I DN:s ledare på Alla helgons dag skriver Per Svensson under rubriken: Vi som inte längre har tid att dö, se https://www.dn.se/ledare/per-svensson-vi-som-inte-langre-har-tid-att-do/. Hans slutord är värda att citera: ”Vi är människor: Vi begraver våra döda. Vi respekterar andras rätt att begrava sina döda. Men i majoritetskulturens Sverige gör vi det om och när vi har tid. Vi är inte bara upptagna utan också praktiska.”

Med tanke på vårt nutida förhållningssätt till livet och döden är det tur att Allhelgonahelgen finns. Gravkulturen med besök och ljuständning har växt sig allt starkare år från år. Det har blivit en folkvandring till minne av de nära och kära för att hedra dem och bearbeta sorg och saknad. Med välfärdssamhällets framväxt efter 2:a världskriget följer också att tiden blivit en bristvara, livstempot har höjts och många har inte längre tid för döden, för att sörja, ta avsked och bearbeta sorgen. Det finns knappt tid att prioritera det enda säkra efter födelsen, att vår tid på jorden har ett definitivt slut. Allhelgonahelgen har en ställföreträdande betydelse under året: i gemenskap med andra möter vi döden och dess konsekvenser för livet. Döden går inte att fly undan. Att våga möta den fördjupar våra perspektiv på livet, vad som är värt att prioritera. Relationer behöver vårdas och möjligheter tas tillvara. Prioriterar vi döden, blir livet värt att vårda. Genom att ta avsked och sörja våra kära, berättar vi något grundläggande om hur värdefull en människa är.

Längtan efter Livet som helt, oförstört och genuint är nedlagt i människan. Den driver vårt sökande efter mening och mål. Ger vi oss tid att stanna upp, bearbeta och tolka det som sker fördjupas våra perspektiv och möjligheter öppnas att finna sig själv i det mångahanda och en mening med det liv vi fått som en gåva. Allt detta är tecken för att vi är skapade till Guds avbild med ett program för livet: att alltmer bli det vi är. Gud är kärleken och vår kallelse är att leva av den och återspegla den under vår tid på jorden. Längtan och oro lever sida vid sida. Endast i Gud kan vår längtan stillas och vårt hjärta få ro. Det gäller därför att inte fastna i konsumtionssamhällets ekorrhjul.

Ljusen på kyrkogårdarna vittnar om de som gått bort, vår längtan efter att ljuset ska fördriva mörkret och hoppet om en värld utan brist. Jesus Kristus delade våra livsvillkor och gick genom döden till förnyat liv som den uppståndne. Han är världens ljus, sänd till oss av den gudomliga kärleken för att skänka försoning och förnyelse av livet. De ljus jag tänder under Allhelgonahelgen är tecken för honom, för dem som gått före och hoppet om en värld där ljuset råder.

I Guds ljus ser vi ljus. Det får vi ta emot och dela som ljusbärare. Då kan hoppet råda.

Vid vigningsmässan idag i Uppsala domkyrka på Andra söndagen efter Trefaldighet höll jag en kombinerad predikan och vigningstal som här återges i förkortad version. I evangeliet Luk 14:15-24 berättar Jesus liknelsen om den stora festen.

Alla får vara med. Det är det som gäller enligt evangeliet om Jesus Kristus. Här finns inget vi och de. Gud gör inte skillnad på människor. Ingen är bortglömd. Ingen står utanför Guds längtan efter oss. Alla får vara med. Vi finns i Guds tanke och omsorg.

Hur skulle det kunna vara på annat sätt när Gud skapat oss till sin avbild – till att vara Guds medarbetare, till att älska, skapa och vårda den skapelse som bär spår av Gud själv. Ett helt livsprogram har lagts i den gudomliga skapelsen. När det programmet förverkligas blir Guds rike synligt mitt ibland oss.

