Det är gott att få bli välsignad tillsammans med andra i gudstjänsten. Idag fick vi ta emot den gamla, aronitiska välsignelsen med orden ur Bibel 2000 och förslaget till kyrkohandbok: ”Herren välsignar er och beskyddar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred. I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn.” Jag hoppas att det blir en övergång till detta alternativ som har ett begripligt språk och ett tydligt, direkt tilltal.

Det är nästan lika viktigt som att gå över till den moderna översättningen av Herrens bön, Vår Fader. Det finns ingen framtid i att hålla fast vid antikverade verbformer och att använda två versioner av de viktigaste liturgiska texterna. Den stora utmaningen är att fler ska lära känna texterna, förstå dem och använda sig av dem.

En del vill nog använda innehållsargument för att prästen ska använda verbformerna välsigne, bevare, låte, vare, vände och give: det är en tillönskan om välsignelse som uttalas, inte ett konstaterande av fakta. Jag har fått kritik för den välsignelse som avslutar mitt herdabrev, att jag borde använt konjunktiv: Gud välsigne/må välsigna er! Utan att här gå in på specialistfrågor om verbformerna i Gamla testamentet konstaterar jag att Bibelkommissionen har gett goda skäl för sin översättning, som dessutom är begriplig. Jag tänker också på att detta är en icke-fråga exempelvis på engelska: ”The Lord bless you and keep you.”

Jag drar också en innehållslig parallell till de ord som uttalas vid förlåtelsen, dopet och utdelandet av nattvardsgåvorna: Dina synder är dig förlåtna; Jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn; Kristi kropp för dig utgiven. Det är Gud som förlåter, döper, ger Kristi kropp och välsignar. Det som uttalas ges genom Guds ord och löften. När det gäller välsignelsen bör det uttryckas tydligt, särskilt som vi tror att Gud har vänt sitt ansikte till oss genom Jesus Kristus.

En annan aspekt är att det inte bara handlar om ord utan om en sammanhållen välsignelsehandling. Det blir tydligt genom att prästen inleder med en uppmaning – ”öppna era hjärtan för Gud och ta emot välsignelsen” – och avslutar med ett korstecken i Guds namn.

Det finns också den parallellen till förlåtelsen, dopet och nattvarden, att Gud ger och att vi får ta emot med trons förtröstan. För att välsignelsen ska bli till välsignelse behöver vi ta emot och leva av den. Den som välsignar vill att det ska gå väl för oss. Den som välsignar är närvarande hos oss.

Under veckan ska jag åka på retreat tillsammans med övriga biskopar. Det är nyttigt för oss att gå in i tystnaden, i meditation och tillbedjan inför Guds ansikte. Det gäller inte minst för mig som är (alltför) pratglad när jag är tillsammans med andra. Gud välsignar, i tystnaden är det lättare att ta emot det Gud ger.

Varje tid öppnar perspektiv och ställer frågor. Vi upptäcker dimensioner i det kristna budskapet som varit fördolda för oss, och nya utmaningar gör att vi lägger betoningen annorlunda. Kontexten är viktig när det sker. Växlingarna är nödvändiga och innebär inte i sig  att evangeliet ändras. Det är paradoxalt nog så, att förnyelse behövs för att kontinuiteten ska bevaras. Avgörande är vad som står i centrum och formar gestaltningen av evangeliet.

Uppbrottet ur enhetssamhället, som inleddes vid mitten av 1800-talet, går nu in i slutfasen. De som vill muntra upp oss i kyrkan talar gärna om att vi är på väg in i det postsekulära samhället som om vi skulle ha passerat det sekulära samhället. Jag delar inte den analysen. Samhället är inte enhetligt och förändras inte likartat överallt och för alla samtidigt. Det verkar för mig helt uppenbart att en del av vårt samhälle faktiskt är helt sekulärt i den meningen att kunskaper om, erfarenheter av och relationer till kyrka och kristen tro saknas. Sekulariseringsprocessen har visserligen många sidor och leder inte bara till förlust av innehåll; den leder också till en öppenhet för andlighet och möjligen för kristen tro. Men jag tror att vi behöver ta till oss verkligheten, att delar av vårt samhälle har avslutat en sådan process och utgör ett sekulärt samhälle.

