Sveriges Televisions Uppdrag granskning har granskat själavården i kyrkan för att undersöka om det förekommer att präster och andra i kyrkan vill ”bota” homosexuella. Bakom ett sådant förhållningssätt måste i så fall ligga att homosexualitet är ett beteende som kan ändras, att det går att välja sexuell orientering eller till och med att homosexualitet är en sjukdom. Det skulle vara ytterst anmärkningsvärt, särskilt som sjukdomsstämpeln togs bort i Sverige redan 1979. Här gick Svenska kyrkan före och redan 1974 publicerades antologin ”De homosexuella och kyrkan” med Holsten Fagerberg som redaktör. Arbetet för fördjupade kunskaper, vidgade perspektiv, öppenhet och varje människas rätt till sin sexuella orientering har fortsatt sedan dess.

Det som nu tycks förekomma hos några få bakom stängda dörrar går helt på tvärs mot detta och skulle även strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Det handlar i grunden om människosyn. Uppdrag granskning ställer en utmanande fråga om kyrkans syn på sexualiteten och hur den tillämpas i praktiken som fordrar ett svar.

Sexualiteten hör till att vara människa. Den kan vi inte välja. Ibland har kyrkan felaktigt gett det intrycket.  Sexualiteten hör till skapelsen. Den är Guds gåva och en integrerad del av människans liv. Den hör till våra grundläggande behov. Ibland talar vi om sexualiteten som om den endast är relaterad till vissa ”sexuella” handlingar. Men den är alltid närvarande, innesluter hela människan och har konsekvenser för hennes längtan, perspektiv och kommunikation med andra. Det är inte möjligt för oss att fly undan den, Sexualiteten finns, därför att vi är människor. Det är inte bara en ytlig ”läggning”, det är en orientering som berör hela personligheten.

Den här synen på sexualiteten som integrerad i själva den mänskliga existensen har blivit tydligare när vi i vår kyrka under flera decennier studerat, samtalat och tagit ställning i frågor om homosexualitet och samkönade relationer. Vi har brottats med de bibliska texterna. Vetenskapen har också gett oss fördjupade kunskaper. Därför måste vi dra slutsatserna att sexualiteten inte är något som människan väljer och att det finns skillnader i sexuell orientering. Både sexualiteten i sig och orienteringen handlar primärt om vad vi är, först i andra hand om vad vi gör. Men det är viktigt att vi tar ansvar för hur vi lever med vår sexuella orientering.

I slutet av 1990-talet tog kyrkomötets läronämnd principiell ställning till homosexualitet, år 2005 gjorde kyrkomötet det.  Vi accepterar fullt ut människor med homosexuell orientering. De finns redan i kyrkan. Vi tar därför avstånd från synsätt och handlingar som innebär att homosexuella ska ”botas” från sin sexuella orientering. Spåren förskräcker när människor undertryckt sin sexualitet. Som kyrka verkar vi för att alla människor får möjlighet att leva i kärleksfulla, trogna och livslånga relationer.

Det här synsättet måste självfallet prägla själavården i kyrkan. Den är till för den som söker själavård. Utgångspunkten är att alla är välkomna sådana de är. Syftet är att den som kommer till själavårdande samtal ska få fördjupad självkännedom med god självkänsla och tillit till de möjligheter som livet ger henne. Varje människa är älskad av Gud, har ett oändligt värde och ska behandlas med värdighet. Prästen ska som själavårdare bidra till att den enskilde fördjupas som människa i sin relation till Gud och till andra.

Kyrkan ska inte bidra till att människor föraktar sig själva, döljer sitt verkliga jag eller går in i sexuella relationer som de inte klarar av och därmed skadar andra.  Kyrkan ska understödja att människor tar ansvar för hur de utövar sin sexualitet. Då är det nödvändigt att börja med att förkunna att sexualiteten är en gåva i våra liv. Jag är människa, därför älskar jag.