I vår värld där människor regerar och bestämmer spelreglerna är det ofta på annat sätt. Alla får inte vara med. Vi graderar och värderar, delar in och delar upp. Så dras medmänniskor isär. Det oändliga människovärde som Gud ger varje människa sätts ifråga när hon inte behandlas med värdighet. Att det är så beror på att vi tillåter ondskan ha ett alltför stort rörelseutrymme och ibland fritt spelrum. I vår tid tar det sig alarmerande uttryck genom att sanningen relativiseras och ersätts av personligt tyckande. Vi översköljs av påståenden och ställningstaganden som inte är faktabaserade och värderingar som saknar hållbar grund. Enskilda personer och rörelser formar egna världar byggda av värderingar som snedvrider perspektiv och legitimerar handlingar och livsmönster som drar isär och splittrar gemenskaper och samhällen. Alla får inte vara med. Vissa anses inte värda att vara det. Det kan vara värt att hålla i minnet att ur ett bibliskt perspektiv är söndring och splittring ett avgörande kännetecken på att ondskan råder. Det är vad ordet diabolos, djävul, står för.

I Guds rike får alla vara med. Men många tar inte till sig det budskapet. Det blir tydligt i dagens evangelium när Jesus berättar liknelsen om festen som svar på det en av gästerna säger vid den måltid som de delade i fariséns hus: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Gästabud eller fest var en bild som deltagarna väl kände till för måltiden hos Gud. Den alldeles vanliga måltid som de delade öppnade perspektivet mot måltiden i det rike där Guds vilja råder helt och fullt. Uppenbarligen längtade gästen efter den måltiden, eftersom han sa att den som vår vara med om den är salig. Är man salig är man inte bara lycklig utan himmelskt lycklig.

Liknelsen om den stora festen får mig att associera till dop- och missionsbefallningen när Jesus ger lärjungarna uppdraget: Gå ut och gör alla folk till lärjungar. Den visar på kyrkans universella och inkluderande uppdrag att kalla till lärjungaskap över alla jordiska gränser. De ska döpa och lära för att Guds vilja ska ske. Jesus lovar att vara med till tidens slut.

Jesus är den som bjuder in till den stora festen. Många är inbjudna. Resultatet är bekymmersamt. De första som inbjuds har många skäl till att inte komma och ursäktar sig. De har så mycket att göra med än det ena, än det andra. Festmåltiden kan de inte prioritera. Men de skäl som de anför ekar ihåligt med tanke på den unika inbjudan. Att säga nej en gång var tveksamt på Jesu tid, att tacka nej en andra gång var förolämpande mot måltidsvärden.

Det finns platser kvar även när Jesus utvidgat inbjudan till de fattiga och funktionshindrade i samhället. Då tar han det radikala beslutet att inbjuda alla som befinner sig på vägar och stigar. Alla får vara med. Jesus nöjer sig inte med mindre än att alla är inbjudna.

Frågorna hopar sig. Förstår inte människor vad de går miste om? Varför väljer de att göra det som kan vänta? Och till var och en av oss: prioriterar vi kallelsen från Jesus? Låter vi allt det mångahanda ta över i våra egna liv? Tar vi till oss att inbjudan till måltiden gäller också oss. Det handlar inte om att vara värdig utan om att Jesus som bjuder in älskar, befriar och helar. Guds vilja är uppenbarad: Gud längtar efter oss och vill dela måltiden för evighetsvandrare med oss.

Var finns då Guds rike? Uppenbarligen vid tidens slut. Det som var Guds vilja från skapelsens början ska då råda. Vår gudsrelation är helad, allt som bryter ner och isär är borta och skapelsen återupprättad.

Under vår tid på jorden kan vi få en försmak av Guds rike. Vi möter det i en person, Jesus Kristus. Han blev en av oss men utan synd. Han uppenbarar Guds vilja med våra liv. Genom det han säger och gör i sina möten strömmar Guds rikes krafter fram. Anden som vi tar emot i dopet ska leda oss till sanningen och föra oss in i Guds rike. Vi får gå genom död till liv varje dag och en gång vid vår tids slut. Guds rike möter redan nu när Guds vilja sker. Det är mer angeläget än någonsin att Guds rike utvidgas i vår söndrade värld. Vi kallas att bidra till att det tar gestalt och blir synligt, så att mörkret och ondskan trängs undan.

Hos profeten Sakarja och i Uppenbarelseboken beskrivs med bilden av de kläder vi bär hur Guds rike tar gestalt i våra liv. Egentligen står vi nakna inför Gud. Skapelsen våndas, vi längtar och söker men är fångna i bortvändhet från Gud.