Det är till stor del men inte enbart en generationsfråga. Det sekulära samhället inrymmer den unga generation som inte kommit i kontakt med kyrka och kristen tro. Där finns barn och ungdomar i åldrar upp till dem som nu bildar familj och ställs inför valet att låta döpa sina barn. Dessa hör förmodligen  till den majoritet av ungdomar som under de senaste femton åren inte deltagit i konfirmandverksamhet.  De har kanske heller inte deltagit i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet, eller i värsta fall har de deltagit men inte fått något till livs. Vissa kommer aldrig in i kyrkan. Ganska många av dem går ur kyrkan, särskilt i städerna där kyrkan står svagast. Jag har frågat några varför det sker. Är de negativa till kyrkan? Nej, inte i allmänhet. Kostar det för mycket? Nej, de flesta har råd. Det är bara i slutänden som pengarna blir avgörande, när de funderar över om de vill betala för det som kyrkan ger. Nej, de finner inget skäl att vara kvar när de inget vet om kyrkan, hennes tro och vad hon gör. De deltar aldrig i kyrkan och möter henne inte. Då dras konsekvensen av att en relation saknas. Man kan använda pengarna till annat. Det här löser kyrkan inte med en så låg kyrkoavgift som möjligt eller genom reklam för vad kyrkan uträttar och för den ”vara” som kyrkan ger sin ”kundkrets”. Det är relationerna till Gud och till den gemenskap Gud ger som behöver återupprättas. Det gäller livet.

Den stora berättelsen måste bli känd, så att fler får upptäcka att kristen tro möter det som de längtar efter. Varje människa behöver få kontakt med livets källa, som ger livsmening, kraft och hopp.

Nu och då upplever jag att vi i kyrkan mest håller på med konsekvenserna av vår tro. Trosinnehållet kommer i skymundan. Vi sysslar alltför ofta med det mångahanda. Mycket kan verka viktigt utan att egentligen påverka kyrkans framtid i Sverige eller bidra till medmänniskors liv och salighet.

Under många år har kyrkans identitet och framtid, reformer, organisationsförändringar och ekonomiska framtidsutsikter tagit en stor del av vårt engagemang och vår kraft. Mycket har varit viktigt och ofta nödvändigt men jag tvivlar på rimligheten i proportionerna när jag tänker på kyrkans uppdrag att dela evangeliet i ord och handling. Jag hör dock inte till dem som anser att vi borde kunna lägga frågor om kyrkans organisation och ekonomi åt sidan ett tag för att bara ägna oss åt ”det andliga”. Nej, uppdrag, organisation och yttre förutsättningar för kyrkans verksamhet behöver hållas samman i en helhet, där kyrkans gudomliga kallelse i världen står i centrum. Det är lika viktigt att se kyrkan som en helhet som att se människan som en enhet av kropp, själ och ande.

I en tydlig brytningstid för kyrka och kristen tro – när vi står inför nya vägval – vill jag fokusera på det som bär kyrkans och en kristen människas liv. Därför publicerar jag efter tolv år som biskop ett herdabrev om gudsrelationen. Omslaget visar två ljusbärare i Uppsala domkyrka, i förgrunden Arbor inversa – det upp- och nedvända trädet. I bakgrunden syns den äldre ljusbäraren, folkförsoningens träd från 1968. De ger två perspektiv på samma sak. I båda ljusbärarna sträcker sig rötterna längtande uppåt mot det gudomliga som ger liv och växt. Jag tror att vi på allvar måste prioritera gudsrelationen. Gud är livets källa, i Guds ljus ser vi ljus. Relationen mellan oss och Gud får sedan konsekvenser för vår relation till medmänniskor och hela skapelsen. Kristen tro handlar om det djupast mänskliga. Den berör inte en sektor av livet utan livet självt.

För mig gäller det något djupt personligt. Man kan uttrycka det på olika sätt. Jag säger att jag behöver något att leva av och dö för.