Över 600 personer med stort kyrkomusikaliskt engagemang har varit samlade i Uppsala till symposium i dagarna tre. Mest av allt har det varit en kyrkomusikalisk högtid i seminarier, konserter och gudstjänster. Sällan har jag hört en sådan församlingssång, föredömligt.

En hel del har analyserats och diskuterats. Den kommande revideringen av kyrkohandboken väcker frågor. En viss oro märks över nedskärningar och svårigheter att rekrytera kyrkomusiker. Organisterna minskar i antal. Men det är nog så att det mesta av nedskärningarna beror på att den kyrkliga seden viker och i spåren av strukturförändringarna tycks det tyvärr bli färre gudstjänster. Det minskar behovet av kyrkomusiker och andra som arbetar med kyrkliga handlingar och gudstjänster.

Den glädje, stolthet och tillförsikt som märktes under kyrkomusiksymposiet har ändå en grund i kyrkolivet. Kyrkomusiken i hela sin bredd har ett starkt stöd bland beslutsfattare och är mycket uppskattad i församlingarna och samhället i övrigt. När sådant som kräver regelbundet åtagande och en hel del tid har problem, håller körerna ställningarna. Det ger så mycket att vara med. Sången och musiken talar till hjärtat och ger inspiration att dela med andra. Vid symposiet försvarade många den kyrkomusikaliska traditionen och framhöll att den går att förena med behoven av ny kyrkomusik liksom med människors önskemål om att få välja sång och musik, särskilt vid de kyrkliga handlingarna.

Den ordlösa bönen – tillbedjan – öppnar relationen mellan människans hjärta och Guds hjärta. Något motsvarande sker genom kyrkomusiken. Dess språk visar på en existentiell och andlig dimension som både är personlig och öppnar för en annan verklighet än den materiella. Denna grundläggande betydelse av kyrkomusiken ville jag uttrycka när jag med stor glädje skulle förklara symposiet för invigt:

Kyrkomusiken öppnar vår inre värld av längtan efter livsmening och fördjupning. Den ger oss ett rum och ett språk för våra innersta behov som människor.

Kyrkomusiken ger oss tillgång till den stora berättelsen om Gud som livets källa, försonare och livgivare. Genom musiken och sången möter vår längtan Guds närvaro och längtan efter oss.

Kyrkomusiken bär ett kulturarv genom generationerna. Det kulturarvet vidgas när vi brukar vår tids kyrkomusik.

2013 års nationella forum för sverigefinskt arbete samlas i Uppsala den 8-10 mars under temat På hjärtats språk.

Orden är viktiga, eftersom de är tecken för en verklighet. Det gör skillnad om vi uttalar ord av kärlek eller hat, samhörighet eller främlingskap. De är inte bara känslouttryck utan sanningsanspråk. Vi tror oss inte fånga in kärleken med ord av kärlek men de är tecken för kärlek och förmedlar kärlek.

Orden är viktiga. Därför är det nödvändigt att känna igen dem för att förstå vad de syftar på. Då kan vi kommunicera och göra det på ett sådant sätt att mottagaren uppfattar vad vi vill uttrycka.

Orden är viktiga. Därför har det första språket vi lär oss en särställning, det gjorde att vi kunde utveckla relationer och gå i dialog med omgivningen. Inget annat språk kan inta den platsen. Och när vi blir gamla kan det bli så att det första språket åter intar sin förstaplats om vi förlorar andra språk som vi lärt in.

På hjärtats språk uttrycker att det gäller mer än att göra sig förstådd. I annat fall kunde vi sluta med hemspråksundervisning och avsluta vårt sverigefinska arbete. Då räcker det med att alla lär sig svenska. Men människans behov omfattar mer än att kommunicera med ord.

Hjärtats språk är de språk med vilka jag förmår uttrycka det jag ser, förstår, tänker, tror, hoppas och känner. De är språk som är personliga och gör att jag får leva i en gemenskap med rötter, innehåll och sammanhang som förenar. Hjärtats språk är både mitt eget och delar av en kultur. Därför finns i hjärtats språk ord och handlingar som är unika för mig och den kultur som jag tillhör.

När jag växte upp fanns en oerhörd tilltro till det talade ordet. Det märktes särskilt i kyrkans gemenskap som förde vidare en luthersk tradition med betoning av det levande, förkunnade ordet. Detta tolkades alltför ofta som det talade eller skrivna ordet. Handlingarnas, symbolernas, konstens och dramats språk hade inte så framskjutna platser i kyrkolivet. Bättre var det med sångens, musikens, högtidernas och sedernas språk.

Medvetenheten har ökat om betydelsen av många språk för att fler ska kunna uttrycka sig på sitt hjärtas språk. Flera faktorer ligger bakom den utvecklingen. Den ekumeniska rörelsen, liturgiska förnyelsen och teologiska reflektionen i ett samhälle i snabb förändring bör nämnas. Framväxten av det etniskt, kulturellt och religiöst mångfacetterade samhället har förändrat läget. Den globala kommunikationen i det multimediala samhället har också bidragit. Hjärtats språk bär det andliga livet.

Vi ska använda en mångfald av språk. De behövs för att mångas hjärtan ska vara med.  Och de lästa, skrivna och talade språken är viktiga ur det perspektivet; det gäller de erkända minoritetsspråken och många andra. Även Sverigefödda medborgare talar flera språk. Så ser vår värld ut.