Sakarja berättar att Josua hade smutsiga kläder. När ängeln beordrade att de skulle bytas mot högtidskläder blev Josua samtidigt befriad från sin skuld. Och så fick han en ren turban på huvudet som tecken för att han åter fick vara överstepräst. Vi kan lägga märke till att det hebreiska namnet Josua betyder detsamma som det grekiska Jesus, ”han som frälser”. Jesus är vår överstepräst och förebild.

I Uppenbarelseboken skildras hur bruden som är kyrkans folk får klä sig i skinande vitt linnetyg. All synd, gråt, klagan och plåga är borta. Vi är hoppets folk med kallelse att förkunna det befriande evangeliet som öppnar vägen till Guds rike.

Judas fick vara med när Jesus firade påskmåltid på Skärtorsdagen berättar evangelisten Lukas. Han fick ta emot brödet och vinet som Jesus gav en fördjupad innebörd som sin egen kropp och blod inför Långfredagens händelser. Judas tog inte emot i tro utan var medveten om att han skulle förråda Jesus, ansvarig för det som Jesus berättade om skulle ske. De heliga gåvorna blev därför inte till välsignelse för honom. Han gick bort från Gud.

Judas är ett mysterium. Han borde veta bättre med de kunskaper och erfarenheter han hade från vandringen med Jesus. Att svika och förråda Guds son måste vara det värsta tänkbara. Han fick vara med men det gjorde ingen skillnad för honom. Han gick vidare som om inget av betydelse hänt vid måltiden.

Judas är en värsting, ondskan personifierad. Genom sin närvaro vid måltiden visar han på att Jesusgärningen har ondskan som bakgrund. Kampen mellan gott och ont pågår, ingen kommer undan den. Det finns ingen grund för att dela upp människor onda och goda. Jesus förändrar spelplanen på ett avgörande sätt. Det han utför gäller alla i lika hög grad.

Judas är en symbolgestalt för ondskan. Berättelsen om honom visar på den fångenskap i det onda som vi delar liksom delaktigheten i världens bortvändhet från Gud. Judas är inte så annorlunda, kampen mot det onda pågår i mitt eget liv. Den pågår inte bara hos någon eller några andra. Och när vi läser vidare i påskens berättelser bekräftas det. Petrus som skulle bli kyrkans klippa förnekar Jesus tre gånger. Lika illa som Judas? Och lärjungarna ser på det som sker på avstånd, oförmögna att hindra det som sker. Förvirrade, besvikna, rädda och utsatta förlorar de hoppet.

Det är påskafton – en viktig mellandag för eftertanke. Jag längtar efter att åter få lyssna till påskdagens budskap om att Jesus har uppstått. Det gör all skillnad i världen. Ondskan har inte sista ordet. Den kamp som vi är indragna i är inte hopplös. Livet segrar.

Jag hör redan den hälsning som kristna i all tider utropat: Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!

För ett par decennier skulle jag tala om kyrkans vigningstjänst vid en fortbildning för präster och diakoner i ett stift. Vid det efterföljande samtalet reste sig en präst upp och sa att vi borde överge talet om herde eftersom det ger en hierarkisk bild. Jag blev ganska förbluffad eftersom jag alltid associerat den gode herden Jesus till Gud som bryr sig om. Alla är lika viktiga. Han vill att alla ska vara med och ger sig av för att söka det bortsprungna fåret. Fållan har en grind, där alla är välkomna att komma in i trygghet och gemenskap. Herden vill leda oss på vägar och stigar som leder rätt i livet. Det kan däremot vara sämre ställt med närvaron och omsorgen hos oss som försöker följa i Jesu fotspår.

Psaltaren 23 har betytt oerhört mycket för många genom tiderna, som känt sig inkluderade i gudomlig närvaro och omsorg. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig, Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid gröna ängar.” Den bärs av tilliten till att Gud bär oss när vi vandrar vidare: ”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.”
Med budskapet från den gode Herdens söndag inombords reser jag nu på retreat till Assisi. Det ska bli skönt att gå in i tystnaden för en andlig fördjupning som ger utrymme för Guds närvaro och omsorg. Arvet från den helige Franciskus av Assisi förpliktar. Kristen tro gäller livet.

