråt försöka få prästerna att bryta tystnadsplikten. Genom det lagskydd som finns kan inte en präst tvingas vittna i domstol om det som hör till tystnadsplikten vid själavård, trots att det ibland funnits sådana önskemål för att det skulle vara bra för sakbehandlingen. Uppdrag Granskning har däremot inte visat motsvarande respekt.

Så småningom kommer programmet att sändas och då kommer allt fokus ligga på det som den fejkade själavården handlade om enligt Uppdrag Gransknings version. De berörda prästerna är försvarslösa. Som biskop kan jag inte kräva information och kommentera enskild själavård. Däremot går det att samtala om de sakfrågor som vi har bearbetat under decennier och tagit ställning till.

Min biskopskollega i Karlstad Esbjörn Hagberg, som har en gedigen själavårdserfarenhet och arbetat med frågorna kring tystnadsplikten, har skrivit en artikel på SVT debatt, som också finns på stiftets hemsida: http://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/tystnadsplikten-ar-ett-skydd-for-den-enskilda-manniskan. Jag instämmer i hans analys och bedömningar.

Jag vill avsluta med att framhålla att också prästen har ett grundläggande ansvar för att själavårdsrummet som ett heligt rum inte vanhelgas. Det innebär att prästen förutom att hålla på tystnadsplikten måste ge en god själavård som syftar till att konfidenten ska växa som människa och kristen. Då handlar Gud i det heliga rummet.

Det finns en risk att kyrkan blir alltmer marginaliserad i en sektor av samhället och kristen tro avdelas för en avskild andlig sfär i våra liv. Det ligger en avgörande utmaning i att kyrkan ska förkroppsligas också utanför kyrkorum, församlingslokaler och de privata rummen. Kyrkan är sänd att dela tro och liv som ett redskap för Guds mission i världen.

Det värsta som kan hända är att Gud hamnar i en undanskymd men måhända trygg vrå i våra egna liv, i en annan värld än den vi dagligen lever i. Alltför många tycks uppfatta det så att Gud inte har en relation till dem utan endast till vissa utvalda, ”religiösa” människor. För andra är Gud bara relevant för vissa områden i livet. Kristen tro verkar handla om något annat än livet som helhet, i dess olika livsformer. Kontakt med Gud får vi i en andlig sfär som blir individuell och privat. I den sociala sfären är inte Gud verksam, den blir vårt eget mänskliga ansvarsområde. Det här stämmer illa med det glada budskapet som berättar hur Gud blir människa, försonar och föder nytt liv.

Gud knackar på dörren till alla rum i våra liv. Självklart är det så. Gud skapade oss till sin avbild, till att bli lika Gud. Vi är födda med längtan efter

vårt ursprung som också är vårt mål. I Gud finns också meningen med livet. Vi hör samman och är kallade att vara Guds medarbetare i skapelsen.

En grupp medarbetare från Uppsala har varit på vänstiftsresa till Cardiff som är huvudstad i Llandaffs stift och Wales. I katedralen förnyade vi avtalet för fem år. Ledarskapet i kyrka och församling stod på agendan för tre dagars seminarium. Det var särskilt inspirerande att ta del Llandaffs stift teologiskt djupt förankrade och utåtriktade program för förnyelse: Seven sacred spaces, i översättning ungefär Sju helgade rum. Det handlar om rum med rymd där Gud handlar. Det som sker i de rummen helgas efter Guds vilja, så som brödet och vinet i nattvarden blir bärare av Kristus till oss.

De sju rummen är hämtade från klostrens värld. I dem kan något hända med livsavgörande betydelse. Människan kommer i kontakt med Gud så att Guds vilja kan ske. På hemsidan för the Church in Wales finns mer information om rummen och det som de är till för: http://llandaff.churchinwales.org.uk/mission/7ss. De heliga rummen kan vi använda som en lins att se igenom personligt, i församlingen och i det vidare samhället som en andlig hälsokontroll och inspiration.

Ett av rummen är Trädgården, som är till för att arbeta i. Där kan vi dela och tillämpa vår tro i det vi gör tillsammans med andra. Vi besökte en trädgård intill en kyrka. Den skapas av utsatta människor med olika funktionshinder som själva planterar, vattnar och sköter plantor som de valt. Växterna, träden och miljön vittnade om många. Vi fick höra berättelsen om en autistisk pojke som vid första besöket hade ställt i ett hörn med bortvänt ansikte. Ett år senare visade han stolt några besökare runt i trädgården så att de fick se allt som skapats på denna plats som en gång var en avstjälpningsplats för skräp. Vid studiebesöken fick vi gå in i flera helgade och helgande rum.

På söndag samlas vi kring livets bröd i ett av de helgade rummen. Jesus är det bröd som stillar vår andliga hunger och ger oss kraft att leva. Nattvardens bröd som räcker till alla är samtidigt ett tecken för det bröd som alla människor behöver och har rätt till. Det är viktigt att se sambandet mellan det gudomliga och det dagliga brödet.

Människan behöver lära känna sina rötter och finnas i ett sammanhang. Årets nationella konferens om det kyrkliga kulturarvet blev för mig en påminnelse om det. Den hölls 13-14 maj i Arvika och temat var Plats för berättelser, vilket belystes ur många perspektiv.

Till en sådan konferens hör att studera olika kyrkorum. Vi inledde med Trefaldighetskyrkan som ritades av arkitekten Ivar Tengbom och invigdes 1911. Den kallas konstnärernas kyrka, eftersom konstnärerna från den s.k. Rackstadskolonin präglade den genom sina insatser. Senare har andra konstnärer gjort avtryck. Därför innehåller den här kyrkan osedvanligt många berättelser om bibliska gestalter, människor i Arvika samt goda och svåra händelser i samtiden. Bland annat finns en målning i koret av en soldat i ett krigslandskap med ett offer vid sina fötter.

Kulturarvet behöver utvecklas och göras innehållsligt tillgängligt. Genom forskning om kyrkliga inventarier träder en berättelse fram om hantverksarbete och måleri. Arkitektur, skulpturer, textilier och målningar berättar om möten mellan människa och Gud och hur den stora berättelsen från de heliga skrifterna och kyrkans tradition gjorts levande. Det går att njuta av detta kulturarv för dess skönhet och konstnärliga värde. Men det behövs kunskaper, referensramar och inlevelse för att tränga djupare in i det och ta till sig budskapet och dess gestaltning i olika tider. Vi påmindes om behovet av ett kyrkopedagogiskt arbetssätt som innebär att kyrkorummet blir tillgängligt genom att vi upplever det med alla sinnen. Guidning, moderna kyrkobeskrivningar och digitala hjälpmedel blir viktiga.

Till berättelserna i det kyrkliga kulturarvet hör enskilda människors samhörighet med, erfarenheter av och bidrag till kyrkomiljöerna genom århundradena. Dagligen tillkommer nya berättelser när vi besöker kyrkorna, deltar i gudstjänster och kyrkliga handlingar, tänder ljus, mediterar, ber, sjunger och upplever. Att förvalta kulturarvet är verkligen att bruka det.

Varje människa bär på sin personliga berättelse. När kyrkomiljöerna får tala till henne blir det möjligt att koppla den egna berättelsen till andras och i grunden till den stora berättelsen. Kyrkorummet blir heligt för oss som en plats där Gud handlar. Och det egna livet blir heligt. Mänskligt och gudomligt relateras till varandra, och det blir tydligt att kristen tro handlar om det liv vi fått som en gåva och ska förvalta och bruka. Precis som kulturarvet.