Jag tillönskar dig också dig som läsare av bloggen att finna en stund av retreat varje dag och om möjligt hela dagar. Den gode Herden låter oss vila och hämta ny kraft.

Livet föds på nytt. Döden har inte sista ordet. Vi upplever det konkret i vårens tid, när vårsolen ger ljus och värme så att skapelsen vaknar till liv. Det är ett återkommande mönster i skapelsen. När Jesus går genom död till liv blir det livsmönstret av varaktig betydelse. En värld öppnas för oss med förnyat liv och ett hopp som bär varje dag och inför den stora förnyelsedagen vid tidens slut.

Vi bekänner oss inte till en tom grav. Visserligen är vittnesmålen starka om att Jesus inte längre fanns kvar på påskdagens morgon. Men en tom grav bevisar inget. Den kristna tron på uppståndelsen grundas på lärjungarnas möten med den uppståndne, att Jesus handlar med dem, att det som sker uppfyller löftena i den heliga skrift, att han sänder sina lärjungar till att göra alla folk till lärjungar och lovar dem att Gud ska sända sin Ande för att utrusta dem med den andliga kraft de behöver. Därför hälsar vi varandra ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”. Det som sker är grundläggande för kyrkan och den kristna tron. Om inte Kristus har uppstått är vår förkunnelse tom, likaså vår tro, förkunnar Första Korinthierbrevet 15:14.

Jesus stod plötsligt stod mitt ibland lärjungarna. Gud grep in i deras liv på ett sätt som inte är möjligt efter en mänsklig måttstock. Det oändliga innesluter åter det ändliga.

När Jesus visade sig för dem hade hans kropp inte de begränsningar till ett visst rum som en människas jordiska kropp har. Han hade en uppståndelsekropp. Han kom helt plötsligt till dem och försvann lika hastigt ur deras åsyn. De erbjöds att ta på honom men det skingrade inte allt tvivel. Det som blev avgörande var att han åt hos dem och att han förklarade hur det som skett är uppfyllelsen av det som står i de heliga skrifterna, som de kände väl till.

Korset och uppståndelsen hör ihop. Det som sker varje dag runt hela vår jord i våld, krig och terror är inneslutet i korset. All världens ondska, synd, död och mänsklig bortvändhet från Gud bär Jesus upp på korset. Han gör det som inkarnationen av den gudomliga kärleken. Förbannelsens kors blir i uppståndelsens ljus ett segertecken. Uppdraget att försona är utfört.

Vi kallas att leva uppståndelseliv. Det innebär att alltid välja livet. Vi kallas att vara uppståndelsens vittnen. Då kämpar vi mot allt ont, för fred och frid, för barmhärtighet, rättvisa och livsmöjligheter för alla människor, oändligt värdefulla och älskade av Gud.

Att vara uppståndelsens vittnen genom att alltid välja livet innebär att varje dag lämna det som bryter ner, snedvrider, förstör, alltså allt det som döden står för. Och att varje dag ta emot det som helar, upprättar och förnyar, alltså livet som Gud ger. Jesus har gått genom döden till livet. Vi tar emot livet som en gåva och delar det med andra.

Det är på allvar. Livet är hotat. Därför behövs ännu en klimatkonferens för mänsklighetens överlevnad. Därför behöver vi alla i smått och stort tänka igenom på vilket sätt vi kan bidra till att jorden ska bli beboelig för kommande generationer. Kristen tro ser människan som Guds medarbetare i skapelsen. Guds vilja ska ske. Guds rike ska utbredas. Kristen tro ger hoppet som ett särskilt bidrag till arbetet för mänsklighetens överlevnad.

Första advent ligger mig varmt om hjärtat. Ljusen ska tändas som tecken för honom som är världens ljus, för allas vårt behov av ljus och för vår kallelse att vara ljusbärare till andra. Allt det påminner dopljuset också om. Det var fint att få tända det denna adventshelg när vårt andra barnbarn döpts. Vi sjöng sång 212 i Psalmbok för barn, ”Jag tänder ett ljus”, där varje vers slutar med en bön för barnen på vår jord: ”För dagar som ska komma och allting som ska ske, vi ber dig, Herre, att alltid vara med.” Överlevnadsfrågorna är på liv och död, viktiga för oss alla. Bönen om att Jesus ska vara med är innesluten i hans eget löfte om att vara med oss alla dagar till tidens slut. Där han är, där är Guds rike. Där Guds vilja sker, där blir Guds rike synligt. En dag uppfylls hoppet fullt ut.

Vi har en orolig tid bakom oss med terrordåd och människor som flyr till vårt land undan förföljelser och krig. Men ljuslågorna övervinner mörkret också i år. Jag ser på det tända ljuset som fördriver mörkret och ber att kärleken ska tränga undan hatet, att hoppet ska ersätta förtvivlan och att solidariteten ska visa sig starkare än den trånga egoismen. Amen.

Åter en allhelgonahelg. Lövens många färger påminner om skapelsens mångfald och gör livets förutsättningar tydliga. Färgerna varierar som alltid, år från år. De återkommer men är ändå inte desamma.

Vår familj brukar vandra till graven på Gamla kyrkogården. Det är som förut om åren men ändå inte. Ett litet barn följer med för första gången. Vi går in på kyrkogården och jag tänker på när vi gick in med vår son och min svärmor. Vi insåg att hon skulle vila där, och hon var tillfreds med det. Men vår son, inte så.

Det är en solidaritetens tröst att se de många tända ljusen. Så många liv, goda minnen, förlorad framtid, smärta och längtan. Flera gravstenar vittnar om människor som jag har mött, unga och gamla. Löven i sin färggranna mångfald förkunnar. Våren och sommaren är över för denna gång, saknade. Nu går det att längta efter dem. Löv ska födas på nytt.

Det är en verklig tröst att vandra vid allhelgona med hustru, dotter och de två små. Tvååringen kommer rusande mot mig när jag återvänder efter att ha hämtat en sak. Jag ska vara med. Vi vandrar tillsammans. Hoppas att hon anar vad det betyder för mig. Hon gör nog det när jag tar henne upp i famnen. Hon är fascinerad av de många ljusen och pekar ivrigt: Titta! När hennes mamma tänder ljuset på graven blir hon stilla. Hon är tillfreds, liksom jag.

Jesus säger: ”Jag är världens ljus”. Vi behöver lyssna till honom, följa honom och vara ljus för varandra och för dem vi inte känner än. Så kan mörkret vika undan. Och hoppet leva.

O Gud, du är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus. Amen

Stiftsfullmäktige är stiftets högsta beslutande organ. Här tas allt upp som inte är avdelat för domkapitlet eller biskopen personligen. Från första början har jag prioriterat stiftsfullmäktige. När jag var ny biskop 2000 talade jag med stiftsfullmäktiges ordförande Carl-Eric Lundgren, som jag lärt känna som en engagerad trotjänare i Svenska kyrkans centralstyrelse (numera kyrkostyrelsen) under 1990-talet. Vi var överens om att det är viktigt att stiftets gemensamma uppdrag manifesteras.

Jag fick en egen fri punkt på föredragningslistan: information och samtal. Här kan jag som stiftsstyrelsens ordförande och som biskop ta upp olika ämnen. Jag kan analysera, utmana och inbjuda till samtal. Och stiftsfullmäktiges ledamöter är fria att svara, utmana och ta upp vad som helst. Jag är verkligen glad över det och vad det betytt för mig och dialogen med de förtroendevalda. De första åren bestod stiftsfullmäktiges sammanträden av föredragningar och beslut. Det var enbart min punkt som avvek från mönstret.

Numera har stiftsfullmäktige en vidare roll, och det har blivit än mer angeläget för mig att delta. Föregående års verksamhet redovisas och utvärderas, inspel ges till kommande verksamhet och budget, viktiga frågor aktualiseras. När budgeten tas på hösten är prioriteringarna tydligare än tidigare. Stiftsfullmäktige är inget transportkompani, avklarat på några timmar. Och så får vi umgås och lära känna varandra. Fint.

Andakter leds av förtroendevalda och biskop. Vi firar mässa med delaktighet och gemenskap. Och dessutom har vi viktiga programpunkter. Denna gång innehöll de klimatutmaningen, FSC-certifieringen av skogen, förvaltningen av de tillgångar vi fått och arbetet för att möta de utmaningar som migrationen ger i vårt land och våra församlingar. Och så talade vi om undervisningsunderskottet, behovet av missionssatsningar och stiftets migrationsprojekt.

Vi har samlats i pingsttid. Livet står i fokus. Anden ger, förnyar och uppehåller liv alltfrån skapelsens början. Anden är närvarande i luften vi andas in och andas ut, när Jesus döps och inleder sin frälsningsgärning, när kyrkan föds och medan vi väntar på att Gud ska förnya sin skapelse vid tidens slut.

I den inledande andakten berättade en fängelsepräst med tillstånd från en intagen om hur en inre andliga resa förde honom fram till att våga försonas med det förflutna, att välja livet, kunna se en framtid och en frihet även i en fängelsecell under många år framöver. Så kom den unike Stefan Edman, biolog, debattör, kristen klimattänkare och agitator. En person som inte går i ledband, inte heller i förhållande till miljörörelsen. Han tar och värderar argument. Han ser att verkligheten är mångfacetterad. Det går ju inte att lösa utmaningarna med en enda modell. I den sista delen av anförandet gav han synpunkter på kyrkans bidrag. Det han stannade inför till slut var förtröstan och hopp. Det kan ingen annan än kyrkan ge. Stefan har rätt, tror jag. Det tog jag med mig in i mässan den andra dagen. Den personliga trons innersta väsen är förtröstan. Och hoppet är Guds gåva. Det handlar om livet, som Anden ger.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Det fick vi hälsa varandra flera gånger vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn idag på Annandag påsk.

Vi kan spegla våra liv i det som händer lärjungarna under vandringen till Emmaus. Efter skärtorsdagens och långfredagens händelser befann sig lärjungarna i en utsatt situation. Deras förtröstan var som bortblåst. De var tillbaka på ruta ett, som om åren med Jesus inte alls funnits och förändrat deras liv. Jesus hade utlämnats till att hånas och lida, hade korsfästs och lagts i en grav. Det svåraste var nog att de hade förlorat hoppet.

Jesus går med dem men de förstår inte att det är han. Han frågar hur de har det och vill höra deras berättelse. De delar öppenhjärtligt vad de upplevt. De berättar också om den strimma av hopp som de fått genom att kvinnorna varit vid graven och berättat att Jesus inte fanns där. Men ingen hade sett Jesus. En tom grav bevisar ju inget. Det var inte tillräckligt för dem. Men de anade att något kunde ha skett som låg över deras förstånd.

Varje människa har en personlig berättelse om sitt sökande efter ett gott liv, sin längtan efter mening i livet och sitt hopp om en god framtid. Det är viktigt att den personliga berättelse vi alla bär på får möta den stora berättelsen. Det skedde på vägen till Emmaus. Jesus bär den stora berättelsen och vill höra den personliga. Som kristna kan vi också känna igen oss i lärjungarnas situation när vi drabbas av tvivel, livskriser och missmod. Då finns Jesus hos oss för att möta oss som den uppståndne. Vi behöver möta honom varje dag och särskilt när livet är svårt. Jesus lever och går med oss.

Lärjungarna behövde lyssna till Guds ord och förstå sin situation i ljuset av den stora berättelsen om Guds handlande i Jesus Kristus. De hade hört berättelsen men inte tagit till sig den. När de verkligen lyssnar på Jesus lär de sig något på djupet om sina liv och Guds närvaro och handlande med dem. De bär på den avgörande livsfrågan om det finns en grund för att tro på ett förnyat och meningsfullt liv buret av hopp. Det förutsätter ju att Gud har den verkliga makten och inte låter världens makter segra genom att bryta ner och söndra, förstöra och ta död på livet. Allt var förutsagt i skrifterna. Jesus visade att budskapet om Messias syftar på honom själv.

Emmausberättelsen är också berättelsen om att lärjungarna och kyrkan behöver Guds ord för att finna Guds vilja när det gäller försoning och andlig förnyelse. Evangeliet är Guds gåva. Vi är helt beroende av att Gud talar och handlar med oss genom Jesus Kristus.

Det räckte inte för lärjungarna att budskapet i de heliga skrifterna förklarades för dem. De hade behov av att möta Jesus personligt. De ville att han skulle stanna och äta med dem. Måltiden är livsnödvändig. Den ger oss delaktighet med varandra när vi delar måltidens gåvor.

Det var när Jesus tog brödet, läste tackbönen och bröt brödet som lärjungarna kände igen honom. När Guds son handlade med dem kunde de möta honom personligt. Det är möjligt än idag. Jesus kommer till oss i evangeliets ord om försoning, seger över döden och uppståndelseliv. Brödet bryts och tackbönen läses även idag. De heliga gåvorna delas. Vi får möta den uppståndne och ta emot honom. Det som skett under påskens dramatiska händelser blir då personligt för oss: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Utsatta blir delaktiga. Emmausberättelsen är berättelsen om gudomlig omsorg, Jesus frågar hur vi har det i vår utsatthet. Den är berättelsen om gudomlig närvaro: Jesus vandrar vid vår sida redan innan vi inser det. Den är berättelsen om att Jesus lever och att vi ska leva. Vi får leva som hoppets människor. Vi kallas att bära bud om liv till andra utsatta på vår jord.

Denna söndag efter hundraårsdagen den 8 november av Nathan Söderbloms biskopsvigning har det passande temat Samhällsansvar. Han förknippas som ärkebiskop med sitt engagemang för fred under och efter första världskriget, vilket belönades med Nobels fredspris 1930.

Den fredstanke som hör till det andliga arvet efter Söderblom innesluter inte bara att krig avslutas och motverkas. Till freden hör helade relationer och rättvisa åt alla. Den får långtgående konsekvenser för samhället och den värld vi lever i. Den omfamnar också den fred som vi på svenska vanligen benämner frid. I Bibelns och de stora språken används bara ett ord. Om vi håller samman fred i inre och yttre mening, likaså relationerna till Gud och medmänniskor, då gör vi som Söderblom i sin fredsgärning.

För att uppnå en fred med djup och bredd är det nödvändigt att våga tänka, sätta ord på och dela det som är svårt och bryter ner och isär. Då öppnas möjligheter för oss att överlåta och lämna bakom oss det som inte bör finnas kvar, ta emot det som förnyar och kämpa för en fred som är mer än frånvaro av krig och väpnat våld.

När evangeliska och ortodoxa kristna samlades 1925 till det ekumeniska möte för Life and Work som Söderblom kallat till i Stockholm och Uppsala stod på agendan frågor om samhällsutveckling, försoning och internationellt samförstånd. Efteråt kunde deltagarna konstatera att ett tema kommit i förgrunden under mötets gång: Guds rike. I gudsrikestanken fann de en kraftkälla för det ekumeniska arbetet och en vision för framtiden.

Korset står i tillvarons centrum för Söderblom. Jesus Kristus personifierar Guds rike och tar genom sitt lidande och sin död på sig allt som är oförenligt med det Gud vill och visar vägen till försoning för enskilda och folken. Korset uppenbarar ett rike som kommer med fred, och därmed med kärlek och barmhärtighet, rätt och rättvisa. De meditationer som Söderblom samlade i boken Krist pinas historia är värda att ta del av än idag. Där Guds rike är, där sker Guds vilja.

Relationen till levande Gud blir avgörande för att Guds rike ska bli synligt i samhället. Det ekumeniska arbetet förankras i Gudsrikestanken. Det sker genom att enskilda kristna möts och samverkar över alla gränser. Det sker genom att kyrkornas enhetssträvanden blir tecken och redskap för mänsklighetens och folkens enhet. Tron blir till förnyat liv och gemensamt arbete.

Visionen om att Guds rike en dag ska upprättas helt och fullt är grundad i Kristusgärningen och ger ett hopp som bär. Psalm 314, Ack saliga dag, av Nathanael Beskow uttrycker den visionen kongenialt med Nathan Söderbloms grundsyn:

Ack, saliga dag, som i hoppet vi bidar, då världen är vorden Guds rike till sist, då människornas släkte förlossningen funnit och folken bekänner att Herren är Krist, då döden är dödad och synden försvunnen och frälsningens fullhet för evigt är vunnen!